Har fått den där boken ni pratar om, den som säger om man är gul eller grön eller vad fan det är, men jag har på tok för mkt självrespekt för att någonsin läsa skiten.

Om det inte vore pseudovetenskaplig bajs som sågats av riktiga psykologer som har använt sin tid för annat än att sätta ihop kiosklitteratur — säkert!

Håller på med det som har blivit mitt evighetsprojekt tydligen - att arbeta sig igenom The Complete Fiction of H.P. Lovecraft. Köpte hans samlade verk på originalspråk för att ha lite hängmatte-lektyr under sommaren för ett och ett halvt år sedan. Jag är väl lagom halvvägs igenom den här 1112 sidor långa skräckbibeln.

Känner att jag stundtals kan ha överskattat min läsförståelse - åtminstone när det gäller att sömlöst läsa Lovecrafts snart hundra år gamla formuleringar på engelska. För det mesta är det inga problem men det är väldigt ofta också en ren karusell av bisatser och meningsbyggnad vilket gör att det inte alltid går att förlita sig på kontexten.

Novellerna går i kronologisk ordning från den Lovecraft skrev först och det är rätt fascinerande att följa med i hur den här gängliga karln börjar intressera sig mer och mer för olika teman. De inledande novellerna kretsar mycket kring det bisarra och makabra i livet och döden och allt däremellan. Just nu befinner jag mig i Lovecrafts "dream cycle" och säga vad man vill men hans fantasi är det inget fel på. Det är obeskrivliga fasor och gamla gudar och vidsträckta landskap och avgrundsdjupa dalar och alla superlativ som finns ungefär. Ibland är det snudd på uttröttande när protagonisten återigen ska försöka beskriva det obeskrivligt fasansfulla som han ser - varesig det är något monster, någon ny stad, en ny avgrundsdjup hålighet eller någon läskig staty.

Jag kan tycka att Lovecraft (hittills) har varit som bäst när historierna har sin grund i verkligheten och kretsar kring någon figur som bara gläntar på dörren till författarens gedigna mytos av skräck, fasor, gudar och allsköns monstruösa saker - exempelvis Call of Cthulu.