Fullmetal Alchemist: Brotherhood

Det finns ingen väg runt. Varenda gång jag ska recensera en ny manga-fighter tvingas jag erkänna att jag inte uppskattar vare sig genren eller de tecknade förlagorna. Det är inte för att göra ett avståndstagande eller verka creddig. Jag har knappt någon erfarenhet av manga. Det enda japanska seriealbum jag hittills uppskattat handlade om att tillreda fisk. Den var å andra sidan mycket underhållande.

Delvis skyller jag mitt ointresse på just de spel jag tvingats recensera under årens lopp. De har inte direkt sporrat mig till läsning. Dialogen, handlingen och den allmänna kvalitén har varit så undermålig att de effektivt lyckats hålla mig borta från att förkovra mig i de animerade och tecknade serierna. Nu finns det en ny japansk serie jag aldrig kommer att upptäcka storheten i: Fullmetal Alchemist.

Grundpremisserna är enkla. Två bröder i elvaårsåldern har studerat alkemi i hela sina vuxna liv. I ett förbjudet experiment har de lyckats klanta till det rejält. Den ena brodern förvandlas till en robot och den andra hugger av sin arm. Eller något liknande. Jag var ofta tvungen att kisa för att mildra plågorna från den fruktansvärd dåligt skrivna dialogen.

Ändå tvingas man ha förståelse för författarens misslyckande. Det måste vara fruktansvärt svårt att skriva en dialog till ett fightingspel. På några få korta rader ska historien utvecklas. På samma få rader måste också två av spelets karaktärer bli så fruktansvärt arga på varandra att de tar till knytnävarna. Det blir liksom långsökt hur man än gör.

Edward: Vi bestämde oss för att återvända till högkvarteret, där mötte vi Scar!
Scar: "Är det du som är Edward?"
Edward: "Oj oj, det här verkar illa."
Scar: "Alla alkemister ska dööööö!"

Striderna känns sega som sirap. Tillsammans med min brorsa springer jag runt på en inhägnad plats i tre dimensioner. De vanliga attackerna känns tråkiga och finesslösa. Men eftersom de två bröderna valt alkemins skrå finns det även attacker av magisk karaktär. Dessutom finns det kombinationsattacker. I dessa binder man ihop sin attack med sin medspelare. Dessa blir snabbt fruktansvärt långtråkiga eftersom man tvingas se samma långa animation varje gång de verkställs.

Att gå in djupare på stridssystemet är slöseri med tid. Jag nöjer mig med att konstatera att det helt enkelt inte är kul att slåss som alkemist. Dessutom finns det som bekant massor att se fram emot just nu inom fightinggenren. Det finns liksom ingen anledning att plöja ned sig i denna smörja.

Eftersom det inte är roligt att slåss motiveras jag inte till att bli bättre. Det enda som räddar mig är de erfarenhetspoäng som delas ut. Genom att gå upp i erfarenhetsnivå blir mina karaktärer bättre efterhand, trots att jag själv knappast utvecklas. Snart tröttnar jag på att grinda. Efter några få timmar ger jag upp och bestämmer mig för att inte ge Fullmetal Alchemist: Brotherhood mer tid av mitt liv.
E
tt flerspelarläge för upp till fyra personer finns att tillgå, men eftersom jag för tillfället har exakt noll vänner som är intresserade av undermålig fighting så är det inget jag fördjupat mig i. Jag är trött på dålig till medelmåttig fighting baserad på anime och manga. Jag är dessutom trött på att fortsätta konstatera att jag är trött på genren. Och jag är förbannat trött på alkemister. Nu återgår jag till att spela Super Street Fighter IV, längta efter Marvel vs Capcom 3: Fate of Two Worlds och drömma om Power Stone 3.