Forza Horizon 5 (PS5)

Det var ett skämt, det jag skrev om i ingressen. Jag har aldrig ägt ett par racinghandskar och kommer aldrig att göra det. Det kommer nog inte som någon överraskning för den som känner mig. Jag tillhör det ökända skrået som, trots att jag faktiskt innehar ett körkort, inte kan namnge en enda grunka under motorhuven (som jag för övrigt inte ens vet hur jag öppnar) och min favoritbil genom alla tider är Renault Clio för att den ser lustigt päronformad ut i baken.

Dessa förutsättningar till trots älskar jag genren arkadracing i alla former. Gamla Need for Speed-spelen, Mario Kart, Outrun, Burnout, Projekt Gotham Racing, Crazy Taxi, Sega Rally - listan kan nästan göras längre än de sammanlagda P-böterna jag dragit på mig genom åren. När Forza Horizon-serien nu för första gången letar sig in på Sonys konsol var det ingen som blev gladare än jag som tidigare bara hastigt testat Xbox-versionen sent på natten efter en fest hos min svåger för ett antal år sedan, och blåstes av stolen av upplevelsen.

Till skillnad från den hårdkokta systerserien Motorsport är ju Forza Horizon som klippt och skuren för såna som jag, som bryr sig mindre om vad som finns under huven så länge motorljudets vibrationer fortplantar sig i bröstet, bilarna ger mig illusionen av kontroll och fartkänslan låter mig känna vinddraget i det på senare tid alltför vikande hårfästet. Och precis som Xbox-versionen för knappt fyra år sedan lyckas även Forza Horizon 5 till PS5 med det - om inte ännu bättre.

Dual Sense-funktionerna och den haptiska feedbacken är måhända inte lika revolutionerande som de var när Returnal släpptes för ett antal år sedan och det jämfördes med månlandningen i termer av tekniska framsteg, men likväl gör det fortfarande underverk för inlevelsen. Att känna motståndet ut i fingerspetsarna när motorhuven krossar palmer, kaktusar och gärdsgårdar på löpande band; när underlaget skiftar från asfalt till grus och lera och vibrationerna kittlar handflatan; när motorn varvar upp, växlar och varvtalet sjunker igen - allt detta går att förnimma utan ens titta på skärmen och med ljudet på mute. Det är en stor, helt exklusiv fördel med PS5-versionen. Men också den enda.

Förutom detta sladdar nämligen Forza Horizon 5 in i Sonys stall med allt som redan släppts till Xbox - till nypris. Det innebär en närmast hutlös mängd snabba bilar jag inte minns namnet på, nya sträckor, utmaningar och alla tillägg som hunnit adderas sedan 2021, inklusive expansionerna Rally Adventure och Hot Wheels. Respektive måste emellertid köpas till, utöver de redan väl tilltagna 769 kronor (svenska Playstation Store) som basspelet går för. Att tala om ett välfyllt paket av högsta klass är en underdrift av astronomiska proportioner, men sett i relation till vad det kostar får var och en avgöra värdet av helheten.

För egen del är detta en veritabel koloss av AAA-körglädje som inte åldrats en sekund trots dess knappt fyra år på marknaden. Mexiko är så stort och varierat med prunkande djungler, vidsträckta sanddyner, frodiga lågländer och branta bergskammar och så sprängfyllt av allsköns race och utmaningar att upplevelsen inte lär vara över förrän nästa spel i serien släpps. Rallyexpansionen tar mig tillbaka till glädjen med de första delarna i Dirt-serien och Hot Wheels-tillägget trumfar Milestones båda Unleashed-titlar med råge. Att Horizon Realms, det nya spelläget som ger permanent åtkomst till banor och utmaningar som tidigare varit tidsbestämda, lanseras på samma dag som spelet släpps till PS5 - det är bara ytterligare grädde på ett närmast oöverskådligt, mexikanskt berg av racingmos.

På minuskontot finner vi dock fortfarande den själlösa inramningen och berättelsen med mellansekvenser som inte går att trycka sig förbi, komplett med en dialog stinn av helylle-plattityder om mexikansk kultur och bilar som garanterat inte trampar någon på tårna, eller säger något som helst intressant för den delen. Jag har framförallt svårt att begripa valet att skohorna in Grand Theft Auto-liknande mellanuppdrag där jag tvingas köra sträckor med tung lastbil i 80 km/h - helt utan möjlighet att misslyckas - bara för att lyssna på sinnesslöa meningsutbyten som driver "berättelsen" om festivalarrangörerna framåt. Det hämmar och bromsar upp det i övrigt så fartfyllda tempot i paritet med en plötsligt uppdykande Renault Clio på en Nascar-bana.

Förutom detta hade jag också önskat att Playground Games tänkt till ett extra varv vad gäller den spattiga musiken. Den stängde jag av snabbare än om min käre bror skulle få för sig att hantera AUX-kabeln i bilen (vill du lyssna på Brahms och Liszts arior så kan du göra det hemma, Gustaf). Vad hände med att man brukade få lägga in sina egna låtar i spel? Eller, för den delen, koppla sitt streaming-konto till en av radiokanalerna, något som faktiskt var påtänkt från början till Forza Horizon 5.

Inalles förblir nackdelarna emellertid inte mer än mindre petitesser. En knapp tesked smolk i en till brädden välfylld bensintank. Har du inte suttit bakom ratten på Playground Games praktverk tidigare finns det ingen bättre tid än att göra det precis just nu. Dual Sense-funktionerna gör detta till den råga på allt bästa versionen av dem alla.