Suikoden V

Tio år. Så länge har Suikoden-serien funnits. Trots att det alltid i praktiken har varit en lågbudgetserie har serien presterat tre av de bästa rollspelen någonsin. Och kanske har Konami insett att det enda som håller serien från att bli en stor succé, inte bara bland de hängivna fansen, är en större budget, för den här gången snålar de inte på krutet.

Som sagt har Suikoden-spelen alltid varit ganska simpla tekniskt sett. Den tiden är helt klart förbi nu. Särskilt animationen i dialogerna imponerar, där varje replik framförs med inlevelse både röstmässigt och med trovärdiga rörelser. Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att det är den bästa animationen jag har sett i ett rollspel hittills. Om hela spelet håller samma nivå blir det enastående. Dessutom är grafikmotorn mycket mer kraftfull än den som användes i Suikoden IV, vilket kommer till användning både när man springer runt i välbefolkade och levande städer och när handlingen förs vidare i pampiga scener. Grafiken är gjord i en färgglad och detaljerad stil som påminner om de gamla spelen, men utan lågupplösta pixlar då.

Men de första tre spelen behövde inte toppmodern grafik för att vara berättelser av världsklass. Det absolut bästa med serien är det faktum att varje spel handlar om 108 hjältar som samlas för att slåss mot någon orättvisa. Med den mängden karaktärer finns det alltid någon att gilla, och även om inte alla får någon större roll fyller de alla någon funktion. Antingen som mäktiga svärdskämpar eller magiker i strid, eller genom att tillföra nya användbara affärer och minispel till högkvarteret, eller helt enkelt bara finnas till, att gå omkring och uppmuntra huvudpersonen med några stödjande ord. Det är seriens tema som framfördes redan i det första spelets intro: "även när hon är som svagast finns det alltid en mening med en människas existens". De har alla en historia, en bit i det enorma pussel som är Suikoden-världen.

En liten del av detta pussel fick vi i Suikoden II. På en bergsluttning mötte vi Georg Prime, en tystlåten kämpe som gillar ostkaka, ett fakta som spelets detektiv Richmond lyckades ta reda på. Och så fick vi veta att han var inblandad i mordet på drottningen av Falena. En spännande bakgrund, men inte så mycket mer. När så Suikoden V presenteras och den ögonbindelprydde krigaren som nyligen gått med i drottningens livvakt visar sig vara just en yngre Georg Prime inser jag plötsligt hur genomtänkt och detaljerad Suikoden-serien egentligen är. Allt som vi har hört berättas i de första fyra spelen kan mycket väl visa sig bli ett helt nytt spel en vacker dag. En liknande sak hände i Suikoden III när Luc, en ung magiker som hjälpt till i de första två spelen, femton år senare startar ett krig för att störta världen i kaos, av sina egna privata skäl. Det är en sak som få andra rollspelsserier har - en konsekvent värld med en övergripande historia som växer exponentiellt för varje spel.

Men Georg är inte huvudperson. Nej, som vanligt är hjälten en ung man med ett namn du bestämmer själv. Han är prins av Falena men eftersom landet är ett drottningdöme kommer han aldrig att härska. Istället reser han runt tillsammans med sin trogna livvakt och barndomsvän Lyon, en söt men bestämd flicka som redan är svärdsmästare. Serien har haft en tradition av nära vänner som råkat illa ut och jag hoppas innerligt att Konami tänker göra ett undantag den här gången. Tillsammans med de tre reser också Sialeeds, drottningens syster som, enligt henne själv, "av olika skäl" aldrig själv kan bli drottning. Men det är förstås bara början och bland de 108 karaktärerna hittar vi sedan också andra gamla favoriter som Lorelai, Viki, Killey och Jeane samt hundra helt nya att stifta bekantskap med.

Och nog lär vi få användning av allihop. Efter att ha experimenterat med tre par respektive fyra figurer i de tidigare spelen återgår Suikoden V till det ursprungliga stridssystemet där du har sex karaktärer att använda. Men det hela blir lite mer komplicerat i och med möjligheten att byta formation för att anpassa sig till olika sorters fiender. Det går också att ta med sig fyra extra karaktärer att byta in efter behov, lite som i Final Fantasy X. Med 108 karaktärer att välja mellan känns det förstås lovande att få använda fler på en gång, särskilt jämfört med den riktigt snåla fyran. Striderna är som vanligt fartfyllda och relativt rättframma. Anfall eller försvar, magi eller föremål, eller kanske bara låta de stackars fiendeskrällena springa för livet? Att striderna går snabbt gör mycket för att hindra den tristess som annars drabbar många japanska rollspel med oändliga slumpmässiga strider. Vi kan också vänta oss det klassiska strategiska läget, särskilt nu när Konami fått blodad tand med Suikoden Tactics, och så dueller mellan enskilda karaktärer. Och förstås massor av minispel.

Suikoden IV var lite av en besvikelse, mycket eftersom det kändes framstressat. Men, så att säga, "även när det är som svagast finns det alltid ett värde i ett Suikoden-spel", och jag förmodar att Suikoden V, som utspelar sig i närheten av övärlden om än 140 år senare, kommer att knyta ihop delar av den handlingen med de tre andra spelen, och därmed bygga vidare på den fantastiska rollspelsvärlden. Suikoden V har klar potential att bli ett av mina favoritspel genom tiderna, men vi får vänta till mitten av nästa år innan det kommer hit.