Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
förhandstittar
Detroit: Become Human

Detroit: Become Human

Prettokungen Cage är tillbaka med ännu en spelbar dramathriller och Gamereactor hälsade på hemma hos Quantic Dream

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Låt mig beskriva det som händer: Jag spelar som Markus och sitter längst bak i bussen. Och det är inte för att jag är en av de coola katterna, tvärtom, detta är en segregerad buss där robotar och människor sitter separerade av en glasskiva. Snart kommer det första steget tas mot att bryta upp detta, och då talar jag inte bara om bussen.

Under mina närmare två timmar med Detroit: Become Human när jag nyligen träffade utvecklarna fick jag chans att köra igenom den fullständiga öppningssekvensen som presenterar tre protagonister; den ovan nämnde Markus samt Connor och Kara. De är alla tre androider och väldigt olika varandra med sina egna uppgifter. Connor är till exempel en android-polis, medan Markus är en hårt arbetande personlig assistent och Kara jobbar som barnvakt. Deras tre utgångspunkter bidrar till att berätta en historia från olika perspektiv och berör bland annat svåra ämnen som våld hemmavid, något som orsakade kontrovers redan från start med den trailer som visades på Paris Games Week (vilken du kan se här nedan).

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det finns faktiskt två spellägen att välja på i Detroit: Become Human, ett som är mer "casual" där spelaren galant guidas runt i äventyret och där färre personer får sätta livet till. Detta berättar Guillaume de Fondaumière, chief operating officer hos Quantic Dream, medan vi provspelar. Det andra läget är gjort för mer erfarna spelare och ger större kontroll över storyn på samma sätt som i Heavy Rain, Fahrenheit eller Beyond: Two Souls

Detroit: Become Human är på flera sätt ett väldigt söligt spel där jag helt plötsligt måste fatta stora beslut på väldigt kort tid. Varje bana, episod och scen följer i princip samma grundidé. Jag introduceras i en ny scen, får utforska fritt och rör mig mot ett klimax innan en ny scen tar vid. Spelet får mig hela tiden att reflektera över situationen med robotar och människor, och känslan av liv och död är alltid närvarande. Det är värt att betona att det liksom i exempelvis Heavy Rain går att förlora huvudpersoner genom att fatta fel beslut.

Detroit: Become HumanDetroit: Become HumanDetroit: Become Human
Flera perspektiv vävs ihop till en större berättelse.

Spelbarheten ligger främst i att utforska och analysera allt som händer samt försöka avgöra vad som egentligen är sanningen. Hela tiden måste jag fatta beslut, både aktivt genom val och undermedvetet genom att spela på ett visst sätt. Episoden med android-polisen Connor har varit den som framför allt använts i marknadsföringen av Detroit: Become Human och det finns sex olika avslut på hans historia innan öppningssekvensen är över. Hur det går beror på hur snabbt jag spelar, vilka jag snackar med, vad jag undersöker och hur jag spelar. I dialogerna kan jag ibland inte välja vissa alternativ då ledtrådar saknas och jag får hela tiden veta vilka odds jag har att klara uppdraget. Å andra sidan är det här med att "klara uppdraget" öppet för tolkning, vad är rätt och fel i denna värld?

En av styrkorna i Detroit: Become Human är rädslan för konsekvenser som hela tiden följer mig. Jag vill verkligen ta rätt alternativ för att få allt att gå som jag vill. Eftersom jag är pappa själv i verkliga livet, känns det hårt att spela Karas perspektiv eftersom hon jobbar för ondskefulla missbrukaren Todd och att se hans dotter Alice leva i ständig skräck svider. Då känns det synd att Quick Time Events bryter av det finstämda, och David Cage och hans team tycks fortfarande tro att det är ett gångbart alternativ för att berätta en historia. I nämnda scen med Kara och Todd slutar det med ett slagsmål där det plötsligt vankas knappexercis. David Cage är mästare på att regissera finstämda scener, och det känns trist att se dem förstörda av Quick Time Events som tvingar dig att fokusera på att trycka på rätt knapp istället för att koncentrera dig på storyn och dialogen, där ett feltryck kan få äventyret att utvecklas i en annan riktning än du velat.

Detroit: Become HumanDetroit: Become HumanDetroit: Become HumanDetroit: Become Human
Var nog och utforska, annars finns risken att du missar saker och tar historien i en riktning du inte önskat.

Med det sagt så är friheten i Detroit: Become Human begränsad ändå eftersom spelet är uppdelat i fria sektioner snarare än en öppen värld. Röda barriärer visar vart du inte får gå och karaktärerna rör sig inte särskilt smidigt, vilket stör illusionen något. Jag kan heller inte låta bli att undra varför Markus alltid måste rulla sin 'master' Carl - en åldrad konstnär i rullstol med speciella med speciella sexuella preferenser - runt i dennes villa hela tiden. Det är år 2038 och det finns androider men rullstolarna är fortfarande manuella och handdrivna? Dessutom hade det gått smidigare om Carl gjorde det själv då hans händer fungerar utmärkt. Petitesser, men det känns lite stelt ibland bara och det är vad jag vill belysa.

Oavsett det är det mesta stilistiskt tjusigt i Detroit: Become Human. Hela spelet är väldesignat och inget sticker ut på något sätt utan känns väl sammanhållet. Omsorgen om detaljerna finns också här med gatumusikanter, digitala tidningar vars omslag kan ändras genom att svepa fingret över touchpad på Dual Shock 4 och liknande. Världen känns väldigt spännande år 2038 i Quantic Dreams regi.

Detroit: Become HumanDetroit: Become HumanDetroit: Become HumanDetroit: Become Human
Designen är riktigt välgjord.

Quantic Dream har även gjort ett gott arbete med att dra nytta av den mer kraftfulla Playstation 4 Pro, samt HDR. Allt ser liksom glänsande vackert ut, nästan så att det ibland går till överdrift. Och det finns flera ställen där vi får granska robotarna närmare och se hur välgjorda de faktiskt är. När regndroppar faller mot fejkat skinn känns Blade Runner inte långt borta, men det gäller tyvärr även tempot som ibland är så sävligt att även tålmodiga fans av just Blade Runner lär börja krafsa efter popcorn och hoppas att något ska hända. Detroit: Become Human är som sagt väldigt långsamt ibland - vilket dock bör vara något David Cage-fans är vana vid.

Som ett resultat av detta ges mycket tid för kontemplation och jag förstår frustrationen av den hårt arbetande digitala underklassen som ändå bara får kritik från demonstranter som tycker att de tagit deras jobb. Musiken bidrar rejält till känslan i spelet och röstskådespeleriet tycks vara av hög klass av vad jag fått se. Se till att utforska noga och mycket för att fatta bästa tänkbara beslut så kan du vara med och forma denna sällsamma värld och, såvitt jag kan se, få ett härligt äventyr på kuppen.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human
View comments

Relaterade texter

Detroit: Become HumanScore

Detroit: Become Human

RECENSION. Skrivet av André Wigert

På grund av Detroit: Become Humans moralmördande dilemman och intensiva handling har André Wigert blivit rejält tunnhårig.

Loading next content