Otroligt bra story, helt sjukt. Slutet förtrollade mig

Jag håller inte med. Första Bioshock är roligare att spela enligt mig. Inte för att striderna i sig är bättre, utan för de möjligheter som finns. Det lägre tempot gjorde varje strid mer intressant och spännande. Varje strid kunde studeras på förhand, och man kunde tackla den på sitt sätt. Man kunde hacka maskiner till sin fördel, man kunde använda Big Daddies. Det fanns massor av möjligheter, hela tiden. Bioshock bör inte innehålla ett så högt tempo som Infinite överlag har.

Handlar självklart om smak. Jag brukar inte tycke om shooters utan föredrar oftast gameplay som har mer variation men däremot tycker jag inte att första Bioshock hade tillräckligt med det utan man vilar på gränsen mellan shooter och RPG utan att nöja vardera sida. För lite RPG för att jag ska njuta och för dåligt skjutande för actionfantasten.

Det känns lite konstigt att jag lyckades bli smått besviken på ett spel jag hade noll hype för.

Fantastisk story, fantastiska karaktärer, fantastisk atmosfär.

Dock så hade spelet ultrafantasilös gameplay, pisstråkigt skjutande, för mycket skjutande, och lite mer tråkigt skjutande.

I bioshock tänkte man iallafall "oj, nu får vi kanske planera" när man såg några ultraaddicts men nu blir jag bombad av 123 generiska fiender samtidigt och måste ta mig igenom timmar av supertråkiga actionsekvenser för att få uppleva dem bra delarna som då är ultramegasuperbra.

Eller, det är jag som bombar dem då svårighetsgraden verkade vara anpassad för en femåring.

Slutstriden på den där zeppelinaren var också bland det tråkigaste jag någonsin varit med om på länge.

Hursomhelst, ett spel som hade varit bättre utan strider.

Varför? Striderna är sämst.

Hursomhelst, ett spel som hade varit bättre utan strider.

Varför? Striderna är sämst.

Hade ju varit lite ologiskt om de inte hade funnits några strider alls i spelet. På så sätt skulle det bli ännu förvirrande att Comstock inte skulle skicka eller bygga upp några trupper för att stoppa Booker. Då hade det ju varit mer ett plattformsspel som Little Big Planet än Bioshock.

Tillagt 2013-04-13 21:37:
Även om striderna är väldigt nerbantade till skillnad från de förra spelen har de mer koppling till storyn och känns dessutom mer levande.

Hade ju varit lite ologiskt om de inte hade funnits några strider alls i spelet. På så sätt skulle det bli ännu förvirrande att Comstock inte skulle skicka eller bygga upp några trupper för att stoppa Booker. Då hade det ju varit mer ett plattformsspel som Little Big Planet än Bioshock.

Spelet hade gärna fått vara ett plattformspel a'la LPB, då hade jag sluppit dem supertråkiga striderna.

Även om striderna är väldigt nerbantade till skillnad från de förra spelen har de mer koppling till storyn och känns dessutom mer levande.

Inte riktigt, känns snarare som att dem tryckt in överdrivet mycket action för att pleasa CalladootyADHDpubliken.

Och levande? Hur exakt? All AI förutom Elisabeths är ju på snudd till usel.

Även om striderna är väldigt nerbantade till skillnad från de förra spelen har de mer koppling till storyn och känns dessutom mer levande.

Vigors har dock ingen koppling till storyn eller spelets värld egentligen, till skillnad från plasmids i Rapture.

Inte riktigt, känns snarare som att dem tryckt in överdrivet mycket action för att pleasa CalladootyADHDpubliken.

Och levande? Hur exakt? All AI förutom Elisabeths är ju på snudd till usel.

Så du påstår att alla som har spelat Bioshock har ADHD? Makes no sense.

De finns mer än bara Elizabeth som har en story. Du har Vox Populi, Daisy Fitzroy, Dewitt Booker och Comstock. Till skillnaden från de förra spelen där man mötte bara psykon och Big Daddys som inte har en replik alls. Där fanns ju bara Little Sisters och den där läkaren. Inget mer.

Till skillnaden från de förra spelen där man mötte bara psykon och Big Daddys som inte har en replik alls. Där fanns ju bara Little Sisters och den där läkaren. Inget mer.

Det fanns en bunt med karaktärer i första Bioshock. Hur länge sedan var det du spelade spelet

De finns mer än bara Elizabeth som har en story. Du har Vox Populi, Daisy Fitzroy, Dewitt Booker och Comstock. Till skillnaden från de förra spelen där man mötte bara psykon och Big Daddys som inte har en replik alls. Där fanns ju bara Little Sisters och den där läkaren. Inget mer.

Här, ta en kaka för världens dummaste kommentar.

