Jag gör som så, att jag flyttar över mina inlägg från de gamla trådarna. Hoppas ingen har något emot det

SPOILERS

Final fantasy serien har innebruit en massa känslosamma scener för mig, och jag tänkte välja ut några nedan.

Final Fantasy VI - När General Leo mördas av Kefka! Vilken tragedi för en sådan karaktär! Eller som när Kefka (han gör mycket dumt han) förgiftar en hel borg och dödar ens familj! Fast inget slår när Celes försöker ta sitt liv genom att slänga sig ut för en klippa! Jag verkligen grätt, stora tårar när jag spelade igenom det första gången!

Final Fantasy VII - Aries död. Att se den oskyldiga lilla flickan bli genomborrad av Sephiroth svärd är så hemska att man nästan mår illa!

Final Fantasy IX - När Garrnets mamma dör och kommer till sanns igen precis innan hon dör. Att få se en karaktär, som man uteslutande hatar, komma tillbaka tillbaka och få veta att hon blivit kontrollerad hela tiden ger rysningar efter hela ryggen.

En liten bubblare bland alla icke-ff-ögonblick är helt klart när Chrono dör i Chrono Trigger

Där är några av min sorgligaste.....Ska fundera lite mer innan jag skriver de vackraste.

För mig del så finns det egentligen bara två minnen som jag verkligen klassar som ruskigt skrämmande (kanske för att jag sällan spelar skräckspel av något slag). Första av dessa är (kliché?) när hunden hoppar igenom fönstret i Resident Evil. Jag som är väldigt lätt skrämd (hoppa fram bakom ett hörn och jag dör), hade hjärtat uppe i halsen en vecka efter det.

Det andra är helt klart min visit i Ravenholm! Jag höll på att dö! Herre gud! Jag hade spelat som en kratta, och kom dit utan nästan någon ammo alls, gissa om jag höll på att skita ner mig hela tiden. Lägg till att jag dog varje gång en Headcrabb hoppade fram (se parantes ovan)!

För mig, liksom säkert många fler, är nog Final Fantasy VII och Aries död ett stort ögonblick.

Men det spelet jag har allra mest minnen av är nog Resident Evil till Playstation1 för mig med. När det kom var det ju som en revolution. Sån grafik, filmat intro och sjuhelsike skrämmande. Hundarna från fönstret, ett ställe när jägare hopppar fram m.m... Aldrig har nog ett spel haft så stort inflytande för mig.

Minns även när tvåan kom sen, och min kompis köpte spelet. Han vågade inte lyssna på ljudet i spelet för att han var så rädd. Så jag fick sitta med hörlurar medans han spelade Resident Evil-serien till Playstation1 är något speciellt för mig helt enkelt.


P.S. Slutet i Kingdom Hearts gjorde mig nästan lite tårögd också Så vackert.. D.S

Well, som jag sa i nån annan tråd så är första mötet med Alyx Vance i Half-Life 2 är helt klart ett ögonblicka att minnas.

Half-Life 2 Spoiler:

När man åker igen proffesorns teleport och någonting i maskinen går sönder och man teleporteras snabbt till alla möjliga ställen som öknen, Black Mesa, Dr. Breens kontor (!), under vattenytan i nått hav (!!) och tillbaka tills proffesorns hemliga ställe, bara det att man hamnar utanför huset och på "balkongen".
"Where is he now?!"
"Behind you."
"Waaaahhh!"

När Gordon plötsligt blir nerslagen av ett par ilskna combines. Allt blir vitt och man tror att all hopp är ute.

Men hör! Är det en ängel som försvarar mig? Någon annan verkar nu ta hand om de där Combines.

Så småningom, försvinner den vita synen och får då skåda en ängel. Alyx Vance ler mot honom.

Jag faller för henne.

Sedan dess har hon varit min absoluta favorit-spelkaraktär.

Alla andra ögonblick tillsamans med min nyfunna vän, som jag riskerar mitt liv för, sitter fast i huvudet.

Ett annat exempel är första början av Episode 1.

Hon blir så glad över att se mig vid liv och kramar om mig det hårdaste hon kan...

Det finns otroligt många underbara spelögonblick faktiskt, jag skall lista vissa jag kommer ihåg.

Final Fantasy VIII (spoiler)

En spelögonblick jag gärna kommer ihåg är många delar av Final Fantasy VIII. Tänk er när man kastas in i Dollet-attacken med en gång, med Final Fantasy-seriens kanske häftigaste FMV någonsin.
Det blev också ännu bättre när det blev krig mellan Balamb och Galbania Gardens. Tro mig, jag hatade Final Fantasy VIII och det kriget fick mig att totalt ändra uppfattning!

Final Fantasy IX (Spoiler)
Tänk er slutet på tredje skivan, efter att Zidane har konfronterat den tredje ondaste typen i spelet (Garland?). Zidane blir deformerad och ensam. Plötligt kommer en totalt underbar sekvens när Zidane träffar på sina kompisar som alla försöker berätta hur bra han är, allt ackopanjerat till den underbara låten You're Not Alone.

