Splatoon

Splatoon är en egendomlig tredjepersonsskjutare. Istället för magasin fyllda med kulor, är det sprudlande färger som gäller. Men om du föreställer dig paintball, är du fel ute. Färg är själva kärnan i spelet, och vi använder den för att attackera fiender och färglägga vårt eget territorium. Ju mer av lagets färg som finns överallt, desto fler taktiska fördelar får jag och mina lagkamrater.

Att dränka fienderna i den egna färgen, saktar ned dem. Ett tryck på LT och du förvandlas till en bläckfisk som med smidig snabbhet kan simma igenom alla ytor som är täckta i lagets färg. Om du stannar upp under ytan, kan du också attackera alla förbipasserande fiender. Att måla väggarna gör att du enkelt kan klättra upp för dem, men bläckfiskens tentakler är inte hur uthålliga som helst; om du klättrar för länge, blir du snart tröttare än den nyvakne Kalle Anka i husvagnen, varpå du ramlar ned.

Vi prövade endast en liten snutt av enspelarläget under vår dagslånga spelsession, men vi hann ändå få reda på några utav spelets mer intressanta bitar, och blev dessutom introducerade till pusselinslagen i Splatoon.

Många banor är uppenbart designade för att lära spelaren den grundläggande spelmekaniken. Precis som med många Multiplayerspel, är enspelarläget fullt av tutorials inför de stundande flerspelarmatcherna. I spelets nuvarande form, är det uppenbart att onlinematcherna kommer att vara den centrala delen av Splatoon.

Överlag tar en match mellan tre och fem minuter. När döden inträffar, blir det omstart efter några sekunder. Trots lekfullheten i Nintendo-titeln finns det något med ett så brutalt namn som "killcam", där spelaren likt mången andra onlineskjutare kan spana på den som stod för det dödande skottet. Dessutom kan du via Wii U Gamepad välja vilken lagkamrat som du vill starta vid.

Vi ser redan nu vilka två sorts spelare som kommer att födas: de som målar omgivningarna i lagets färg samt de som hellre går på jakt efter andra spelare. De mest framgångsrika lagen är de som kombinerar båda två. Matchmaking-systemet hjälper till att forma lagen, så att de olika karaktärstyperna är jämt fördelade på båda sidor av arenan.

Alla vapen har samma räckvidd, men det är de klassbaserade förmågorna som gör matcherna oförutsägbara. Att skada fiender eller måla ytor fyller upp spelarens energimätare. När den är full, blir din karaktärs specialare tillgänglig. Ett tryck på höger analogspak, och en förödande färgstorm, dödligt precisionsskytte eller fällor blir aktiverade. De flesta klasser har också en andrahandsförmåga, som inte behöver laddas upp innan användning.

Frontlinjesoldaten kan kasta färggranater att antingen träffa fiender eller färga stora ytor med. Färgammunitionen tar dock slut rätt fort vid användandet av dessa granater, men färgen fylls snart upp på nytt automatiskt. Att dyka ner i den egna färgen som en bläckfisk, leder till snabbare påfyllning.

Väl inne i en match, kan du inte byta vapen. Medan detta kan tyckas märkligt i en onlineskjutare, ger det här en trevlig känsla av oförutsägbarhet. Du vet inte vilka vapen dina fiender kommer att bära, och du behöver anpassa dig när matchen väl har dragit igång. Detta kräver dock ett välbalanserat lag, så om alla lagkamrater väljer samma vapen blir det snart hopplöst att vinna. Skulle detta lösas ifall byte av vapen inkluderades i själva matcherna? Troligen. Kommer utvecklarna att förändra detta? Vi vet inte.

Turf War-läget är Nintendos variant av det klassiska spelläget Team Deathmatch, med totalt åtta spelare uppdelade i två lag. Antal döda har ingen betydelse, utan matchens vinnare är det lag som har täckt mest av arenan med sin färg. Splat Zones, som fungerar som King of the Hill, är riktat till spelare med mer färgighet. När du når rank tio, låses Splat Zones upp och du kan möta andra spelare som har kommit till samma rank. De rankade spellägena är dock inte upplåsta vid lanseringen, eftersom studion bakom Splatoon först vill se till att det finns tillräckligt med spelare som når den specifika rankingen innan de aktiverar dessa spellägen.

Du kan enbart spela Splatoon med Wii U Gamepad, vilket är det största bekymret med spelet. Man siktar genom att luta Gamepaden, vilket kräver ordentligt med övning. Olikt Nintendos flesta andra titlar, var det ganska svårt att snappa upp spelkontrollen.

Efter att ha deltagit i flera onlinematcher, får vi tillräckligt med erfarenhetspoäng och virtuella slantar för att kunna låsa upp nya föremål till vår spelkaraktär. Den konstiga designen på karaktärerna i Splatoon är helmysig, och vi lär tillbringa en väldig massa tid med att stajla dem efter behag.

När dagen med Splatoon når sitt slut, är jag någorlunda optimistisk. Spelet är ett färgglatt spektakel med riktigt intressant spelmekanik. Den initialt svåra spelkontrollen är ett minus, men de olika spellägena och de taktiska onlinematcherna är väldigt tillfredställande. Det vi undrar nu är: är Splatoon ett barnspel? Vid en första anblick är svaret ja. Den ljusa färggladheten skriker av Nintendos traditionella lättillgänglighet. Efter flera timmars lirande, står det dock klart att spelet kräver både övning och skicklighet.

Vem är då egentligen titelns rätta publik? Och kommer Splatoon att leverera samma hållbarhet som så många andra onlineskjutare som finns på marknaden idag? Det återstår att se.