Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
förhandstittar
Wolfenstein II: The New Colossus

Wolfenstein II: The New Colossus

BJ Blazkowicz tar sig allt närmare målet att störta nazistregimen och vi har följt honom på det blodiga uppdraget...

Efter att ha fått lira en kortare demo-version av Machine Games kommande actionuppföljare Wolfenstein II: The New Colossus på E3 tidigare i år har vi på redaktionen längtat efter att åter få lägga labbarna på kontrollen och lira mer av denna helsvenska nazzeslakt. Spelgudarna lyssnade till våra rop efter mer och vi bjöds över till Bethesdas kontor i London för att lira ännu en demo-kampanj. Den första halvan av Bethesdas Wolfenstein II: The New Colossus-demonstration var en återblick av vad vi hade fått spela i Los Angeles, ett demo i vilket vi fick lira som en rullstolsbunden BJ Blazkowicz (oroa dig inte, den stenhårda muskelmannen står snart på benen igen) medan den andra halvan av demonstrationen skickade iväg oss på nya uppdrag på en annan front - Roswell, New Mexico.

Roswell-uppdragets startskott går med en videosekvens där BJ Blazkowicz och motståndsrörelsen han är en del av befinner sig i nämnda motståndsrörelses bas. Våra blickar och vårt intresse dras tidigt till en bastant, överviktig tysk kvinna; Sigrun Engel, dotter till Frau Irene Engel. I slutet av första kapitlet ses Engel (motvilligt efter att hennes mor befallit henne) hugga av Fergus ena arm, så att hon står med BJ och gänget i den senare videosekvensen antyder att hon motsätter sig den nazistiska regimen för att slåss med motståndsrörelsen.

En helt ny karaktär, en mystisk svart kvinna vars namn är okänt, verkar agera befälhavare för den färgstarka gruppen och är märkbart irriterad över att Engel ens är på plats. Hon anklagar Engel för att vara dubbelagent och insinuerar att hon har ständig kontakt med nazisterna, något som gör Engel upprörd och leder till att hon stormar ut ur rummet. Redan här är bjuds det alltså på rejäla intriger mellan karaktärer.

Som i föregångaren The New Order liknar videosekvenserna mer högbudget-filmer än vanliga spel-mellansekvenser. Känslor förmedlas effektivt, omgivningarna är otroligt detaljerade och ljussättningen är mästerlig. Berättandet i Wolfenstein II: The New Colossus är visserligen proppat av klyschor, men det är svårt att hitta något i spelväg som känns mer filmiskt - åtminstone just nu. Dit räknas givetvis även bilduppdateringstaket på 30 bilder per sekund, så både bra och dåliga aspekter finns i den filmiska stämpeln.

Wolfenstein II: The New Colossus

När demot, efter videosekvenserna, kom igång på riktigt befann vi oss på Roswell High Street under en livlig och patriotisk parad, korrumperad av spelets nazistiska regim, givetvis. Spelarens uppdrag är att, som den biffiga BJ, komma i kontakt med en informant som äger ett klassiskt amerikanskt hamburgerhak för att säkra en väg till det ökända Area 52. Väl vid Area 52 måste BJ plantera och detonera en mindre atombomb han haft med sig på äventyret, detta då platsen är en av nazisternas baser.

Förklädd till brandman för att undkomma misstänksamma blickar tar sig BJ genom horderna av partysugna civila och nazistofficerer och lyssnar in på konversationer. Tidigt får du som spelare syn på två individer klädda i KKK:s typiska utstyrslar där de talar med en nazistofficer och ber denne lära dem grundläggande fraser på tyska. Tar du en omväg till höger, ner i en gränd bakom en butik finner du en totalt packad, sluddrande man bland soporna vid en avfallskontainer. Korsar du vägen får du syn på ännu en tysk officer, denna har sluppit att hålla lektioner i tyska för KKK-medlemmar och står istället med en amerikansk kvinna. "Ich liebe dich" utbrister han medan kvinnan tittar åt motsatt håll.

Vid paradgatans slut finner man hamburgerhaket, det du kanske minns från Wolfenstein II: The New Colossus färgstarka E3-trailer. Som vi såg i nämnda trailer frågar nazistofficern efter BJ:s identifikationsdokument och allt går lugnt till tills officeren reser sig upp för att lämna byggnaden och ser BJ:s ansikte på en efterlysningsaffisch vid dörren på väg ut. Han försöker stoppa vår käre protagonist men kontakten, mannen som driver hamburgerhaket hinner peppra hans huvud med bly innan det hinner ske. BJ rör sig sedan ner i källaren och informerar kontakten om Area 52 och allt han vet om nämnda bas. Efter lite alien-prat visar restaurangägaren BJ en tunnel som leder raka vägen till en depå där tåg lastas innan de tar sig vidare med militärbasen som slutstation.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det är här det andra demokapitlet introducerar faktisk strid. Fyra vapenuppgraderings-kit var tillgängliga och kunde användas till en mängd olika vapenmodifikationer som ljuddämpare, sikten och frontgrepp. Du bygger alltså själv din arsenal och väljer själv hur du vill ta död på dina nazistmotståndare. Vi försökte ta oss igenom uppdraget tysta som möss och utrustade vår pistol med ljuddämpare och vårt automatvapen med sikte vilket transformerade vapnet till ett extra dödligt långdistansvapen. Vår taktik fungerade dock inte så bra som vi hade hoppats då pistolen inte var kraftfull nog för att ta död på fiender med ett skott (inte ens om nazisterna sköts i ansiktet), så missade vi ett enda skott kom fienderna snabbt till vår position med dragna vapen. Efter att ha misslyckats med lönnmördartaktiken några gånger sköt vi oss, utan en tanke på tystnad, igenom fiendehorder för att ta oss till befälhavaren; individen som konstant kallade efter förstärkning.

