State of Decay 2

Varje zombieutbrott har en början. Du kanske inte vet vad det är, men personen som skrev romanen/manuset/spelet hade en start i åtanke när de började skriva. Det finns otaligt många scenarion där ute, från T-viruset i Resident Evil till rymdsonden som utlöste utbrottet i Night of the Living Dead. När jag frågade Undead Labs egna Richard Foge om vad som startade utbrottet i State of Decay och dess uppföljare, drog design director Foge ett skämt och bytte snabbt samtalsämne. "Vi pratar inte om det", berättade han med ett hjärtligt skratt, "det är en välbehållen hemlighet". Det finns dolda ledtrådar runt omkring den zombie-smittade världen, men om det är svar du söker måste du pussla ihop bitarna själv för att nå en egen slutsats.

Ja minsann, egen beslutsamhet är hjärtat av State of Decay 2, och tack vare vad som ser ut som en djup och detaljerad värld fylld med överlappande spelsystem, kommer din upplevelse bli unik i sfären av detta zombieäventyr sett ur tredjepersonsperspektiv. Din berättelse kommer inte att bli likt vår och vice versa. Ett flertal system ligger på lager ovanpå varandra, existerande tillsammans i en oförutsedd sandlåda som verkar kapabel till att leverera ett speldrivet narrativ med belöningar som matchar din personliga insats i den stora världen - och karaktärerna du stöter på.

Det finns en uträknad risk när du spelar, då systemen inte alltid snackar samma språk, vilket leder till opålitliga resultat. Till exempel, placeringen av zombies i världen har inget att göra med personerna du möter eller uppdragen du slutför åt dem. Uppbyggnaden leder till en oförutsägbarhet som jag definitivt uppskattar. Undead Labs vill att varje spelare ska ha en unik upplevelse, så att när de jämför varandras individuella berättelser kommer de att vara olika; definierade av handlingar istället för en förskriven struktur.

"Du kommer inte att stöta på såna ögonblick", säger Foge om avsaknaden av storydrivna mellansekvenser. "Du kommer att ha olika ögonblick där du skapade en stark koppling till en överlevare, för att något hos dem drog dig till dem. Och kanske att deras personliga uppdrag klingade rätt; kanske räddade de livet på en annan överlevare. De individuella ögonblicken samlas ihop genom ditt förhållande med dessa överlevare, och om du då förlorar dem kommer det känslomässiga nedslaget som uppstår inte bero på att vi har skapat en välgjord mellansekvens med perfekt tajmad musik, utan för att du hade påverkan och kontroll. Att de dog berodde slutligen på valen du gjorde."

Min sparpunkt släppte ner mig och mitt team i en redan innan färdiskapad community med cirka sex eller sju timmar redan investerade timmar. Från vår huvudbas hanterade jag vårt folk, sökte efter resurser, och förberedde mig alltid för det värsta. Du kan hoppa mellan karaktärerna när du själv vill, och vissa överlevare i vår grupp hade uppdrag till mig (och när jag fortsatte mitt äventyr gav de mig kontext genom konstant pratande). Det verkade finnas mycket att göra, även om det endast verkade vara en liten bit av vad som kommer att erbjudas vid lanseringen.

Kartan jag spelade på var ganska stor, full av slingrande vägar och rester av ett lantligt Amerika. De berättade att detta var en av tre områden som kommer att finnas i det kompletta spelet. Mycket händer hela tiden och du måste ständigt fylla på ditt lager av material för att hålla farorna borta. Bland annat betyder detta att du måste ge dig ut i världen för att plundra övergivna byggnader och förhandla med de datorstyrda karaktärerna du möter. Det verkar finnas ett sunt antal uppdrag tillgängliga, men de var inte alltid instinktivt självklara att navigera, och jag såg inte tillräckligt mycket för att döma den slutliga variationen av uppdrag.

Självklart kan du spela ensam, hoppandes mellan olika överlevare i din grupp, men Undead Labs har tydligt skapat spelet med co-op i åtanke. Upplägget är skenbart simpelt: du bjuder in en vän eller tre till ditt spel, och de lämnar sin värld för att haka på din. Resurserna och erfarenhetspoängen följer med dem tillbaka till deras värld efteråt, men konsekvenserna av deras handlingar fortsätter endast att eka i världen som det skedde i. Oavsett om du bjuder in vänner eller skjuter upp en signal för slumpmässig spelare att svara på verkar upplägget välplanerat, men tyvärr fick vi inte chansen att se mekaniken fungera perfekt vid förhandstitten; att komma in i andras världar var inte alltid felfritt, då spelare kraschades ut ur spelet, och jag såg ett par så kallade glitchar. Samarbetsaspekten var suverän i teorin men baserat på vad jag såg behöver det jobbas en del på det om State of Decay 2 ska bli polerat och funktionellt vid lanseringen.

