Här diskuterar vi den mest otydliga ismen någonsin.

Vad är realism? Hur antar man rollen som en realist? Vad fan hände egentligen under Realismen? Naiv/direkt realism? Kritisk realism?

Vad i helskotta är verkligheten egentligen? Är det något vi kan uppfatta med våra sinnen? Något vi kan undersöka med mätinstrument?

Det sägs att man kan uppnå realism med abstrakt konst, men vad uppnår man då? Och när uppnår man det?

Enjoy.

Och slutsatsen är:

Ja, men nej, fast båda två och inget alls.
Samtidigt.

För det är väl vad du vill komma fram till?

Filosofi---

Att inte vara säker på något

Vi kan ställa världen som en stege:


1-- "närmare sanning"

0-- " nu - tillvaron"

-1-- "längre ifrån sanning"


Om vi antar en roll som "realister", låt säga i allmänhetens namn empiriker, färdas vi då upp mot nr 1? Det vet vi inte, för vi kan inte utgå ifrån något när vi mäter riktning.

Om vi antar rollen som kreationister, säg kristna, kommer vi då upp eller ner mot realism? Det vet vi inte, än en gång, för vi har inte en aning om vart vi befinner oss för tillfället.

Det är en fråga om perspektiv

i onödan

i onödan

Vad är nödvändigt här i livet?

Vad är nödvändigt här i livet?

Filosofiskt troll

Det jag tycker är nödvändigt är det för MIG (jag är naiv och vet det, samt vet att det inte är en universell sanning) då världen knappast fungerar särskilt bra om alla lägger sig ner och dör, bara för att de inte er nyttan i kråksången.

Det är som med galenskap:
Hur vi inte förstår varför någon gör ett val (vi ser inte "nödvändigheten") och ersätter förståelsen med adjektivet galen.

Bara för att den myten är lättare att greppa än att behöva sätta sig in i någon annans hela medvetande.
Dock kan man inte säga att omgivningen har rätt, eller att individen har rätt i en sådan situation.

Eller i någon situation alls, för den delen

Fast inte ens det vet man ju, eller hur?

Det KAN bara så att bögar faktiskt borde skjutas
och att jag, som inte har förstklassig syn
ska hållas undan ifrån kyrkan och himlen

Haha. ^^

Jag gör allt för egen njutning och anser att alla andra också gör det, medvetet som omedvetet. Det som ger mig njutningen anser jag vara det "nödvändiga", målet i det här fallet är att njuta av allt, "ont" och "gott" (diffusa begrepp, je sais).

Känner att det blev lite väl OT (men inte särskilt mycket om man tänker efter).

En relativt känslostyrd individ då?

Jag är det, av samma anledning, för min egen njutning

Och sedan så drömmer jag lite väl mycket, men även det är att skapa sig egen nödvändighet egentligen

Bara för att det känns bättre då ^^

Cynisk men rättvis, djup men realistisk.

Gillar signaturen, mest med tanke på ämnet vi diskuterar.

Gillar signaturen, mest med tanke på ämnet vi diskuterar.

Kanske är ett bra utgångsläge.

Även om man analyserar sönder världen vi lever i (läs: kanske inte lever i) så måste man ändå hålla sig vid ytan för att fungera med omgivning och liknande.
Inte för att det är den "rätta" att göra, men för att det råkar vara så saker...

är

Gillar det sättet du tänker på, har även själv funderat länge över hur man ska bära sig åt. Sanningen (?) är den att jag faktiskt är väldigt glad av mig och jag möter varje dag med en euforisk känsla, då kan man inte hjälpa bli lite konfunderad över att folk envisas med att reta upp sig på saker som jag ser som ytterst ytliga ting.

Detta överdrivna analyserande hjälper en på traven tror jag. Varför inte bara le?

Detta överdrivna analyserande hjälper en på traven tror jag. Varför inte bara le?

Så sant

Vi delar livssyn, det är inte många som gör

Om inte annat attityd, då jag också möter dagen med ett leende
och problem med ett leende

För om allt är meningslöst så kan man lika gärna le

För om allt är meningslöst så kan man lika gärna le

Vilket tar oss tillbaka till hela njutnings-processen. När man förklarar den för utomstående så får de intrycket av att man är självisk (vilket man är, men det ordet har en sådan negativ aura). Om man kan bli glad genom att göra någon annan glad, är det dåligt (ur en moralisk synvinkel) att vara självisk då?

Detta är i mitt fall verkligheten så långt som jag kan uppfatta den.

Jag gör allt för egen njutning och anser att alla andra också gör det, medvetet som omedvetet.

Jag håller med. Alla människor är egoistiska och kan bara vara det. Gör man man en helt och hållet oegoistisk handling så gör man det ändå alltid för sig själv på samma gång. Man vill ju göra det, eftersom man gör det, och då tillfredsställer man sig själv.

Sen kan man ju å andra sidan se det som att vi varken är egoistiska eller oegoistiska, eftersom alla val vi gör är baserade på sånt som hänt tidigare. Och det som hänt tidigare är baserat på det som hänt ännu tidigare än det osv. Om allt bara är resultat av tidigare händelser och handlingar så är våra handlingar inte ens våra. Och utan en fri vilja så existerar inte egoism.

