Många blev därför överraskade när de offentliggjorde sina planer på en gemensam Gamecubebaserad arkadstandard, kallad Triforce. Överraskande var även det första utannonserade spelet till Triforce. F-Zero, en av Nintendos starkaste licenser, skulle förvaltas av Segas team Amusement Vision (AV). Något som spontant bådade gott med tanke på deras bakgrund där mästerverket Daytona finns representerat.
AV har verkligen fräschat upp spelserien, utan att för den delen glömma föregångarna. De mest kända svävarna återkommer såsom Fire Stingray och favoriten Blue Falcon. Givetvis finns också ett gäng nya figurer, där framför allt sötnosen Prinda sticker ut med sin jaktflygsliknande svävare.
I hastigheter över 2000 km/h får man köra genom klassiska miljöer såsom Mute City och nya områden, där den av miljö-förstöring svårt drabbade Lightning är särskilt värd att hålla utkik efter med sina bländande grafiska effekter. Räkna med gott om banor där man i otrolig fart kryssar mellan hopp, snurrar i spiraler och andra fantasifulla bankreationer som lär kunna frammana illamående vid blotta åsynen. Upp till 30 svävare kan köra samtidigt, helt utan att spelet tappar i bilduppdatering. Inte ens på delad skärm görs det avkall på flytet, vilket är imponerande. Något som skiljer F-Zero från mängden och kanske främst WipeOut är lättillgängligheten.
Där man i WipeOut styr ett tungt och bångstyrigt flygande strykjärn är F-Zero mer intuitivt, något som även gäller för detta spel. Att man numera kan välja att styra sett ur förstapersonsläge, gör att de som föredragit den mer realistiska känslan i WipeOut nu kanske kan snegla lite på F-Zero också.
Nintendo kunde omöjligen ha valt någon bättre att förvalta F-Zero. AV har skapat ett visuellt fyrverkeri som osar av attityd, groteska mängder neon och givetvis massor av fart. I åratal har den bästa svävaraction man kunnat hitta funnits på Playstation. Men det är bara att konstatera, F-Zero har god chans att ta tillbaka kronan till Nintendo, där allt en gång startade 1991.