The Legend of Zelda: A Link to the Past
Ett spelminne jag kommer på med A Link to the Past är första gången jag föll ned i Chris Houlihans rum. Då hade jag läst om rummet i flera år utan resultat, tills jag hittade ett foruminlägg i GameFAQs som visade exakt hur man kommer in i rummet. Eftersom spelet ber mig att inte nämna denna hemlighet säger jag inte hemligheten.

The Legend of Zelda: A Link to the Past Spoiler
Slutet: Du har klarat av Ganon och går in till Trekraften. Plötsligt kommer samma sprites som har visats i introt, och Trekraften börjar tala med Link, tillsammans med den underbara Trekraftsmelodin. Det avslutas med att Link får önska en öndskan, vad han vill.
Nästa scen är slutet där man ser hela Ljusvärlden med alla personer i den världen som är glada, man ser verkligen att Links önskan var en god öndskan, allt tillsammans med den totalt underbara Ending-theme. Slutet av den är höjdpunkten med "orkestern" som spelar på sitt yttersta och man ser texten:

And the Master Sword
Sleeps Again...
FOREVER!

Detta slutet blir till och med bättre när eftertexterna börjar rulla, då man ser mörkervärlden bli till den gyllende världen, allt tillsammans med världens bästa spelmusik någonsin, Credits-musiken. Bäst blir det med känslan av att ha klarat av spelet utan att spara, med 000.

Ett minnesvärt ögonblick för mig är när jag för första gången gav mig ut med kameran i Pokémon Snap och fotograferade en skräckslagen Pidgey. Bilden blev katastrof, men jag var riktigt nöjd.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Underbart ögonblick när Sheik för första gången dök upp. Blev helt förtrollad av dennes magi och mystik som låg över henne som dimma. Efter det har Sheik varit min absoluta spelkaraktär och jag tänker inte ändra på det på längre. Väldigt länge.

Det senaste underbara spel ögonblicket jag haft var 1000000 uppdraget i tdu. Grym känsla att sicksacka mellan bilar i över 350km/h med min fulltrimmade MV Augusta (mc).
Finns annars en hel hög med fina spelminnen mest från nintendo tex multi player i golden eye och perfect dark. Men även första gången jag fick gå runt och prata med de andra fångarna i riddick escape from butcher bay.

De mest intensiva och stressiga minnena kommer från matcherna mot brorsan i pes4. När lägena blir farliga i slutminuteran brukar man sitta och skrika framför tv:n. Snart kommer pes6 hoppas det bjuder på samma fina spelbarhet och nervpirrande o kaotiska upplösning.

Ett riktigt specielt ögonblick för mig var när man i Final Fantasy VII äntligen fick komma upp i rymden. Cid stod där och pratade om hur länge han önskat detta akompanjerad av Cids Theme. Så mäktigt!

Spoiler: FFVII

Aeris död fick mig att börja gråta och må dåligt en hel vecka, det glömmer jag aldrig

Spoiler: Diddy Kong Racing


När man klarade sista racet mot Wizpig i rymden och låser upp Adventure Two och därmed inser att man kan köra om hela spelet fast baklänges. Ett bra grymt bra spel blev just dubbelt så bra.

Det coolaste minnet jag har är nog när jag först startade Halo på mitt nyinköpta xbox. Grafiken, känslan var oslagbar, mitt coolaste ögonblick från Halo var nog introt till banan "The silent cartographer". Oslagbart.
Möttet mot MG Rex i MGS är nog en av favoriterna med, man tänker hur fan man ska lyckas, sen kommer Gray Fox. Den coolaste av dom alla!

Läskigaste var med Halo, på banan "343 Guilty spark" där man först möter the Flood. Första gången sprang jag vilse och blev svinigt rädd varje gång Elite-floodsen kom efter mig, spelade nog inte den banan på en vecka efter det.

Värsta var nog "Bust a Groove" demot till PS1. Har aldrig spelat något sämre än det skitet, även om man tryckte på knapparna när man skulle så hände inte ett skit!
Jämför därför alla dåliga spel med Bust a Groove.

Vackraste minne är nog ifrån MGS1 när man möter Sniper Wolf för andra gången. Man kommer ut i snön, sen njuter man ända tills det sorliga slutet.

Vackraste minne är nog ifrån MGS1 när man möter Sniper Wolf för andra gången. Man kommer ut i snön, sen njuter man ända tills det sorliga slutet.