Vet inte hur mycket detta berör realism. Lite kanske.

Sen kan man ju å andra sidan se det som att vi varken är egoistiska eller oegoistiska, eftersom alla val vi gör är baserade på sånt som hänt tidigare. Och det som hänt tidigare är baserat på det som hänt ännu tidigare än det osv. Om allt bara är resultat av tidigare händelser och handlingar så är våra handlingar inte ens våra. Och utan en fri vilja så existerar inte egoism.

Den fria viljan är en illusion.

Jag hänvisar till paradox-tråden där vi hade en diskussion om detta. Sedan kan du slå upp valfri artikel om determinism, det beskriver det jag försöker säga ganska väl.

Men jag håller med om det du säger.

Jag hänvisar till paradox-tråden där vi hade en diskussion om detta.

Ja, det framgick tydligt där. Det är så logiskt, men samtidigt ganska skrämmande. Allt blir som en tågresa. Ett fast spår.
Fast ändå inte. Inte för oss som individer. Man måste ju ändå göra alla val, bara att man inte kan välja på riktigt.

Hah, ingen fri vilja. Så då är det alltså helt legitimt för mig att exempelvis ta fram yxan och hugga ner första bästa person jag möter på? Vem kan klandra mig, jag var ju determinerad att göra det.

Hah, ingen fri vilja. Så då är det alltså helt legitimt för mig att exempelvis ta fram yxan och hugga ner första bästa person jag möter på? Vem kan klandra mig, jag var ju determinerad att göra det.

Ja, i princip. Om du gör det det vill säga.

Det behöver dock inte betyda att samhället tycker det.

Vad har samhället med saken att göra? De är ju i så fall också förutbestämda vad de ska tänka och tycka. Hur kan man leva en normalt liv om man hyser dessa tankar? Allt du gör och tänker är ju determinerat, två samtalande personer skulle vara som två TV-apparater vända mot varandra.

Vad har samhället med saken att göra?

Det var en fråga om legitimitet så det kändes relevant att nämna det.

Hur kan man leva en normalt liv om man hyser dessa tankar? Allt du gör och tänker är ju determinerat, två samtalande personer skulle vara som två TV-apparater vända mot varandra.

Det går precis lika bra att leva ett normalt (vad det nu ska betyda) liv. Visst är allt förbestämt, men det är minst lika intressant att uppleva. Det är ju inte så att vi har sett vår framtid.

Jaha, om du säger det så. Måste vara skönt att inte ha något moraliskt ansvar för sina handlingar.

Jaha, om du säger det så. Måste vara skönt att inte ha något moraliskt ansvar för sina handlingar.

Haha det är klart man fortfarande kan ha det. Den moralen man utvecklar på vägen är ju en stark påverkan som hjälper en undvika "felstegen".

Även om det faktiskt inte är ens fel att det blev som det blev. xD

Eh, hör du inte hur fel det där låter? Först måste vi definiera moral, vad är moral? Alla idéer om moral bygger på att vi faktiskt har val. Utan några val så skulle det heller inte kunna existera någon moral. Moralen kan inte existera om inte vi människor ställs inför val vi måste välja emellan.

"Undvika", det låter som om man skulle kunna agera på ett annat sätt och om vi skulle kunna det då existerar ju den fria viljan.

Eh, hör du inte hur fel det där låter? Först måste vi definiera moral, vad är moral? Alla idéer om moral bygger på att vi faktiskt har val. Utan några val så skulle det heller inte kunna existera någon moral. Moralen kan inte existera om inte vi människor ställs inför val vi måste välja emellan.

Vi har ju val, men ändå inte.

"Undvika", det låter som om man skulle kunna agera på ett annat sätt och om vi skulle kunna det då existerar ju den fria viljan.

Vi hade kunnat agera på ett annat sätt men påverkningen satte stopp för det.

Va, nu hänger jag inte med riktigt... Om allting var förutbestämt kan det ju inte existera några val. Antingen har man val eller så har man inte val.

Den fria viljan är en illusion.

Helt onödig tanke då man aldrig kommer kunna bevisa det. Det finns inte ens något att diskutera om.

Antingen
1: existerar fri vilja
2: existerar inte fri vilja

Med tanke på att det inte finns några som helst bevis för någon av dessa ståndpunkter är en debatt onödig. Det blir bara en gissningslek.

Alla idéer om moral bygger på att vi faktiskt har val

Du måste ju tänka i hans banor här också: vi har illusioner av val, för vad vi än väljer hade vi inte kunnat välja annorlunda. Moralen uppkommer ju fast vi bara tror att vi hade kunnat handla annorlunda.

Om man nu ska tro på något, varför inte på fri vilja? Att vi inte skulle kunna styra något själva är för mig en hemsk tanke.

Va, nu hänger jag inte med riktigt... Om allting var förutbestämt kan det ju inte existera några val. Antingen har man val eller så har man inte val.

Om du håller två äpplen framför mig och ber mig äta ett av dem så gör jag ett val, visserligen var det valet förbestämt, men det är fortfarande ett val. Och det valet görs på grund av tidigare erfarenheter.

onödig tanke

Ska jag behöva gå igenom det där igen? ;p