Vår verklige hustomte, sportkonnässör och köttbullstrillare Christofer Olsson spenderar julen med familjen i Gävle och kommer mestadels använda ledigheten till att kolla ikapp sig på alla svenska fotbollsmatcher från division 4 och uppåt som han trist nog inte hann med under året.
Xcom: Enemy Unknown
Utöver svårbemästrad konkurrens från några få sportspel är Xcom årets mest spelade för mig. Mest glädjande av allt är kanske att varje investerad spelsession hittills föder lust för ytterligare en eller två, istället för att som annars är brukligt, se spelglädjen sakta avta i takt med nyhetens behag. En rimlig tolkning är att mitt undermedvetna under en längre tid burit på ett otillfredsställt behov av att tillfångata och experimentera på främmande livsformer. Så även om kopplingen till såväl tomten som snögubbar är av det svagare slaget kan det ärligt talat vara skönt att ibland byta ut högtidens röd/vita färgpalett mot något aningen mörkare. För när allt kommer kring är väl ledigheten den stora tjusningen med julen?
NHL 13
Det känns svårt att tänka på juletider utan att få ett frostbeklätt skimmer för ögonen som speglar de fantasier om snöflingor stora som sillburkslock som sysselsätter hjärnan. För min del är kopplingen mellan snö och hockey lika omedelbar som den mellan griljerad skinka och grovkornig senap. Kort sagt, jag kan inte tänka på julen utan att börja leta efter kommunala isar som tillåter friåkning med klubba och puck. Mellan praktiska försök att återuppleva ungdomens glansdagar och frossande i den junior-VM-turnering som drar igång kring nyår finns det alltid tid för ett pass NHL 13 eller två. Trots intensivt spelande under hösten har jag fortfarande mycket kvar att uppleva. Som att nå legendnivån som manager till exempel. Och nog ska ledigheten äntligen ge mig chansen att ta mitt onlineproffs till den framgång han förtjänar? När vardagen åter rullar igång i januari är jag säker på att vara en bättre människa. Åtminstone om man ser till förmågan att kroppsfinta en back och skjuta i skäret.
Dark Souls
Julen är för många den tid på året då man stämplar ut från jobb och skola och tar sig tid att mysa innanför frostbitna fönster i ett inferno av glöggdoft. Man ska knäcka nötter, hälsa på hos mamma och skratta gott åt Kalle Ankas fotografiska expedition. Och visst, jag tänker hinna med en del av det där också. Men att stämpla ut från spelandet lär det inte bli tal om. Istället är julledigheten som gjord för att ge sig i kast med de spel i hyllan som aldrig hann påbörjas eller som åtminstone aldrig hann avslutas. För egen del ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot att sätta mig ner med det beryktat supersvåra Dark Souls i mellandagarna. Först då har jag tid att spela om samma sekvens elva gånger. Först då ligger snötäcket nog djupt runt huset för att stänga inne mina förmodade ångestvrål. Jag ser fram emot att älska såväl som att hata Dark Souls.
Ser mest fram emot 2013: Bioshock Infinite
Jag skulle vilja kalla Bioshock för de senaste tio årens viktigaste spel. Sällan, eller möjligen aldrig förr hade sådana jämnhöga nivåer av berättande, spelglädje och visuell design uppnåtts i samma spel. När uppföljaren kom något år därefter fanns alltså ett stort utrymme för besvikelse. Att förvänta sig samma omvälvande upplevelse igen hade kanske varit en aning naivt, men utöver förfinad spelkontroll och en underbar ny fiendetyp var den stora behållningen densamma som i originalet: undervattensstaden Rapture. När nu en uppföljare värd namnet äntligen är i antågande, med en skådeplats förlagd till en svävande stad, till varje skrymsle och hörna full med föremål, personer och visuella effekter som skriker kvalitet på alla nu levande språk har jag inget annat väl än att hänga 600 kronor i ett kuvert runt halsen så att jag alltid står redo att slå till när Ken Levine beslutar sig för att släppa sitt förmodade mästerverk.