The Evil Within 2

Sist vi såg Krimson City Police-kriminalaren Sebastian Castellanos hade han precis lyckats ta sig ur en mardrömmars dimension skapad av The Evil Withins antagonist Ruvik. När den bedrövade och trötta detektiven slutligen tog steget ut genom mentalsjukhuset Beacons huvudentré och möttes av en solskensbadande verklighet kunde man som spelare med säkerhet konstatera att han aldrig skulle sätta sin fot i den nämnda STEM-dimension någonsin igen. Ruviks spindelbenta, långhåriga mördarmonster till syster, horder av vapenflängande odöda och massiva, konstant återuppstående muskelberg bärandes tunga kassaskåp på huvudet var alla, både individuellt och hopmixade rent mardrömsbränsle och inte direkt individer Castellanos skulle riskera att möta på igen, eller hur? Icke.

The Evil Within 2 utspelas som namnet ganska klart antyder efter händelserna i det första spelet och tar sin början med ett erbjudande från Mobius. Castellanos får nämligen höra från sin före detta KPD-partner (som avslöjades som Mobius-agent) Juli Kidman att hans dotter Lily, som troddes ha dött i en husbrand, fortfarande lever inuti STEM. Hon berättar att han kanske kan få ut sin älskade dotter från den mardrömslika världen genom att själv ge sig in i den igen. Ett erbjudande han får svårt att motstå.

The Evil Within 2-demot jag spelade på Gamescom startade med en skräckinjagande smäll. Efter att ha fått bekanta mig med spelkontrollen och mekaniken, som är rätt snarlika originalet annat än att allt är mer följsamt, så vankades ett möte med den första massiva bossen. En re-animerad bjässe skapad av allehanda kapade kroppsdelar som svingar sågblad omkring sig dundrar rätt in genom väggen, varpå jag lade benen på ryggen och började leta utgång. Castellanos tar sig fram i trånga korridorer och små ventilationsutrymmen med ljudet av sågklingor hack i hälarna. När jag till slut skakat av mig besten träffar jag den mystiska fotografen och tillika illbattingen Stefano Valentino, innan jag teleporteras tillbaka till spelets huvudområde - staden Union.

Det känns uppenbart att Tango Gameworks lagt mer krut på spelvärlden denna gång. The Evil Within var ganska linjärt, men Union är ett halvöppet förortsområde med massor av byggnader och tidigare, får jag förmoda, livliga gator att utforska. När jag tar mig fram genom staden ser det ut som vilket förortsområde som helst egentligen, men istället för Slentrian-Svenssons trängs här istället döda och zombifierade varelser. Alla vill de ha ett smakprov från vår detektiv som helst bara vill hitta sin dotter. Här och var finns Mobius-agenter i stridsmundering, men det finns ingen garanti för att de är vänliga till att börja med och att de lever länge nog för att hinna säga något vettigt om de nu skulle vara vänligt sinnade.

I demot fick jag dock träffa iallafall en visserligen vettskrämd men ändå hjälpsam person som lät mig bo i hans säkra gömställe, trots att jag faktiskt bröt mig in. Tidigt i konversationen litar mannen nog mycket för att ge mig en Mobius-radio som gör det möjligt att faktiskt få höra Lilys röst. Uppgiften därefter blir att följa radiosignalen och hitta henne, men hennes röst är inte det enda som denna spökradio snappar upp. Det finns meddelande från massor av personer, både levande och döda, samt tips på var jag hittar vapen och utrustning. Det går även att snickra egna prylar utifrån reservdelar och skräp, antingen medan jag är på äventyr (kräver mer föremål) eller vid någon av spelets arbetsbänkar som finns lite här och var, samt i det säkra gömstället.

Gömstället innehåller dessutom en kaffeautomat som - precis som verkligheten - återställer allt förlorat liv samt möjlighet att spara. Här finns även en märklig spegel. Det är den musikspelande märkligheten från originalet som syns även här och som tar dig till den ännu märkligare sjuksyrran med tortyrstolen som låter dig uppgradera egenskaper. Spegeldimensionen ligger dock inte i mentalsjukhuset denna gång, utan i The Evil Within 2 så hamnar vi i Castellanos KPD-kontor. Här kan du bland annat kolla på fotonegativ och spendera tid med Julis katt från Consequence-expansionen, vilket känns... mystiskt.

The Evil Within 2 ser ut, känns som och framstår som en förbättrad variant på originalet. Det är en uppföljare i traditionell bemärkelse. Den mer öppna spelvärlden ser fantastisk ut och passar upplevelsen perfekt. Fiendevariationen är också bra och det känns hela tiden givande att få utforska och upptäcka saker. Det enda jag inte tycker känns lika ursnyggt som det andra är de något stela ansiktsanimationerna. Förhoppningsvis något som fixas till, men i övrigt är detta en riktigt lovande skräckkaramell. Den 13 oktober kan verkligen inte komma snart nog.