Fur Fighters

I Fur Fighters så ikläder du dig rollen som kramdjur. Du ska sedan skjuta stoppningen ur alla potentiella fiender och rädda dina bortrövade barn. Känslan av att få spränga små oskyldiga kramdjurskaniner i bitar är helskön. Men att springa och avreagera sig på gosedjur är tyvärr något som ju inte är roligt hur länge som helst. Hursomhelst så är det uppenbart att Bizarre Creations har för avsikt att löpa hela linan ut, så både miljöer och stämningar andas ursjuk humor.

Min favorit att spela med är en tvättbjörn från Hong Kong och känns som en vandrande parodi på alla våra fördomar om folket i väst. Både till utseende och sätt. Alla de olika kramdjurens röster kan närmast beskrivas som rösterna man hörde i den gamla SNES-klassikern Starfox. Det hela låter ursjukt och bidrar starkt till spelets skruvade stil. Dialogerna med general Bristol, en vis militär med tips längs banorna, är värda högsta betyg.

Fur Fighters känns och beter sig på alla sätt och vis som en klassisk förstapersonsskjutare. Man samlar vapen på samma sätt, man rör sig enligt standardmallar och pusslen är uppbyggda enligt klassisk princip. Egentligen skulle allt ha kunnat vara frid och fröjd, men Fur Fighters är ingen förstapersonskjutare. Tyvärr. Istället får man en se sin krabat ur ett vanligt tredjepersonsperspektiv. Vid ett flertal tillfällen skyms det du vill se av en kamera som inte alls är särskilt samarbetsvillig. Man kan därmed missa ett viktigt hopp eller helt enkelt inte se den där fienden som står rakt framför ögonen på dig. Jag slår härmed fast, att hade jag kunnat få välja på att spela spelet som en förstapersonsskjutare i enspelarläget så hade betyget varit en siffra upp! Skall dock inflika att jag hoppas att det kommer fler spel med Fur Fighters typ av styrning. Den är klockren och skulle vara rent balsam i ett spel som till exempel Half-Life.

I flerspelarläge går det dock att spela ur förstapersonsläge. I ett nafs blir spelet som nytt och borta är minnet av samma spel som nyss led av heldålig kamera. Det ska dock sägas direkt, att den som köper spelet bara för att lira på fyra spelare och tror att denne ska få frossa i ett hållbart och roligt flerspelarläge, gör bättre i att vänta på något av de många förstapersonsskjutare som är på väg.

Faktumet är att det hela nästan är tragiskt avskalat. Du väljer vilket mål ni ska ha, typ först till tio träffar under 20 minuter och så vidare. Du får välja en figur, vilka har marginella skillnader. Sedan får du välja bana och om du vill spela spelet sett ur förstapersonsperspektiv. Mer än så finns inte. Du kan inte ställa in vapen eller annat. När spelet är slut så får du se hur många du dödat, inte ens någon individuell statistik finns. Du får inte ens frågan om du vill spela igen, utan blir bryskt förflyttat till startskärmen. Extremt basic är knappt förnamnet! Jag vill ju kunna designa mitt eget kramdjur, spara statistik på mitt minneskort, kunna ställa in att bara lira med pistoler, välja bland ett stort antal banor, kunna spela lag, lira lite "capture the flag" och så vidare.

Nu låter detta gnälligt, i själva verket är flerspelarläget väldigt lyckat. Det är bara det att de futtiga sex banorna som finns, inte är nog för att rädda detta spel. Snarare gör det spelet till ett fantastiskt hyrspel när det nalkas spelkväll med polarna. Det är verkligen superskönt i några dagar. Men sedan kan man de sex, relativt små banorna utantill och det hela urartar i en orgie av krypskyttar. Ingen törs ju sticka fram kranen av rädsla att de andra ska veta var man är, bara genom en snabb titt på de andras skärmar. Sedan är vapnen ganska obalanserade. Den som hittar ett plasmavapen kan se fram emot att lätt kunna elda upp några kramdjur. Efter åtskilliga kvällar med min sambos lillebror och polare vet jag hur enhanda det blir med dessa sex banor där alla känner till minsta skrymsle.

Nja, så illa är det väl inte riktigt. Men faktumet är att jag tycker att hela spelet känns väldigt Nintendo 64. Det enda som verkligen skvallrar om att det ändå är till en generation starkare konsol är att skärmen saknar den typiska N64-suddigheten samt att bilduppdateringen är så mycket smidigare. Den som tycker att grafik är en väldigt viktig faktor när man köper spel bör nog gå förbi Fur Fighters i spelhyllan. Då är musiken ett mycket trevligare kapitel, och gör att man sitter och nynnar med i soffan. Även ljudeffekterna sitter som en smäck, och bidrar starkt till spelets (faktiskt) ganska sköna stämning. Brutala lasrar och kraftiga dån från granater är ju inget man kan vara utan i ett spel av detta slag.

Spelets story är väldigt banal, och just därför så rätt. En tung historia hade ju inte direkt förhöjt känslan av lättsam och sjuk humor. Dina barn har helt enkelt blivit bortrövade av en onding som vill ta över världen. Så du måste ta tillbaka dina barn samt rädda världen. Spelet bjuder på, för genren, oväntat många pusselinslag. Bland de roligare märks att man måste byta figurer för att kunna ta sig genom somliga passager. Det finns små teleportar utspridda över banorna. I varje teleport finns en bild på den figur du byter till om du stegar i den aktuella teleporten. Den som minns klassikern Lost Vikings (höjdartitel till Megadrive/SNES), vet precis vad som väntar. Kommer du till ett vägg som inte kan passeras utan en figur som kan klättra på väggarna, så får man vackert byta till denne. Det kan vara en lång väg tillbaka som i sin tur kanske kräver ytterligare byten av karaktärer. Spelet bjuder på furiösa mängder av pangande och olika tokiga minispel, där jag, som den dansspelsfreak jag är, måste nämna ett parti där man ska dansa helt enligt klassiska dansspelsprinciper. Urcoolt!!

Jag kan verkligen inte rekommendera någon att köpa spelet i avsikten att få ha kul hemma med lite juste pangande. Frustrationen över att missa enkla saker på grund av dålig kamera drar ner betyget avsevärt. Jag kan inte rekommendera den som letar bra partyspel att skaffa Fur Fighters heller, då flerspelarläget är så sanslöst begränsat. Som hyrspel är det dock toppen. Det jag försöker få fram är att spelet har sina ljusa stunder, men att det är allt för lite av det goda för att köp skall rekommenderas. Jag ska avslutningsvis säga att Fur Fighters har några ganska enkla missar som hindrar det från att få ett högre betyg. Men kommer det en uppföljare så lovar jag att vara den första som står i kö för ett ex. För med förstapersonmöjlighet, bättre grafik och ett något fylligare flerspelarläge hade detta varit en åtta! Synd att se ett bra koncept med ett så dåligt genomförande.