Tycker att skjutandet blev det på tok för mycket av men upplevelsen var ändå magisk trots det.

I början var det lite pauser mellan pang panget och det var där jag upplevde spelet som starkast (trots att jag bara sprang igenom det snabbt då jag ville ha storyn).

Delen med spöket som man var tvungen att möta några gånger var för långt för mitt tycke också. Kan tilläggas att jag spelade på Easy till och med.

Innan dess var det lite => Gå till område X, hör en dialog, döda alla i rummet, vrid en spak och gör om. Dock är Infinite absolut inte det enda spelet som gör detta (och att åka på rails är underbart ).

Här, ta en kaka för världens dummaste kommentar.

Nu får du väl ändå ta och ge dig om du tycker att de två första Bioshock var bättre än Infinite. Det tredje spelet har så mycket mer att bjuda på än en resa igenom havets botten där allt är mörkt och på snudden, trist. Din långa kommentar om att vi spelare har ADHD och dessutom att striderna är tråkiga gör dig mer dum. Ursäkta om jag är lite kritisk, men jag tror att de flesta som har spelat Infinite upplevde mycket mer av själva storyn, karaktärerna, striderna och fienderna.

Det fanns en bunt med karaktärer i första Bioshock. Hur länge sedan var det du spelade spelet

Jag har nyss börjat spela det första spelet, så du får ursäkta mig för min kommentar. Det har väldigt många bra stunder och en bunt karaktärer med god karisma. Jag diggar dock att Big Daddy bara ryter åt en. Ger väldigt kuslig stämning.

Nu får du väl ändå ta och ge dig om du tycker att de två första Bioshock var bättre än Infinite. Det tredje spelet har så mycket mer att bjuda på än en resa igenom havets botten där allt är mörkt och på snudden, trist.

Ettan var bättre imo. Det hade en tätare story, en egentligen mycket mer karismatisk och intressant skurk, ett fantastiskt tema, mer frihet i hur man tacklar problem och var överlag ett bättre ihopplockat vad gäller balansen mellan story och gameplat.
Just slutet i ettan var dock skit och Infinites slut är ungefär tre triljoner gånger bättre på det planet, men överlag så var det första Bioshock lite mer följsamt och var inte fyllt till bredden med i princip endast strider som primära interaktion utan ens gameplay är betydligt mer in line med spelets tema kring objektivism och personlig frihet än vad det var i Infinite.

Nu får du väl ändå ta och ge dig om du tycker att de två första Bioshock var bättre än Infinite. Det tredje spelet har så mycket mer att bjuda på än en resa igenom havets botten där allt är mörkt och på snudden, trist. Din långa kommentar om att vi spelare har ADHD och dessutom att striderna är tråkiga gör dig mer dum. Ursäkta om jag är lite kritisk, men jag tror att de flesta som har spelat Infinite upplevde mycket mer av själva storyn, karaktärerna, striderna och fienderna.

Spelmässigt så är både ettan och tvåan 243532 gånger bättre än infinite. Storymässigt så skulle jag nog ställa det på samma plan.

Infinite fick mig att skrika av glädje över hur bra det var, när jag gjorde saker som inte innefattade nyckeldelen i spelet, att skjuta skiten ur saker.
Jag finner striderna pisstråkiga helt enkelt. Överdrivet ultrapampiga, samt så kommer dem ivägen för resten av spelet. Det finns så många delar som blir helt förstörda för att dem var tvugna att trycka in lite pangpang och explosioner.

Jag finner allt i spelet underbart förutom just gameplay, och eftersom gameplay är ett väldigt viktigt element när man gör ett jävla spel så tycker jag att "minusdelarna" överväger "plusdelarna".

Spelmässigt så är både ettan och tvåan 243532 gånger bättre än infinite. Storymässigt så skulle jag nog ställa det på samma plan.

Inte tvåan. Don't mention tvåan. Tvåan kallas från och med nu Zzzznarkofagens Hemlighet eller något åt det hållet.

Vigors har dock ingen koppling till storyn eller spelets värld egentligen, till skillnad från plasmids i Rapture.

Vilket jag kan tycka är lite synd. Plasmiderna hade på så sätt ett existensberättigande som Vigors inte hade.

Saknar även en motsvarighet till Big Daddy. Storymässigt fanns ju Songbird men problemet är att den endast fanns med i skriptade sekvenser, vilket var rätt trist.

I övrigt försökte man ersätta Big Daddyn med Handyman som den store starke fienden, vilket inte riktigt lyckades. Något som jag verkligen älskade med Big Daddys var att de var neutrala gentemot en tills dess att man själv valde att trigga igång striden. Detta bjöd in till att spelaren fick planera sin strid på ett sätt som inte riktigt fanns i Infinite.