Word

Citerar Lobin:
Vackraste minne är nog ifrån MGS1 när man möter Sniper Wolf för andra gången. Man kommer ut i snön, sen njuter man ända tills det sorliga slutet.
Word

Så sant! Kanske inte vackraste, men löjligt vackert!

ett speciellt spel minne jag har är typ bland de första gångerna jag Spelade Red Alert. Jag var över lyklig för jag hade byggt/tränat exakt 100 soldater, och typ 50 grenadiers, så gick jag till anfall. Det hela slutade med att en stridsvagn körde över de flesta sammt att en hund käkade upp många av mina gubbar .

Andra spel stunder man minns är när man körde CS första gången. Körde en bart med duel berreta för att jag tyckte att det var coolt


SPOLIER

Sedan när Grom Hellscream (tror jag) dör i WC3 är svårt att glöma.

END SPOILER

Glömde nämna att de första sekunderna av Half Life 2 satte hjärtat i halsgropen då jag fick se hur snyggt det är.

Gordon vaknar plötsligt upp ur en långvarig dvala och en väsande regeringsman står och glor på dig.

När han väl försvinner, vaknar han plötsligt upp ombor på ett tåg.

Vilka snyggt animerade ansikten på fångarna i tåget.

När man väl kommer fram till City17, möter man en stor, omfattande och atmosfärisk värld, en värld av fascism, blodiga fighter och annat trevligt.

Kan fortfarande inte glömma då en av Combine- poliserna slänger ner en tom vattenburk och säger till mig att slänga in den i papperskorgen.

Då jag missade korgen, tog utmojordingen fram sin stötpåk och slog ihjäl mig.

Oförglömmigt.

För länge sedan, jag för första gången fick rida på Yosi var inte helt fel det heller.

Ah! memories.. Att klara CoD 2 på Veteran var ett rent helvete!

Mitt läskigaste ögonblick var första gången jag spelade Silent Hill till PSone. Satt i vardagsrummet och darrade. Ville stänga av, ville skrika. Bara resa mig upp och rusa därifrån, aldrig komma tillbaka. Men jag stannade. Höll kvar kontrollen i ett svettigt grepp och tvingade mig framåt.

Älskar Silent Hill. Väntar nu på att femman ska komma så att jag kan glömma den fjärde installationen som bara var tråkig.

Inga spoilers från mig, men jag skulle säga när jag varvade Broken Sword. Klockrent spel, finns inget bättre. Samma som första gången jag spelade demot till Broken Sword, en otrolig stämning, bra musik, lätt bästa röstskådespeleriet i ett spel någonsin.

SPOILERS



Slutet på Final Fantasy X var riktigt bra. Fastän jag redan hade kunnat gissa att Tidus skulle försvinna var det väldigt sorgligt när han väl gjorde det...

Slutet på Final Fantasy X-2, om man fick 100%, är också väldigt bra. Raka motsatsen till slutet i sin föregångare, både därför att Tidus kom tillbaka, vilket ju är raka motsatsen till att försvinna, och för att det är lyckligt istället för sorgligt. Det enda de har gemensamt är att de är vackra båda två.

När man hittar the Midgar Zolom spetsad på ett dött träd av Sephiroth i Final Fantasy VII.

När Aeris blir dödad av Sephiroth. Så sorgligt, men så vackert. (Jag är inte direkt först med att säga så om den scenen.)

Slutet på Ico kan vara det bästa någonsin i ett spel. Egentligen fick man ju knappt veta något alls, men det är det som gör det så bra. Jag har så många frågor att jag inte orkar skriva dem just nu...

När jag gick in i Temple of Time för första gången i Ocarina of Time. Musiken, stämningen och utseendet på den platsen är helt underbar.

När man flyttas sju år framåt i tiden i Zelda: Ocarina of Time.

Första gången jag spelade Pokémon Red är också ett av de mest minnesvärda spelögonblicken jag har varit med om. Det var mitt första spel (föutom dataspel, men det här kändes på något sätt större) Pappa fick sitta med och läsa vad de sa i spelet.

Det finns fler minnesvärda spelögonblick, men de kan jag skriva någon annan gång.

På senare tid är det framför allt en scen ur Metal Gear Solid 3 som etsat sig fast. Spelet är fullt av cineastiska upplevelser men det tillfälle då Kojimas sanna fingertoppskänsla verkligen lyser igenom är under den länga klättringen på stege när sången från ledmotivet tonas in i bakgrunden. Vackert. Så vackert.

i slutet på final fantasy 7 då cloud står framför sephirot man kan riktigt känna clouds alla känslor å hat mot sephirot å när han gör limit breaken finns fan inget bättre ögonblick.

metal gear 3 slutet är riktigt klockrent

wow då man kommer till stormwind

när aerith dör i ff7 å när även hela avenlanche dör i ff7

Häftiga spelögonblick:


Kampen mot hydran i God of War...

Hela Killer 7...

Femte dagen i Paraste Eve...

... och en massa mer som jag är för trött för att orka skriva ner. En annan gång. Jag vet att ni knappt kan bärga er.

Jag har många fina minnen av GRAW på Xbox Live.
Dock är det svårt att beskriva dem...