Gangs of London

Gängkrig rasar i London och det är dags för dig att välja sida. Fem olika organisationer kämpar om territorium och marknadsandelar. Till vilken maffiaboss vill du svära evig trohet? Den åldrande engelska cockney-maffian med traditionella machoideal är ett säkert kort. Känns det inte exotiskt nog kan du försöka stiga i graderna hos den kinesiska triaden. Eller lockar en plats i den ryska maffians engelska högsäte? Valen av maffiafamilj inverkar inte mycket på sättet att spela, men det är kul att få möjlighet att välja. Varje gäng har ett stort antal uppdrag för spelaren att utföra och av dessa är en hel del exklusiva för just det organisation man väljer.

När jag sätter igång spelet höjs förväntningarna av den snygga introduktionen. Inledningen av spelet samt presentationen av varje uppdrag görs i serieform. Snyggt tecknade rutor med serietidningstypsnitt sätter stämningen direkt. Jag får en levande bild av min gudfader och hur mina offer ser ut. En så målande bild får man sällan av själva spelgrafiken och greppet lyckas få mig sugen på gängkrig. Tråkigt att bubblan spricker så snabbt.

Uppdragen är av den typen vi är vana vid. Avrätta lite rivaler, skydda några medbrottslingar, kör någonstans, uträtta något. Inget nytt under solen. Det stora problemet med Gangs of London är att det inte är tillräckligt kul att utföra uppdragen. Den inledande orienteringen gör mig sugen på att gå loss på gangstersätt, men sen möter jag verklighetens kranka blekhet. Det är inte kul att köra bil. Det är inte kul att slåss. Det är inte kul att skjuta människor. Det är faktiskt inte ens kul att utforska och experimentera. Alltför snabbt blir uppdragen bara tråkig rutin. I Grand Theft Auto belönades i varje fall spelare med en smula experimentlusta. Det gav något att gå runt och leka. Här känns det stelt och tråkigt. Spel som erbjuder uppdrag både i bil och till fots borde kännas fria och varierande. Istället möts man av en blekgrå sörja av tristess.

Grafiskt fungerar spelet ganska bra. Både menyerna och spelgrafiken är genomarbetad och snygga, om än lite tråkiga. Spelbarheten däremot försvåras av en hemsk kamera och ett slumpartat stridssystem. Ställ dig framför rivaliserande gängmedlemmar och tryck intensivt på slag och skjut- knappen. Hoppas sen på det bästa. När jag dör känner jag mig aldrig klantig. När jag vinner känner jag mig aldrig skicklig. Våld i sig är sällan kul. Våld uppblandat med humor är nästan alltid kul. Att ge en vän en örfil är i sig inte speciellt kul. Lura samma vän att han har en fläck på tröjan genom att peka, för att sen snabbt höja handen så att han får en smäll: lika hysteriskt kul - varje gång. Gangs of London saknar glimten i ögat. Visserligen är medlemmarna och ledarna för gängen ganska målande beskrivna, men jag får känslan av att spelet tar sig självt på onödigt stort allvar. Våldet är utan finess. Jag känner mig väldigt likgiltig för både de jag avlivar och de som hjälper mig att göra det.

Efter att Grand Theft Auto 3 gett våldstörstande spelare världen över blodad tand började kloner välla in över oss. De flesta av dessa spel är medelmåttiga eller direkt dåliga. Gangs of London är inget undantag. Jag har spelat detta förut, men då hade jag roligare. Den största skillnaden mellan Gangs of London och alla andra standardkopior av Rockstars signumserie är vilken sida man kör på vägen. Samt naturligtvis de röda dubbeldäcksbussar man stöter på. Det räcker inte, jag förväntade mig ha betydligt roligare under min vistelse i London.