Tycker även att spelet var på tok för strömlinjeformat. Saknar kartan och den relativa frihet som föregångarna erbjöd. Sen lämnar "levlingssystemet" en del övrigt att önska. "Gear" var ju helt meningslösa, spelade knappt någon roll vilka man använde sig av. Likaså sättet man levlade upp vapnena. Visst är det ett välkommet inslag men jag känner att detta gjordes bättre i föregångarna. Bara en sån sak som att man inte har olika ammunitionstyper sänker spelbarheten, i mitt tycke.

Sen kan jag tycka att det är lite trist att survival horror aspekten tagits bort helt. Ammunition går man aldrig utan, och skulle förrådet mot förmodan sina kan man fylla på lagret för en alltför billig penning via vendors. Nä, Bioshock är helt klart det överlägsna spelet. Men infinite är såklart fortfarande jävligt bra.

Jag finner allt i spelet underbart förutom just gameplay, och eftersom gameplay är ett väldigt viktigt element när man gör ett jävla spel så tycker jag att "minusdelarna" överväger "plusdelarna".

Men ge dig någon gång.

Men ge dig någon gång.

Fast gameplay är ganska viktigt i sett spel, det är det som särskiljer spel från annan media. Ta bort/ignorera gameplay och vi har bara kvar en film typ
Så att kritisera spelet för bristfällig gameplay är mycket väl valid beroende på hur man gör det.

Oj, jag tyckte faktiskt att "skjut-delarna" var väldigt intenstiva och underhållande. De är inte perfekta, jag önskar att de hade varit lite mer varierande i slutet och att fienderna hade varierat mer... men jag gillade dem fortfarande. Jag kan inte komma på något annat FPS på rak arm som jag tyckt haft awesome gameplay. Jag gillade första Bioshock men jag tycker att det hade andra problem som de har löst i Infinite så mja, Infinite är bättre tycker jag. Men smaken är som baken (:

Spelmässigt så är både ettan och tvåan 243532 gånger bättre än infinite. Storymässigt så skulle jag nog ställa det på samma plan.

Båda dessa handlar mer om smak än någonting annat, tycker att både ettan och Infinite är bra på det dom gör. Även storymässigt så finns det en del punkter som är objektivt bättre men för den som inte är intresserad av politiska kommentarer och filosofi så passar Infinites handling mer då det är mer Sci-Fi betonat.

Förstår inte ens varför detta diskuteras, de delar namn men förutom detta så är spelen olika med flit. Tycker inte det är konstigt att man föredrar ettan över Infinite.

Tillagt 2013-04-14 22:05:

Inte tvåan. Don't mention tvåan. Tvåan kallas från och med nu Zzzznarkofagens Hemlighet eller något åt det hållet.

Dock bör Minervas Den DLCen alltid nämna i samband med Bioshock.

Dock bör Minervas Den DLCen alltid nämna i samband med Bioshock.

Skaffade aldrig den DLC:n för jag orkade inte ens spela igenom den vanliga kampanjen i tvåan.

Skaffade aldrig den DLC:n för jag orkade inte ens spela igenom den vanliga kampanjen i tvåan.

Huvudkampanjen var inte dålig men medelmåttigt som bäst. Minervas Den var däremot rätt bra faktiskt, lever upp Bioshock standarden.

Huvudkampanjen var inte dålig men medelmåttigt som bäst.

Den var tråkig som tusan. Att vara en Big Daddy och hela köret med Little Sisters var inte kul alls för mig. Det blev för mycket upprepning av det hela och Lamb, skurken, var egentligen ganska billig då hon i princip var skriven som "motsatsen till Ryan och Objektivism, to the EXTREME!!"

som "motsatsen till Ryan och Objektivism, to the EXTREME!!"

Det här var nog just problemet, man försökte bara rida på första spelets succé när det egentligen bara hade räckt med att man utforskade Rapture ännu mer. Förväntningarna var nog inte så höga utan det gällde bara att man gav mer av det spelare älskade men man försökte kopiera ettans mall rakt av.

Förväntningarna var nog inte så höga utan det gällde bara att man gav mer av det spelare älskade men man försökte kopiera ettans mall rakt av.

Ett bra steg hade också varit att inte ta den garanterat tråkigaste delen av ettan och göra ett helt spel av

Jag hade typ glömt bort hur mycket jag gillade Andrew Ryan. Han var awesome och egentligen mycket mer intressant i sitt tänk än Lamb och Comstock. Han är nog i med i topplistan över skurkar den här generationen

ag hade typ glömt bort hur mycket jag gillade Andrew Ryan. Han var awesome och egentligen mycket mer intressant i sitt tänk än Lamb och Comstock.

Comstock hade inte riktigt samma roll som Ryan hade, bättre än Lamb var han helt klart.