"And I find it kinda funny, I find it kinda sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had"
Gary Jules och Michael Andrews mycket stämningsfulla och lite kusliga tolkning av den gamla Tears for Fears-dängan ekar förstås i mitt huvud när jag startar upp Gears of War: Reloaded. Gears of War fyller alltså 20 år nästa år, vilket känns helt absurt. Det känns ju som om det var igår då jag såg trailern första gången och innerligt önskade att jag hade råd med en Xbox 360 på studs. Jag och Gears har ju lite ouppklarade affärer och nu kom då äntligen chansen att slutföra det jag aldrig klarade av första gången för runt 17-18 år sedan. Jag kom långt då, ända till slutfasen av den femte akten men gav till slut upp av någon anledning. Det var väl något parti som drev mig till vansinne och sedan plockade jag helt enkelt aldrig upp det igen, trots att jag säkerligen tänkt under årens lopp att jag någon gång skulle göra det. Men det är som John Lennon en gång sjöng att "life is what happens to you while you're busy making other plans".
Det är alltså debut för Gears of War på Playstation efter alla år som exklusiv titel och jag kastar mig förstås in i kampen mot Locust-kräken och deras skoningslösa drottning Queen Myrrah per omgående och jag kan inte riktigt låta bli att le fånigt när jag tar mina första stapplande steg. För visst är det ändå lite som att slungas tillbaka i tiden där jag satt på mitt gamla pojkrum och spelade på en tjock och mycket trött 14-tummare. Mycket har onekligen hänt sedan dess, det är ett som är säkert. Det ska också medges att det känns lite konstigt att spela Gears på Playstation, även om jag absolut välkomnar det.
Queen Myrrah är tillbaka och hon är fortsatt på ganska dåligt humör.
Sett till den grundläggande mekaniken så är det inga större skillnader gentemot originalet egentligen, förutom att det känns lite smidigare, lite rappare och lite modernare, samtidigt som man ändå känner igen sig. Spelkontrollen tycks också vara i princip densamma, åtminstone är den det från start ifall man inte själv väljer att ändra denna efter sina egna preferenser. Jag känner i alla fall snabbt igen mig och glädjande nog finns muskelminnet i fingrarna kvar, trots att det var så länge sedan sist. Bilduppdateringen ligger oftast rätt bra på stabila 60 bilder per sekund, men när det blir rörigt och intensivt så tenderar den att tappa lite, vilket är synd men inte heller katastrofalt.
Det var mycket trevligt att återse Marcus Fenix och Dom igen efter alla dessa år.
Vi måste ju förstås prata om integrationen av Dualsenses många fina funktioner, för den är i allra högsta grad lyckad och gör att Gears of War anno 2025 faktiskt är ett bättre spel på Playstation än vad det är på Xbox. Det är liksom inget snack om att det gör otroligt mycket för spelkänslan, det känns rejält att avlossa vapnen tack vare den haptiska feedbacken, Marcus Fenix steg känns precis så tunga som de ser ut och att klyva en Locust med sågen har aldrig känts mer verkligt. Högtalaren i handkontrollen har även den integrerats på ett bra vis, alla svar man får via radiokommunikationen går via handkontrollen och det ger ju det hela ytterligare en dimension, tycker jag. Men även vissa vapen-ljud kommer härifrån och det är i synnerhet väldigt användbart vid omladdning. Precis som i originalet så går det ju att ladda bössan blixtsnabbt ifall man tajmar omladdningen rätt och när magasinet har 2-3 kulor kvar så klickar det till distinkt från högtalaren som en liten varning. När då sedan magasinet tar helt slut och processen med att ladda om börjar så klickar det återigen till från handkontrollen och baserat på detta så går det sen ganska snabbt att lära sig tajma in snabbladdningen bara genom att gå på hörseln. Vanligtvis behöver jag ju snegla upp i hörnet och då riskera att tappa fokus lite lätt på den pågående striden, det kan ju bli tämligen intensivt när de vidriga Locusterna attackerar med full styrka. Men nu behöver jag alltså bara lyssna och sedan vet jag exakt när jag ska trycka på R1 för att utföra en perfekt snabb omladdning. Det tar en liten stund att få in knycken, men när den väl sitter där så är det väldigt gynnsamt.
