Magna Carta II

Att Sydkorea är ett land där spel är en viktig del av livet på ett helt annat sätt än i de flesta andra länder är kanske inget nytt. Aldrig har jag hört om sådan spelfanatism, där kulmen är när mästerskapsmatcher i olika gruppbaserade spel sänds på TV på bästa sändningstid. Spelintresserade roar sig kungligt i Sydkorea, helt enkelt.

Sydkoreaner är speltokiga, och precis lika mycket som de spelar utländska spel sätter de med glädje tänderna i de inhemska vilket jag med lätthet förstår. Många bra spel som jag har spelat genom åren har faktiskt varit sydkoreanska, där allt från fightingspel som King of Fighters till onlinerollspel som Ragnarök Online är bra exempel på de Sydkoreanska spelhusens kunnande och skaparglädje.

En av de mer igenkännbara spelserierna som kommit från Sydkorea är Magna Carta. Magna Carta är en rollspelsserie som studion Softmax har utvecklat, och spelserien har rönt vissa framgångar i hemlandet. Detta beror på spelens mer politiskt fokuserade teman, men faktiskt spelar spelseriens karaktärsdesign en större roll.

Att den koreanske tecknaren Hyung-tae Kim är ett fenomen i sig självt är ett faktum. Hyung-tae Kim har arbetat med Softmax sedan deras första rollspelsserie kom ut till PC för tio år sedan, och blev med ens ett välkänt namn. Att Hyung-tae Kim är så populär är inte svårt att förstå, då hans figurer är fantasifulla och intrikata. Med sin mycket speciella stil där manga och realistisk tecknarstil kombineras med en fantastisk känsla för färg och dess saturering, får Hyung-tae Kim vem som helst att sucka av välbehag. Jag har Hyung-tae Kim som min absoluta favorittecknare av de asiatiska karaktärsdesigners som nu är aktiva inom spelbranschen, och är mycket glad att Softmax har valt att fortsätta det perfekta samarbetet.

Det spel som Hyung-tae Kim och Softmax koncentrerar sig på i dagsläget är spelet Magna Carta II, det tredje spelet i serien oavsett vad titeln antyder. Magna Carta II är fristående såsom de andra spelen i serien, där huvudpersoner, världen äventyret utspelas i och spelsystem skiljer sig åt. De som inte spelat de tidigare spelen kan med gott samvete spela Magna Carta II. Med en del förbehåll.

I den förhandsversion vi fått spela tar äventyret sin början i en sömning liten stad där huvudpersonen Juto slår följe med den omänsklige besten Argo och den dryge ungsprätten Crocell. Jag slås direkt av att Unreal-motorn verkar otämjbar för en hel del asiatiska spelutvecklare, och så är även fallet för Softmax. De får inte till det grafiska helt enkelt, och Magna Carta II ser till och med styggare ut än rollspel vi tidigare sett trakteras av Unreal-motorn, där vi bland annat har sett The Last Remnant och Lost Odyssey. Polygonmodellerna ser inte så välgjorda ut, en standard som animationerna och texturerna också håller. Synfältet (draw distance) är dessutom begränsat när du kommer ut på kartan och det som befinner sig långt bort blir en kladdig och oljekritig röra. Ljusår från exempelvis Gears of War, helt enkelt.

Nu ska man inte döma hunden efter håren, för utseendet är sannerligen inte allt. Juto, jag och våra två kumpaner cruisar längs stadens gator och kommer ut ur staden. En liten sexig böna som presenterar sig som Sephie ger oss en lektion i hur man slåss, använder specialattacker, hur man kombinerar attackerna och växlar mellan karaktärer inne i en fight.

Vi uppmanas öva på en vargliknande best som ser sjukligt drogad ut, som inte gör något som helst motstånd när vi släpper lös allt vi har. Slagsmålen i Magna Carta II är actionbetonade, där den karaktär du för tillfället styr initierar bråket genom att du trycker på vänster triggerknapp. Sedan går bråken i samma mönster. Du bygger upp en mätare med vanliga attacker, för att sedan kunna använda speciella färdigheter och tillslut en specialattack. Det låter väl inte så tokigt i teorin, annat än att den figur man styr blir överhettad efter en specialattack (eftersom ovan nämnda mätare slår i topp) och då måste ladda upp sina krafter igen. Det blir liksom inte mycket flyt i fighterna, eftersom mycket tid går åt att stå still.

Detta har Softmax försökt motverka genom att lägga till en funktion som låter dig byta ledare i din lilla grupp av kämpar. Med ett tryck på digitalkrysset åt det håll som motsvarar figuren du vill byta till, byter du helt sonika till denne. Om du har gjort en specialattack, eller en overdrive som de kallas, kan du bygga på med ytterligare en genom att vara snabb i ditt byte av figur. Om du hinner få iväg figur nummer tvås specialattack innan figur ett har hunnit göra klart sin cooldown, blir figur nummer ett per automatik redo för bråk på en gång. Visst är det ett okej försök att få slagsmålen att bli lite mer dynamiska, men jag tycker spontant att det känns knöligt och omständligt.

När vi väl smiskat vår varg sönder och samman, uppmanas vi gå och slå ihjäl en hornförsedd boss som befinner sig i en liten by, vilket vi gör med glädje. När vi nergjort honom på de brutalaste sätt vi känner till tar min stund med Magna Carta II slut. Jag känner mig inte speciellt överraskad egentligen, men Magna Carta II känns inte som ett bra rollspel, varken spelkontrollsmässigt eller visuellt. Visst kan handlingen komma att göra mig mållös, men om jag i framtiden vill dregla över Hyung-tae Kims kreationer ska jag nog i framtiden köpa hans illustrationsböcker...