Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Fahrenheit

Fahrenheit

Ett bestialiskt mord, en mystisk dröm och ett onaturligt kallt New York som bara tycks bli kallare. Lucas Kane har helt klart haft bättre dagar.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

En hamburgerbar någonstans i ett vintrigt och iskallt New York. Någon, kan vara vem som helst, har precis lättat på trycket i pissoaren och ska just till att tvätta händerna. Plötsligt dyker en man upp bakifrån och delar ut ett välriktat hugg mot hjärtat. Personen faller med blodet sprutande, varpå den stundande mördaren sätter sig gränsle över offret och delar ut ytterligare två hugg. Gärningsmannen tycks vara i någon sorts trans och ömsom filmas vad som sker i verkligheten och ömsom visas den bestialiske mördarens upplevelser. Han ser sig själv i en mörk värld med stearinljus, men så snart mordet är avklarat vaknar han upp. Precis innan han blir sig själv igen får han dock se en skymt av en ung tjej, till synes vemodig, som sträcker ut sin hand efter honom. Lucas Kane har precis blivit en mördare. Han vet dock inte varför eller ens vem han har mördat och vem var den unga tjejen han såg medan han var i trance?

Öppningsscenen är både oväntad och brutal. Så snart scenariot är över visar det sig att det faktiskt är du som just mördat denne person och det är upp till dig att fixa i ordning situationen. Ute i restauranten sitter nämligen fler människor och en polis. Att gå dit ut, alldeles indränkt i blod kommer såklart att väcka rejäla misstankar om att något inte står rätt till. Tja, vad skulle du göra i verkligheten om du, utan att veta varför, plötsligt knivmördade någon mot din egen vilja?

Det går inte att skriva om Fahrenheit utan att nämna Segas mästerliga Shenmue i sammanhanget. Upplägget är nämligen oerhört likt och använder en sorts minispel för att verkligen ge känslan av att kunna spela exakt alla moment. Oavsett om man bäddar en säng, stoppar in kläder i en tvättmaskin eller skurar ett golv så är det du som gör det med analogspakarna. Det är såklart en kul lösning och ger spelet en känsla av att verkligen vara närvarande i en trovärdig värld på ett sätt jag inte upplevt sedan just Shenmue. Dessutom spelas båda spelen i tredjeperson och har även i övrigt liknande kontrollschema.

Tillbaka till hamburgerhaket där du står, svårt chockad. Min spontana tanke var att jag borde flytta på liket innan någon kommer in och ser honom. Sagt och gjort går jag fram, tar tag i den släpar in honom i ett toalettbås. Hmmm, det blev ganska stygga blodspår. I ett hörn finns en mopp, så jag bestämmer mig för att försöka att svabba bort spåren. Genom att tilta analogspaken fram och tillbaka rör Lucas Kane sin arm på ett trovärdigt sätt. Är jag lat blir det heller inte rent eftersom Lucas då inte gör rent. Mina blodiga händer tvättar jag sedan av i handfatet innan jag dristar mig till att gå ut i restauranten igen.

Är det något Fahrenheit verkligen lyckas med är det att leverera en känsla av att erbjuda spelaren stor valfrihet. Det finns hela tiden mängder av småsaker att göra som spelar smärre eller större roll för det fortsatta äventyret. Allt man gör leder dock mot samma mål och även om det finns fem vägar att ta sig till punkt A, måste man trots allt gå till just punkt A innan det är dags att ta sig till punkt B (dit det kanske finns fem nya vägar). Det går inte att ta sig någon annanstans innan man gjort vissa nyckelmoment. Det är inget problem i sig och valmöjligheterna som finns är tillräckligt många för att det ska bli trovärdigt. Du hade till exempel kunnat strunta i att sopa ihop spåren efter dig på restauranten och flytt fältet, du hade kunnat snackat med polisen direkt eller kanske gått och ringt en vän om råd i en mynttelefon i lokalen. Vad hade hänt då?

Fahrenheit-utvecklarna hymlar inte med att de vill få sitt spel att kännas som en riktigt bra film. Bland annat har de rakt av kopierat berättandet med två eller flera bildrutor på samma gång från TV-serien 24. Det mest utmärkande är dock att man hela tiden får se vad polisen gör (för de kommer att upptäcka ditt brott till slut, vad du än tar dig för). Ja, inte bara se förresten, utan faktiskt till och med spela polisen. Carla heter en ung, snygg polis som kommer till brottsplatsen för att undersöka dådet. Även henne får du kontrollera på samma sätt som Lucas och det går att vända och vrida på det mesta.

