After Burner: Black Falcon

Om du nu inte var med på "den gamla goda tiden" då polygoner var sprites och pixlar var kung har du kanske ingen koll på After Burner. I ärlighetens namn minns jag det själv mest som ett frenetiskt blinkande arkadkabinett som jag var lite för kort för att nå upp till spakarna på, än mindre spela. Hursomhelst, själva konceptet gick ut på att flyga omkring sitt tungt bestyckade jetplan i överljudshastighet och skjuta på precis allt som rörde sig. Med samma spriteskalningsteknik som användes i Outrun och Space Harrier lyckades Sega få till ett hysteriskt intensivt och hektiskt skjutarspel i enkel men välfungerande pseudo-tredimensionell grafik. Ungefär som att de hade blandat en del Pole Position med lika mycket R-Type och sedan kryddat det med lite Probotector. 1987 var After Burner helt enkelt det coolaste, hårdaste flygdödarspelet i världshistorien.

Efter en snabb arkaduppföljare samma år och en misslyckade trea till Mega CD försvann dock serien mer eller mindre från jordens yta. Namco tog upp den fallna genremanteln med sitt Ace Combat, men bortsett från några återutgivningar av originalet har det varit helt tyst från Segas håll. Tills nu då. Med Afterburner Climax på gång till Xbox 360 och After Burner: Black Falcon till PSP ser serien vitalare ut än på länge. Vilket dock leder oss till den eviga frågeställninen: varför spela en grafiktung flygskjutare på PSP när man kan göra det på Xbox 360? Tja, dels är ju 360:n en aning bökig att sitta med i knäet på tåget, dels brukar jag alltid få så elaka blickar från mina medpassagerare när jag ber dem hålla min 26 tums rese-LCD när jag spelar.

Kort sagt, ibland är även actiontörstande grafiknördar hänvisade till bärbart och då gäller det ju att göra det bästa möjliga av situationen. Och After Burner-seriens fokus på lättillgänglighet, snabbhet och röjig action ser faktiskt ut att passa PSP rätt bra, tro det eller ej.

Original-After Burner-planet (många bindestreck blir det) var starkt inspirerat av F-14 Tomcat. Till Black Falcon har dock Planet Moon Software valt att slänga in hel bunt flygtyg. Av det licenserade slaget dessutom. De tre utgångsmodellerna är F-14X Tomcat, F-15E Strike Eagle och F/A-18E Super Hornet och de spakas av tre olika piloter. Billy "Sonic" Blaze är ett riktigt litet fartfreak och flyger därför F-15E, det snabbaste men också ömtåligaste av de tre planen. Harrison "Bull" Duke gillar att ha sönder saker och få betalt för det. Därav följer att han och den tungt bestyckade F/A-18E är ett givet par. Sist och med överlägset konstigast namn har vi Tomiko "Shinsei" Rossellini som flyger en kärnvapenbestyckad guldfisk på speed. Inte. Nej, riktigt så kul ska vi inte ha. Hon flyger den klassiska F-14X, det mest välbalanserade av de tre planen.

Handlingen är inte djupare än att jag kan sammanfatta den i en mening: en bunt topphemliga och jättefarliga flygplansprototyper har stulits och ditt uppdrag är att antingen ta tillbaka eller förstöra dem. Och om handlingen är schablonmässig är miljöerna det i ännu högre grad. Fast på ett härligt sätt. Teamet har valt att inte ta riktiga geografiska platser som grund för banorna. Istället har de utgått från olika områden runt jordgloben och sedan kryddat de en smula. Med producent Ryan Kauffmans egna ord: "som ifall alla miljöer skulle vara skapade av en actionfilmsregissör".

Och med namn som "Thailasia", "Amazonia" och "Mountainistan" förstår ni att det inte är realism utan spelglädje som eftersträvas. Precis som tidigare handlar Afterburner om att flyga väldigt snabbt, snurra väldigt mycket och spränga väldigt många saker. Det är lättkontrollerat och smidigt på äkta arkadsspelsmanér utan att erbjuda ett uns seg simulatoronani. Maskinens analoga bröstvårta är ju inte känd för sin precision direkt, men Afterburner lyckas kompensera det så att fienderna är precis lagom träffvänliga. Okomplicerat och faktiskt väldigt kul. Grafiskt är det inte överdrivet detaljerat men i gengäld härligt färggrannt och med imponerande hastighet och skärmuppdatering.

Det som ännu är osäkert är djupet. Visserligen finns det ett rikt utbud riktiga och uppgraderbara stridsflyg tillhanda, men alla som spelat Factor 5:s Rogue Squadron-serie vet att antalet fordon och andelen spelmekaniskt djup inte per automatik följer varandra. Flerspelarläget är fortfarande täckt av ett tjockt lager PR-mystik, men förhoppningsvis kan vi se fram emot röjiga luftstrider över wi-fi. Dreggel är bara förnamnet. Trots min lätta aversion mot actionspel till PSP måste jag erkänna att Black Falcon ser riktigt kul ut. Och i tider då Star Fox-serien bara går ner sig mer och mer är det kanske dags för en annan klassiker att ta över flygskjutarfanan? I slutet av mars får vi svaret.