Super Monkey Ball: Banana Blitz

1946 föddes Super Monkey Balls andlige fader. Då lanserades ett labyrintspel i trä i vilket man styrde en kula genom att luta hela spelplanen med två rattar. Ingen kunde då ana att jag fyrtio år senare, genom att gå från start till mål och tillbaka inte mindre än fyra gånger, skulle bli mästare på spelet på min förskola. Känslan av triumf var så intensiv att jag tjugo år senare fortfarande är så stolt att jag skryter om det i en speltext. Super Monkey Ball fungerar på samma sätt som labyrintspelet. Istället för att styra bollen lutar man hela världen så att kulan rullar.

När jag spelade det första Super Monkey Ball till Gamecube slogs jag av hur bra kontrollen var. Det enda man använde för att styra var den analoga spaken, vilket gjorde att spelet var lätt att sätta sig in i. Frustrationen över förluster handlade nästan alltid om ens egna tillkortakommanden, sällan över problem i spelmekaniken. Enkel spelkontroll verkar vara något som utvecklarna av spelserien fortfarande strävar efter. I Super Monkey Ball: Banana Blitz till Wii styr man bara med den ena handen, lutandet av kontrollen styr spelvärldens lutning. Den största förändringen, förutom kontrollmetoden, är förmågan att hoppa. Genom att trycka på en knapp eller knycka med vristen, får man ap-bollen att göra ett hopp. Det nya studsandet påverkar naturligtvis designen av banorna. Vad som brukade vara plant, eller lutandes nedåt kan nu även vara en brant uppförsbacke eller en trappa. Mer nivåer åt aporna helt enkelt.

Personligen tror jag att det var aporna som gjorde hela skillnaden. En vis man sade en gång: det finns bara en sak som aldrig går ur tiden, och det är apan. Det ursprungliga Super Monkey Ball hade kunnat försvinna bland alla andra bleka pusselspel om det bara varit solida bollar som rullat runt. Segas genidrag att stoppa små apor i bollarna gav spelet en viss personlighet. Troligen finns det en krystad bakgrundshistoria om aporna där någonstans, men jag känner inte alls för att ta den till mig.

Jag köper hela säljsnacket om att en spelsession Wii skall kunna vara lika avslappnad som när man använder en mer konventionell kontroll. Jag vill verkligen tro att mina åttatimmarsmaraton inte skall behöva avbrytas på grund av trötta handleder när Nintendos nya konsol dyker upp. När det kommer till Super Monkey Ball: Banana Blitz så tror jag det kommer att bli svårt. Tänk er att hålla i en fjärrkontroll och liksom luta den åt olika håll en längre period. Det är ett ganska ovant sätt att använda ett föremål. Jag tror att ett spel som använder kontrollen för att sikta eller springa blir lättare att hantera i längden.

Minispelen i Super Monkey Ball har för mig tidigare varit ett sätt att få ut lite frustration efter några missar i huvudspel-läget. Andra spelare har tyckt att minispelen varit den stora behållningen med spelserien. Säkert är i alla fall att Sega bestämt sig för att satsa rejält på de små bonusspelen denna gång. Och visst kan man förstå att man vill lägga in några extra SUBST när man har den nya fjärrkontrollen att leka med. Minispelen är fler denna gång och uppgifterna kan variera mellan att klubba mullvadar och kasta ringar.

Bosstrider brukar ge upphov till en del diskussioner. Vissa spelare älskar utmaningen, andra tycker att de brukar hejda farten i spel för mycket. I pusselspel brukar de sällan förekomma men i Super Monkey Ball: Banana Blitz dyker deras fula trynen upp. Jag kan tänka mig två möjliga omdömen när fullversionen av spelet hunnit testas. Det ena är att tillskottet av hoppfunktionen, den nya kontrollen och bosstriderna känns fräscha, ett nödvändigt tillskott för att blåsa nytt liv i spelserien. Den andra tänkbarheten är att tilläggen känns krystade och onödiga. Just konceptets enkelhet var det som gjorde att det första Super Monkey Ball vann mitt hjärta.