Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
förhandstittar
Final Fantasy XV

Final Fantasy XV

Nu när evighetsprojektet ska finputsas ytterligare passade vi på att sätta oss och testa om det här är spelet som tar tillbaka Final Fantasy på riktigt...

  • Text: Paul Davies, GR EU (Översättning: Kim Orremark)

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Till skillnad från i filmens värld, där regissörer starkt förknippas till sina verk, är det i spelvärlden förhållandevis få namn som verkligen väger tungt. Det finns dock undantag. Shigeru Miyamoto är ett, Hideo Kojima är ett annat. Ken Levine, Jade Raymond, Amy Hennig och Hajime Tabata är ytterligare några.

Och äntligen har vi fått chansen att tillbringa lite tid med den upplevelsen som Tabata har hyllat och kritiserat öppet sedan han ersatte Tetsuya Nomura under 2014. Vi gör den här förtitten med Tabatas mål i bakhuvudet: Final Fantasy ska bli grymt igen.

Två av de sakerna Tabata har fokuserat på under intervjuer de senaste åren är att Final Fantasy återigen ska kännas modernt och att det ska vara relevant för en internationell publik. Öppningsscenen till första kapitlet i spelet visar King Regis som tar farväl av sin son, Noctis, och presenterar på det sättet en uppsättning karaktärer som kanske inte är helt bekanta för alla. Spelet tar ett stadigt grepp om dig och låter dig bevittna detta minnesvärda ögonblick och samtidigt visa den utsökta detaljrikedomen i karaktärerna. King Regis är ärrad och svag efter åratal av regerande och Noctis är bara en grabb som inte kan se längre än sin egen spegelbild, men han ser i alla fall cool ut.

Starka och lättidentifierade personligheter är som ett signum och blir här tydligt när vi ser Noctis och hans polare Ignis, Prompto och Gladiolus putta deras trasiga bild. Det är en konstig scen att se i ett spel och inte minst i ett japanskt rollspel. Det sammanställer konceptet väl med vår verklighet och spelets fantasy-stämning när ungdomarna skämtar loss i farsans bil, helt ovetandes om vad som komma skall.

Final Fantasy XV
Den numera ikoniska bilen ska ta Noctis och gänget på en fantastisk resa.

De tror att de är på en road trip för att slå ihop olika stater (även känt som giftemål). Å ena sidan är det fint och lätt att greppa samtidigt som det finns en mörkare, politisk, underton som är mer mogen och elegant berättad. Dialogerna är lättsamma ("I thought this car was supposed to move us") och miljöerna är häpnadsväckande.

Personligheter och karaktärer fortsätter att vara en av Final Fantasy XV starkaste punkter medan vi fortsätter vår resa i spelvärlden där de tekniska problemen uppenbarade sig snabbt. Vi måste säga att vi är glada att spelet försenades så dessa typer av problem hinner åtgärdas.

Vi har en konversation med verkstadsbruden Cindy där vi får vårt första uppdrag samt möjligheten att bekanta oss med hur spelets affärssystem fungerar. När vi väl ger oss av för att hitta "ornery varmints" så märker vi att spelet dras med en del andra problem.

Final Fantasy XV
Bestarna blir allt större ju längre in vi kommer och det gäller att hitta smarta sätt att besegra dem på.

Dilemmat som Tabata och han team har stått framför uppenbarar sig i varje vrå. Ibland är allt frid och fröjd men då och då snubblar spelet på sig själv. Det är spännande när vi möter en best med samma storlek som en dubbeldäckare och Noctis måste förlita sig på att smyga vilket kräver långsam förflyttning och en hög dos uppmärksamhet. Dessa superba moment blandas sedan ut med en uppdragsstruktur som för tankarna till valfritt MMO där du bara får en karta och lämnar historiens tempo i dina egna händer.

Final Fantasy XIII var vida kritiserat för att det var för linjärt. De tidiga uppdragen i XV lämnar istället storyn bakom sig. Den här friheten betyder visserligen att Noctis och gänget kan göra vad som helst från att fiska till att jaga rätt på kolossala monster att slåss med. Någon form av lättare guidning hade varit att föredra, speciellt för spelets stridssystem.

Det är trots allt striderna som är grundpelaren i ett Final Fantasy-spel. I friheten vi får i XV kan vi låta teamet förflytta sig strategiskt på på slagfältet. Du styr primärt Noctis som kan attackera med ett av sina fyra tillgängliga vapen. Snart vill spelet att du använder dig av Phase, som är en teknik som låter Noctis teleportera sig snabbt mellan olika punkter under striden. Det påminner om Blink i Dishonored och Destiny och är ett värdefullt verktyg för att komma ur segrande ur en strid. Medan Noctis köttar loss med svärd eller spjut kan de andra vara med via så kallade linked strikes. De har alla individuella specialtekniker också, exempelvis Gladiolus Tempest (svärd) och Promptos Pierce (handeldvapen) som kan användas så länge de inte är på cool down.

Det går att knapphamra sig genom striderna men teamets första riktiga utmaning blir en galen Dualhorn och där lär vi oss snabbt att det är bäst att vara eftertänksam och jobba som ett team. En häftig detalj är att någon i gruppen ofta ropar ut en föredragen taktik innan striden ska börja, om denna stategi följs väntar det bonuspoäng i form av Ability Points (AP). Dessa används för att skaffa sig nya färdigheter från Astralsphere som är färdighetsträdet i Final Fantasy XV. Tidiga upplåsningar innefattar Airstep, låter dig flytta dig genom luften efter en attack och Rapid Regen som höjer din HP-mätare och ökar på takten för återhämtning. En till sporre som gör att du vill göra så bra som möjligt ifrån dig är rapporten du får efter varje strid. Här blir du belönad för försvar, offensiv och stealth.

Final Fantasy XV
Striderna i XV är snabba och fokuserar mycket på samarbetet mellan de fyra karaktärerna.

Den största komplimangen vi kan ge Final Fantasy XV baserat på de första timmarna vi har spelat är att oavsett hur rörigt allt verkar till en början så knyts alla element i spelet ihop snyggt och kompletterar varandra. Det är nödvändigt att lägga ner tid på att för att leta reda på fire, ice och earth-element för att kunna mixtra med olika magiska formler, speciellt då du möter fler exotiska djur längs din resa. I vanlig ordning (när vi snackar japanska rollspel) gäller det att lägga ner tid på mindre, obetydliga, strider för att kunna tackla större utmaningar senare.

En del av dialogerna missar målet när det gäller att försöka bestämma vilken roll en karaktär ska ha. Vid ett tillfälle refererar Prompto till en hund som "totes adorbs" vilket inte känns riktigt rätt, inte ens för honom. Däremot är det absolut inget fel på dramatiken, första gången vi får skåda en Imperial Dreadnaught som sprider förstörelse om sig tänds vårt äventyrshjärta upp direkt.

Vi får absolut inte prata om uppdragen och dess struktur som kommer efter kapiel 2, "No Turning Back" men har du någonsin spelat något spel ur Zelda-serien har du en liten ledtråd på hur spelet öppnar upp sig efter introduktionen. Final Fantasy XV bär ärren av en serie som har sökt efter ny identitet ett tag men efter att vi har testat och fått spela det på det sättet vi vill kan vi konstatera att Tabatas team har lyckats göra ett sant Final Fantasy. Exakt hur allting kommer fungera ihop efter 50+ timmar med spelet kommer vi ta reda på inför vår recension den 29 november.

Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV
Final Fantasy XV