Det tog inte speciellt lång tid innan ett par mechs dök upp för att slita oss i stycken. Just denna mech-modell var mindre än de i föregående spel men bar på rejäl eldkraft - Laser Kraft Werks; tyngre energivapen som skär genom mänsklig vävnad som varmt stål genom smör (ett vapen som är lika ruggigt när du själv plockar upp det) och raketer som de använder för att snabbt rusa mot fienden (läs dig som spelare). Ljudet av en raketboost följt av en laserstråle i ryggen hörde vi flertalet gånger under demo-tiden.

Wolfenstein II: The New ColossusWolfenstein II: The New Colossus

Sektionen som följde utspelades på godståget till militärbasen Area 52 och var rejält mycket mer linjärt med smala, klaustrofobiska korridorer och patrullerande vakter runt var och vartannat hörn. Att återuppta vår tysta lönnmördartaktik kändes åter som ett uppenbart bättre val än att skjuta hejvilt omkring oss men ännu en gång krossades taktikvalet. Utan någon möjlighet att flytta kroppar dit de inte syntes märkte vakterna snabbt av vår närvaro. Någonting som är värt att nämna är även det faktum att fiendernas artificiella intelligens lämnar en hel del att önska.

Visst, de var inga mensa-kandidater i The New Order heller och inkompetensen i The New Colossus kanske kan kopplas till det faktum att vi bara spelade på den näst högsta svårighetsgraden (vilket var den svårighetsgraden vi uppmanades spela på då den högre inte var optimerad i demoversionen) men fiender fastnade konstant i dörröppningar och i varandra och sprang emellanåt åt fel håll i strid.

Trots att tågsektionen var så uppenbart linjär, med målet "ta dig fram i tåget" så fanns det fler vägar till nämnda mål. Gick man ner för en trappa i början av sekvensen kunde man ta sig ner under huvudsektionens golv för att skippa hela första vakttäta vagnen. Var man istället sugen på mer direkt strid kunde man gå upp till vakternas våning och skjuta sig fram i eller ta sig fram via vagnarnas tak. En sista möjlighet var den tystare vägen längs tågets sida.

Det var vid den här tidpunkten, när vi nådde tågets slutdestination, som vårt spel kraschade och vi inte kunde fortsätta på vår sparfil på grund av en bugg. Vi fick höra att det absolut skulle fixas innan den officiella releasen och vi fick testa andra taktiker när vi körde om banan. Vi började med att använda våra uppgraderingskit till att uppgradera pistolen och göra vårt automatvapen mer effektivt och slopade lönnmördartaktiken för en mer pang på "skjut allt du ser"-taktik. Snabbt konstaterade vi att detta var det sanna sättet att uppleva spelet; ytterst få, nära på noll AI-problem, vapenhanteringen var otrolig, den uppgraderade vapenarsenalen skadade faktiskt fienderna och att rusa från skydd till skydd medan man pangade nazister var mycket mer tillfredsställande än att smyga sig fram. Någonting som är nytt till serien i The New Colossus är möjligheten att hantera två olika vapen samtidigt; du är alltså inte låst till två av samma typ utan kan nu rusa in i strid med ett hagelgevär i ena handen och ett automatvapen i andra. Realistiskt? Knappast. Fantastiskt? Ja, till hundra procent.

Vi fortsatte med vår pang-taktik tills sektionens slut då en enorm mech, till vår stora fasa, dök upp. Som vanligt i de nyare Wolfenstein-liren rusade vi mot utgången istället för att ta oss an det massiva mördarmonstret då vi hade spenderat hela ammunitionslagret på nazister tidigare i kapitlet. Vi hade givetvis velat panga ner plåtnicklas och hans vaktpolare men efter spelkraschen hade vi dåligt med tid och var tvungna att snabbt klara demot och ta oss till titelskärmen.

Wolfenstein II: The New Colossus ser ut att bli precis vad vi hoppats att uppföljaren skulle bli, om inte mer. Samlarobjekt finns överallt och gestaltas som allt från tidningsartiklar till spelkort så du har som spelare anledning till att utforska hela spelvärlden. Vapenhanteringen känns otroligt smidig medan smygsektionerna bjuder på spänning. Att brutalt mörda nazister har aldrig känts så tillfredsställande och vi ser fram emot att följa BJ Blazkowicz och hans motståndsrörelse på uppdraget att störta nazistregimen i Amerika.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Relaterade texter

Wolfenstein II: The New ColossusScore

Wolfenstein II: The New Colossus

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

I ett svenskutvecklat alternativt USA under 60-talet tog nazismen över, något som Kim Orremark har tänkt att sätta stopp för, kosta vad det kosta vill...



Loading next content