Faktum är att skicket påverkar hela upplevelsen till viss grad, även om de flesta problem jag stötte på var mindre buggar som förhoppningsvis kommer att fixas i tid inför lanseringen (och, som nu har blivit standard, under veckorna efter). Jämfört med föregångaren kändes det som en mycket mer sammanhängande upplevelse, dock, och om vi glömmer det stora hoppet rent visuellt för en stund (det ser väldigt skarpt ut i 4K), känns även spelkontrollen mer rapp och intuitiv här, med lenare animationer som matchar detta.

En annan förbättring verkar bli världsdesignen, som framstår som större och mer detaljerad denna gången. Den familjära miljön har blivit ödelagd, men inte totalförstörd. Istället får vi se hur det ser ut två år efter utbrottet, när både naturen och tillståndet har fått tid att greppa tag om alla aspekter av omgivningen.

"De flesta apokalyptiska spel tycker om att gå långt och allt består av byggnadsställningar och taggtråd", berättade art director Doug Willams. "Det kändes inte som att det skulle ha gått till på det viset. Så vi försöker göra någonting som framstår som mer naturligt. Så det finns hus som har brunnit till grunden, det ligger skräp på gatorna, och liknande saker. Du hade stött på sånt, men det är inte så att hela staden hade blivit utplånad [...] Det finns tillfällen då du tänker 'åh, vilken vacker plats.' Och sen tacklas du av en vilding och får huvudet avslitet."

När du inte hanterar din community eller förbättrar din bas, kommer du att utforska landskapet omkring dig, sökandes efter viktiga material som du behöver för att överleva (medicin hade stor efterfrågan, och under ett uppdrag hamnade jag i bråk med några datorstyrda karaktärer från en annan fraktion över en säck med droger). Om du är bakom ratten av ett fordon kommer du kötta genom det slött gående patrask som fyller gatorna, även om panik snabbt inträffar när ett flertal av dem börjar hålla fast sig i taket och dörrarna. Vid fler än ett tillfälle var jag tvungen att slunga bilen över hela vägen för att skaka av oss de attackerande fienderna, samtidigt som jag försökte bevara den höga farten, ibland i det läskiga nattmörkret. Om bränslet tar slut, om du kör på en viss giftig fiende, eller krockar in i en vägg och får irreparabla skador tvingas du att gå till fots, vilket är ännu farligare.

Även om det finns en säkerhet i att vara flera personer som kan tvinga sig genom massor av odöda med ren kraft, är smygande en bra taktik när du är ute och springer ensam. Du blir enkelt överrumplad och du måste vara försiktig då du har en begränsad attackstyrka (det styrs av din uthållighet, som också kraftigt reduceras om du är övertrött och/eller allvarligt skadad), och vissa mer avancerade zombietyper är mer dödliga om du finner dig själv ensam. Något som vrider upp spänningen märkvärt är "perma death"-systemet; om du förlorar en karaktär är den borta för alltid, så det är viktigt att hantera både hälsa och uthållighet med försiktighet. Stridsanimationerna är oftast bra, och vissa takedown-attacker var lämpligt brutala och blodiga. Detta är ingen barnslig värld, och de blodpestade zombie-fienderna och deras genomträngande ögon är minst sagt hotfulla.

Nyckeln i ett spel som detta, ett sådant som kräver att man investerar sin tid, är variation. När det kommer till uppdragsstruktur, karaktärsutveckling och världsdesign, verkar det finnas mycket som pågår, men hur olika allt kommer att bli framstår att se. Däremot, trots all variation som finns här, en sak som jag stötte på flera gånger under vår relativt korta tid med spelet var samma zombies som vandrade gatorna - som en 160-kilos man iklädd vad som såg ut som en blöja (vilket gör att den är svår att glömma). Bilarna verkade också sakna variation ibland, med en eller två distinkta designer som stack ut när man stötte på dem. Jag är inte helt övertygade om fordonshanteringen heller, även om jag fick bättre kontroll bakom ratten ju längre tid jag spelade.

När jag nu reflekterar över spelet, kan jag med rätta säga att jag faktiskt blev aningen överväldigad av spelets öppenhet när jag först plockade upp handkontrollen, men det är inte menat som kritik. För varje område som behöver din uppmärksamhet, många troligtvis kopplade till tidsbegränsning, kändes själva världen expansiv, detaljerad och full av möjligheter. Det är fortfarande lite grovslipat och jag hoppas att spelet får vidare polering i tid till lanseringen, för trots en eller två bekymmer ser jag fortfarande fram mot att sitta ner med denna postapokalyptiska sandlåda om några veckor för att se vilka äventyr som väntar oss.