Herr Fenix Playstation-debut är utan tvekan en stark sådan.
Gears of War: Reloaded är absolut ett snyggt spel, det är det inget snack om, men... jag blir inte direkt golvad, det ska erkännas. Jag minns ju väldigt väl hur imponerad jag var när originalet kom som då antagligen var bäst i klassen grafikmässigt. Reloaded sätter inte ribban riktigt lika högt, men texturer, ljussättning och skuggor ser förstås ändå väldigt bra ut. Miljöer och omgivninga överlag har aldrig varit snyggare i ett Gears-spel någonsin skulle jag vilja påstå. Men vissa element så som eld och vatten exempelvis har man lyckats sämre med på vissa håll, särskilt vatten som på vissa ställen ser väldigt daterat ut grafikmässigt. När jag tittar tillbaka till originalet så kan jag heller inte låta bli att känna att ansiktena kändes mer personliga och mer uttrycksfulla där och då, otroligt nog. Visst ser Marcus och Dom fortfarande ut som sig själva, den förstnämnda har förstås sin patenterade soul patch och bandana, men det är ändå något som inte känns helt rätt. De är lite väl polerade i det här fallet, lite uttryckslösa kan jag känna. Marcus hade ett ganska ärrat och slitet ansikte i originalet där det definitivt syntes att han gått igenom en hel del genom åren. Det tycker jag saknas nästan helt här, lite som att vår gode Fenix gått och fått botox-injektioner. Det blir förvisso lite bättre längre fram, när den fjärde akten tar sin början så börjar jag också känna igen Marcus så som han såg ut förr, men innan dess ser det ofta ut som att han nyss hoppat ur duschen och sedan sminkat över sina ärr och rynkor.
Lite grönska får vi allt se i de dystra landskapen då och då. Notera även att Dom är nere för räkning... Igen.
Det finns fler grejer som stör, helt klart, även om det oftast är petitesser i ett i övrigt bra spel. Men den artificiella intelligensen lämnar en del att önska. Mitt team är inga ljushuvuden direkt och Dom framförallt är expert på att hamna i knipa. Minns ni Kryllen? Livsfarliga, flygande små fladdermusliknande as som attackerade skoningslöst och effektivt i skydd av mörkret och i princip alltid ledde till omedelbar död. Vår kära Dom lyckades hela tiden irra bort sig för att sen skada sig och fastna på en mörk plats där det blev svårt att rädda honom. Jag försökte förstås men när jag väl kom fram så får jag självklart Kryllen över mig och dör själv. Efter ett par sådana missöden så började jag till slut helt enkelt lämna Dom till sitt öde istället, för han och mina andra kamrater också för den delen är verkligen irriterande korkade många gånger. Men till deras försvar så är de faktiskt inte alls usla när det väl kommer till eldstrid så det väger väl jämnt på så vis, antar jag. Fienderna är inte mycket bättre de heller och är tyvärr dummare än sten i de flesta situationer. Där tycks inte den artificiella intelligensen ha gjort några direkta framsteg sedan 2006, eller kanske sedan 2015 är mer rättvist då detta ju egentligen är remastern Gears of War: Ultimate Edition som fixats till lite för den senaste konsolgenerationen.
Gears of War: Reloaded kommer laddat med samtliga kartor till multiplayer samt all DLC som släpptes till originalet.
Jag kan inte säga något annat än att Gears of War på de allra flesta punkter har åldrats med värdighet och inte minst gjort en väldigt hedersam och stark debut på Playstation 5. Nog hade jag hoppats lite på att detta skulle kunna bli min första tiopoängare, men dit når det dessvärre inte riktigt. Det är dock till allra största del en mycket trevlig remaster, kampanjen är precis lika bra som jag minns att den var för nästan 20 år sedan om än lite kort och den finfina integrationen av Dualsense gör att det ju faktiskt känns bättre att spela på Playstation än det gör på Xbox, ironiskt nog. Det är trots vissa brister svårt att inte rekommendera Gears of War Reloaded till såväl gamla som nya spelare, för det är fortfarande ett oerhört bra spel och inte minst är det ju nu hög tid för alla inbitna Playstation-spelare att ta igen vad ni missat.