Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
förhandstittar
The Last of Us: Part II

The Last of Us: Part II

Petter har hittills tillbringat cirka tio timmar med Naughty Dogs stekheta tvåa och bjuder här på ett gäng initiala intryck...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Två gånger har det skett. Två gånger på 40+ år har jag gråtit när jag spelat TV-spel. Inte mycket, jag har inte suttit och Lille Skutt-snörvlat med salta tårar sprutande likt en vattenspridare över hela vardagsrummet, det handlar snarare om någon enstaka tår som singlat ned för min gubbkind, och båda gångerna har dessa ögonblick innefattat karaktärerna Ellie samt Joel. Först gången var för lite drygt sju år sedan, ögonblicket i The Last of Us då Joel trillar av hästen och hamnar på marken, livlös, medan den 14-åriga Ellie får panik. Då brast det, för mig. Jag var vid det laget så involverad i dessa fenomenalt välskrivna, levande, mänskliga karaktärernas grymma öde att jag inte kunde sova. Knappt äta, heller. Jag var förstenad, hypnotiserad, förtrollad av vad den gamla Crash Bandicoot-studion i norra Kalifornien hade lyckats åstadkomma.

The Last of Us: Part II
Det finns gott om finstämda ögonblick i handlingen som berör.

Andra gången detta skedde var cirka 20 minuter in i den stundande uppföljaren. Så snabbt gick det, den här gången. För jag bar samtliga känslor utanpå skinnet när jag under förra veckan drog igång recensionsversionen av årets överlägset hetaste spel; The Last of Us: Part II. Jag var så spänd av förväntan och nervös att jag inte kunde sitta stilla. Och när Joel besöker Ellie (de bor fyra hus ifrån varandra) i Jacksonville, där det första spelet slutade, för att ge henne en ny gitarr - plockar upp guran, stämmer den och spelar den där låten från det första spelet, allt medan Ellie sitter två meter bort och lyssnar, då brast det för mig - igen. Tårarna började rinna och jag insåg såklart att de kommande 15-20 timmarna skulle komma att bli en av de märkvärdigaste upplevelserna inom spelens förlovade värld som jag någonsin haft nöjet att avnjuta.

The Last of Us: Part II
Makalöst välskrivna, motiverade, logiska, mänskliga karaktärer utgör ännu en gång själva essensen i The Last of Us.

Nu, idag, är jag cirka 10-12 timmar in i äventyret och har svårt att säga hur mycket som återstår. Precis som i det första spelet är själva synopsis väldigt simpelt medan handlingen är nyanserat mångfacetterad och proppad av karaktär, vändningar och mänsklighet. Det känns för egen del aldrig riktigt som om jag faktiskt spelar ett spel med allt vad osynliga väggar, extraliv och sparpunkter heter, utan som att jag kanske snarare upplever något som berör, på riktigt.

The Last of Us: Part II
Grafiken är ursnygg, bitvis helt otrolig.

När en före detta anställd, arg över uteblivna färdigställningsbonusar, läckte handlingen i The Last of Us: Part II för en dryg månad sedan började vissa varningsklockor sjunga i mitt huvud. Hade Naughty Dog nu satt ihop ett spel som skulle komma att misshandla den oförfalskade kärlek som vi fans känner för Ellie och Joel, hade Neil Druckmann och hans sällsynt begåvade team tagit för stora risker, gjort politisk sörja av en av tidernas mest efterlängtade uppföljare och därmed kanske trampat i klaveret. Jag läste inte särskilt många spoilers, men ett par stycken gick för min del inte att undvika och tankarna hann skena iväg innan jag själv kom igång med recensionsversionen av spelet.

The Last of Us: Part II
Du som älskade ettan kan naturligtvis göra dig beredd på att bli förkrossad, i omgångar. The Last of Us: Part II är känslosamt, starkt och superspännande.

Och jag vill inte låta som en säljare här. Jag vill inte framstå som någon slags fanboy som vägrar se skogen för alla träden och enbart lyfter fram de positiv aspekterna medan jag blundar blint för minuspunkterna... Men det vore direkt lögnaktigt att påstå att The Last of Us: Part II dels inte känns fantastiskt, fantastiskt bra av det jag hittills spelat. Det vore även fel att påstå att jag anser att storyn eller figurerna är politiska, att det finns ett annat budskap denna gången än vad det gjorde i föregångaren, eller att jag känner mig sviken av storyn såhär långt, och de rätt stora risker som Druckmann & Co här tar. Istället känner jag mig snarare nöjd, just nu. Imponerad. Utmanad. Intresserad. Jag är fullt investerad i spelvärlden som Naughty Dog skapat här, ännu en gång. Jag är supernyfiken på fortsättningen, hur allt ska sluta, var olika lösa trådar i berättelsen ska ta vägen och hur de ska knytas ihop med hur allt startar. För The Last of Us: Part II kastar in spelaren i en virvelvind av känslor som nästan bubblar över, och precis som i det första spelet regisseras dessa delar med en fingertoppskänsla och säkerhet som inte går att hitta i särskilt många andra spelproduktioner. I stort sett inga, andra, skulle jag nog säga.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Grafiken är ursnygg. Ljudet är strålande. Röstskådespeleriet kroniskt briljant (även om det finns en aspekt här som stör mig och som jag kommer att kritisera i min kommande recension) och spelvärlden känns mycket större den här gången. Mer levande. Farligare. The Last of Us: Part II är dessutom mer utmanande än omgång ett, hundarna är ett renodlat gissel och bristen på skott är ett ständigt bekymmer. Medhjälparna är lite smartare. Fienderna är lite smartare och allt detta kräver att jag som spelare är lite smartare. Det råder för egen del ingen som helst tvekan om att det jag hittills spelat av denna direkt löjeväckande heta uppföljare lever upp till mina skyhögt ställda förväntningar. Vi får se om det håller hela vägen...

Relaterade texter

The Last of Us: Part IIScore

The Last of Us: Part II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Sju år efter det första spelet är Ellie och Joel tillbaka för att göra chefredaktör Hegevall gråtmild och förstummad, igen. Detta är vår recension av tidernas mest vågade uppföljare...



Loading next content