Med Carla kommer också hennes kollega, Tyler Miles. Han är trött efter en lång period av övertid och han kommer inte riktigt överens med det iskalla vintervädret som dragit in över New York. Man kan när som helst välja vem man vill spela som och det har stor betydelse vem som gör vad, dessutom får man vanligtvis bara en chans med det man vill göra. Vad fungerar bäst när du ska förhöra en uteliggare till exempel, Carlas kvinnliga charm eller en barsk Tyler? En kul grej med att undersöka spåren efter Lucas är ju att du vet vad du nyss gjorde när du spelade som honom. Det leder i sin tur till att du lätt kan kolla in rätt saker, vilket i sin tur ger känslan av att Carla är en riktigt skarp supersnut.

Dagen efter brukar alltid kunna vara lite jobbig. Särskilt när man begått ett våldsamt mord man egentligen känner sig oskyldig till. Lucas hoppas för ett ögonblick att allt bara var en ond dröm, tills han ser att han karvat in ockulta symboler på sin underarm samt att hela lakanet är blodigt. Hans humör blir inte bättre när en polis kommer på besök, för att undersöka om det hänt något. Tydligen har grannarna slagit larm efter att ha hört eller sett något annorlunda. Du har några sekunder på dig innan polisen fattar misstankar och slår sig in i lägenheten. Alla spår måste röjas undan. Din blodiga T-shirt bör slängas i tvättmaskinen, det blodiga lakanet bör täckas av överkastet och de såriga underarmarna måste snabbt få bandage. Precis som på hamburgerhaket får man verkligen spela exakt allt. Inget moment består av att trycka på en knapp så gör det sig självt. Ska du svälja en huvudvärkstablett får du föra handen mot munnen och ska du lyssna på radio får du allt ratta in kanalerna själv.

Att utvecklarna strävat efter att det verkligen ska kännas som att man göra allt man spelar tillför faktiskt mycket. Allra mest påtagligt blir detta vid de moment där Lucas måste göra något fysiskt ansträngande. Då måste man trycka in L/R-knapparna hårt växelvis så länge som scenen utspelar sig. Det blir snabbt jobbigt och ger mjölksyra. Det är riktigt häftigt att faktiskt tvingas starta om en scen, inte för att den var svår, utan för att uthålligheten inte var bra nog.

Teknikfantaster kommer inte att imponeras rent grafiskt av Fahrenheit. Polygonmodellerna är ofta klumpiga, texturerna är inte särskilt märkvärdiga och specialeffekter saknas nästan helt. Trots detta upplever jag Fahrenheit som imponerande, även till Playstation 2. Hela tiden visas spelet ur riktigt snygga vinklar, dialogerna zoomas in i närbild där personerna gör riktigt trovärdiga minspel och de actionscener som finns bjuder på precis lagom akrobatisk motion capture för att det ska kännas realistiskt. Lägg därtill att spelets många röster känns klockrena och visar att Quantic Dream faktiskt verkligen ansträngt sig för att det ska bli ett lika bra som spel som ambitionerna var höga.

Det är alltid kul när det kommer ett spel som lyckas träffa precis rätt mellan handling, nytänkande och spelbarhet. Ett spel som Killer 7 bjuder ju på mängder av nytänkande, men är dessvärre totalt ospelbart. Man vill hela tiden veta vad det var som fick Lucas Kane att begå mordet och hela tiden anas att något övernaturligt väntar runt hörnet. New York blir hela tiden allt kallare och det blir snart uppenbart att det inte är någon vanlig vinter som nalkas. Till råga på allt begås snart fler mord liknande det Lucas gjorde. Inte förrän i höst får vi veta svaret på de många mystiska gåtorna, men jag vet redan nu att Fahrenheit är ett av de äventyrsspel jag ser mest fram emot i år.

Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit
Fahrenheit

Relaterade texter

FahrenheitScore

Fahrenheit

RECENSION. Skrivet av Bengt Lemne

Ett av årets mest efterlängtade spel är här. Håller Fahrenheit samma klass som vi hade hoppats och är det räddningen för äventyrsgenren?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy