Generationens snyggaste grafik: 32- och 64-bit

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Epost *

Namn *

Grafik har ju aldrig slutat vara ett hett ämne och i förhandssnacket inför stora releaser är det ofta det hetaste samtalsämnet, trots att det är en faktor som egentligen har väldigt lite koppling till hur bra gameplay ett spel har. Riktigt snygg grafik är helt enkelt väldigt omtyckt och självklart det första vi noterar när vi ska gå från en konsolgeneration till en annan.

Det här gör det svårt att kora världens snyggaste spel, eftersom man alltid måste ta hänsyn till när de släpptes. Kan till exempel Battletoads till NES jämföras med Soul Calibur till Dreamcast eller Gears of War till Xbox 360? Därför tänkte jag nu försöka kora vilka tio spel som varit respektive generations finaste titlar och bara jämföra inom just den generationen.

Fokus ligger på konsoler eftersom de har tydligast generationsindelningar, och efter att först ha rankat de så kallade 8 och 16 bits-generationerna så är det nu dags för den som lite slarvigt kallas 32 bits-generationen, (jag skriver slarvigt för här tappade konceptet betydelse, jag väljer därför att inkludera Nintendo 64, men inte Xbox trots att även den var en 32 bits-konso).

(10) Wave Race 64 (Nintendo 64 / 1996)

Wave Race 64 var ett väldigt otippat spel, och få hade väl egentligen efterfrågat ett vattenscooterspel, allra minst från Nintendo - under ledning av Shigeru Miyamoto. Men det är precis vad Nintendo levererade, möjligen inspirerat av arbetet med vatten i Super Mario 64, vilket var oändligt mycket bättre än något vi sett förr. Spelet blev det snabbt ett av generationens tydligaste bevis på hur 3D kunde förvaltas i rätt händer, och bjöd på vatteneffekter vi minns än idag. Konkurrenterna kämpade med kantiga polygoner och platta ytor samt ofta fantasifattig design, medan Nintendo byggde en 3D-värld som levde. Tillsammans med mjuka animationer, stabil bilduppdatering och en färgstark estetik blev Wave Race 64 ett skolboksexempel på hur teknik och design kan samspela i ett sant mästerverk.

(09) Parasite Eve (Playstation / 1998)

Square var i princip bara kända för japanska rollspel, när de efter en serie framgånger bestämde sig för att prova något nytt med Parasite Eve. Här bjöds vi på en osentimental realistisk version av New York med förrenderade bakgrunder som användes på ett sätt Capcom bara kunde drömma om med Resident Evil-spelen, ofta med animationer och saker som rörde sig. Till detta kom ett kreativt användande av ljuseffekter som blev stilbildande och lade ribban under lång tid framöver. Parasite Eve blev aldrig någon stor hit, men fansen har inte glömt det och än idag efterfrågas en fortsättning på serie - där grafiken tveklöst var en av komoonenterna som gjorde det så oförglömligt.

(08) Nights: Into Dreams (Saturn / 1996)

Det släpptes förhållandevis få spel till Saturn, helt enkelt för att konsolen inte var lika populär som de andra. Dessutom ansågs den vara för jävlig att utveckla till. Men... i rätt händer var den helt fenomenal. Och Sega själva ledde vägen mellan enhetens många processorer som behövde programmeras för att fungera ihop på bästa sätt. I mästerverket Nights: Into Dreams föll alla bitar på plats i ett helt tredimensionellt äventyr, och för att kunna uppleva det på rätt sätt levererades det med den första moderna handkontrollen med analogspak (tveklöst inspirerad av Nintendo 64, vars design dock övergavs även av Nintendo själva). Ett färgsprakande, silkesmjukt och helt otroligt spel som även fungerade som ett tech-demo för en hårdvara som aldrig riktigt fick chansen den förtjänade.

(07) The Legend of Zelda: Majora's Mask (Nintendo 64 / 2000)

Ocarina of Time nämns ofta i listor över världens bästa spel. Men faktum är att jag alltid föredragit Majora's Mask. Istället för att bara bjuda på en naturlig fortsättning på förstnämnda, fick vi Links kanske mörkaste äventyr någonsin där design och teknik samspelade för att bjuda på ett riktigt Halloween-doftande äventyr. Med mäktiga effekter, vidareutvecklade animationer och övergripande bättre prestanda än i Ocarina of Time. Detta är verkligen ett spel som visade vad Nintendo 64 faktiskt gick för.

(06) Banjo-Tooie (Nintendo 64 / 2000)

När Banjo-Tooie hade premiär stod det redan skrivet i sten att inga var bättre på grafik än Rare. Där Banjo-Kazooie hade varit fokuserat och kompakt gick uppföljaren all in: större världar, fler detaljer och en teknik som nästan kändes för avancerad för maskinen. Många jämförde det då med Pixar-filmer, vilket idag kan kännas märkligt, men det var verkligen så spelet upplevdes. Varje yta var fylld med färg, rörelse och små detaljer som fick miljöerna att kännas levande - och kombinerat med det faktum att Nintendo 64-spelen i princip saknade laddningstider bjöd det på något varken Playstation eller Saturn kunde matcha i denna kategori.

(05) Tekken 3 (Playstation / 1998)

Redan Tekken var ett slags mäktig milstolpe när det släpptes, och Tekken 2 var i en helt annan liga. Och så hade vi Tekken 3. Till Saturn fanns visserligen både Dead or Alive och Virtua Fighting 2 (som båda övervägdes till listan), men inget av dessa och inget annat till Playstation kunde mätas med Tekken 3. Där de flesta 3D-fightingspel från denna generation idag känns hopplöst föråldrade (till skillnad från 2D-spelen som ironiskt nog var på sin topp), går det fortfarande att spela Tekken 3 och känna igen sig i hastighet, intensitet och njuta av dess faktiskt ganska imponerande effekter.

(04) Panzer Dragoon Saga (Saturn / 1998)

Kikar du enbart på bilder är det kanske svårt att förstå vad Panzer Dragoon Saga gör på listan, men har du spelat det, undrar du kanske varför det inte ligger högre. Få titlar under denna generation hade lika tydlig identitet komplett med en hel tredimensionell värld, där andra japanska rollspel från samma generation oftast var tvådimensionella eller tredimensionella med förrrenderade bakgrunder. Världen kändes genuin och spännande med uråldriga ruiner, organiska maskiner och förstås drakar, vilket smälte ihop till något nästan poetiskt. Allra bäst syntes detta i Uru-ruinerna som jag än idag minns som något av det mäktigaste jag skådat. Panzer Dragoon Saga är kort sagt det mest imponerande japanska rollspelet från denna generation... Med ett undantag.

(03) Wipeout 2097 (Playstation / 1996)

Det första Wipeout var stilbildande och jag lirade det medföljande Playstation-demot och om igen. Fysik, fart, design och teknisk briljans möttes i något vi aldrig sett tidigare. Men... det var med Wipeout 2097 allt föll på plats. Utöver Sonic the Hedgehog har inget enskilt spel betytt mer för att göra gaming coolt. Istället för att snegla på japansk färggladhet gick Psygnosis åt andra hållet för att skapa något mörkare med en stil tydligt lånad från tysk klubbkultur. Det var inte bara futuristisk fart, utan ett helt formspråk som äntligen gick att realisera till Sonys konsol. Visst var Wipeopur 3 ett snäpp bättre tekniskt, men den övergripande looken med visuell briljans från designkollektivet The Designers Republic gjorde att jag ändå tycker detta förtjänar listans bronsmedalj.

(02) Final Fantasy IX (Playstation / 2000)</em>

Redan Final Fantasy VII och VIII var otroligt tjusiga, men känns ändå som att Square hade hunnit lära sig så mycket mer när det blev dags för Final Fantasy IX (som släpptes två år efter Dreamcast). Här är det inte längre bara polygonfigurer som sticker ut från förrenderade bakgrunder, utan allt hade liksom hunnit harmoniseras mycket bättre. Det var ett mycket mer sammanhållet paket, vilket bidrog till känslan av att uppleva en japansk saga med krokiga slottstorn, små byar med vinda tak och trolska skogar - allt befolkad av förtjusande invånare och varelser. Resultatet är ett spel där estetik och berättelse samspelar, och där varje bildruta kan stå på egna ben som små konstverk.

(01) Conker's Bad Fur Day (Nintendo 64 / 2001)

Generationen var verkligen på övertid här. Samma månad som Conkers äventyr släpptes beslutade Sega sig för att lägga ner Dreamcast, och Playstation 2 hade släppts året innan. Bara några månader senare var det dessutom dags för Gamecube och Xbox - och Microsoft köpte hela Rare året därpå. Sådan tur då att generationen och Nintendos samarbete med Rare fick bästa tänkbara avsked med Conker's Bad Fur Day. Spelet var vansinnigt roligt och så frispråkigt vågat att Nintendo inte ens vågade ge ut det själva (medan Microsoft lätt censurerade det i nyversionen), och står sig än idag därför som ett oerhört viktigt bevis på hur kul det kan bli utan moraliska pekpinnar.

Men det är egentligen bara en petitess. För det var ju det grafiska vi skulle tala om här, och om den helt osannolika prestanda Rare lyckades hitta Nintendo 64. De liksom arbetade runt konsolens alla brister, laddade på med osannolika effekter och en sammanhållen presentation samt toppade med en levande värld som gjorde att man regelbundet fick kika under TV-bänken som för att verifiera att det faktiskt var Nintendo 64 man spelade på och om den höll på att smälta. Generationen bjöd på så mycket minnesvärt - men inget var snyggare än detta.

Vill du läsa om de snyggaste spelen från 8 bits-generationen så gör du det här, och 16 bits-generationen hittar du här.