Yooka-Laylee and the Impossible Lair

Den aningens omaka duon Yooka och Laylee är alltså en ödla och en fladdermus vi fick stifta bekantskap med när de debuterade år 2017. Det uttalade målet från utvecklarna var att göra en andlig uppföljare till klassiska Banjo-Kazooie, och visst märktes det var inspirationen kom ifrån. Nu är Playtonics båda maskotar på väg tillbaka i ett nytt äventyr, och med Yooka-Laylee and the Impossible Lair är det tvådimensionella plattformsspel som agerat förebild.

Kort sagt kommer vi alltså inte att spela igenom en massa tredimensionella spelvärldar, utan snarare ett antal tvådimensionella som sitter ihop via en stor kartvärld (tänk Super Mario World). Men kartan är mer än bara en karta och här övergår spelbarheten till klassiskt fågelperspektiv med egna utmaningar och pussel att ta sig an. Det finns även hemliga världar att hitta liksom försvunna Pagies (som du säkert minns från det första spelet), men i huvudsak är det såklart här du väljer vilken bara du vill ta dig an härnäst.

Och det är ju dessa banor som är den riktiga maten i detta äventyr. Det är här du ska springa, hoppa och plattforma dig fram genom en värld för att nå slutet. En del känns igen från originalet, men jag tycker mig också notera drag från Sonics äventyr (rullande), Yoshi (samla saker i munnen) samt andra klassiker från genren. Det finns lianer att svinga sig mellan, fiender att attackera och massor att upptäcka. Livet håller Laylee koll på och flyger av din axel när du träffas, varpå du måste se till att få tillbaka henne snabbt.

Faktum är att du rent tekniskt sett inte behöver klara några banor alls. Capital B:s Impossible Lair finns faktiskt tillgänglig redan från start, men du kommer behöva samla på dig gott om extraliv. När jag snackar med utvecklarna, säger de att inte ens de själva klarar Impossible Lair utan att ha fler liv till hands. De lovar dock att det ska vara rättvist svårt, så det handlar helt enkelt om att vara skicklig. Och ha många liv.

Som du kunde vänta dig från Yooka-Laylee, så är grafiken både ljus och färgglad samt en rent fröjd att vandra omkring i. Fiendefloran är också varierad liksom utmaningarna jag ställs inför, och jag får medge att det faktiskt är svårare än jag först hade trott att det skulle vara. Playtonic menar dock att det bara handlar om momentum, och bäst resultat får du genom att väva samma flera manövrer. Det låter med andra ord väldigt speedrun-kompatibelt.

När du klarat av en bana, betyder det inte att du är helt färdig. Till skillnad från i 2017 års äventyr, så kommer inte Pagies utöka banorna - men väl förvandla dem istället. Det kan handla om subtila ändringar du först kanske inte märker, men även radikala sådana som att göra hela bana vertikal, varpå nya utmaningar uppenbaras.

Yooka-Laylee and the Impossible Lair tuffar på i stabila 60 bilder per sekund, oavsett vilket format du spelar på. Just denna smidighet, är något Playtonic verkligen vara måna om att få med. Det hjälper också med spelkontrollen och när jag dör, känns det alltid som mitt eget fel. Det är helt enkelt ett av dessa spel som är lätt att lära men svåra att bemästra. Vill du låsa upp allt och få det bästa, kommer det alltså kräva en hel del skicklighet från din sida samtidigt som du kommer kunna ha kul med det även om du inte är så skicklig på denna typ av spel.

The Impossible Lair skiljer sig rejält från originalet, vilket ju också är meningen eftersom det är en hyllning till klassiska tvådimensionella plattformsspel från förr, där originalet efterliknade tredimensionella plattformsspel från Nintendo 64-eran. Av det jag fått testa lovar det faktiskt gott och det ska blir kul att se om Playtonics senaste alster håller hela vägen.