Geometry Survivor

Hur lång är en minut egentligen? Tid är som vi alla vet en ganska relativ term och trots att en minut per definition är 60 sekunder så kan det ändå variera kraftigt hur långa de 60 sekunderna faktiskt känns. Vi vet ju alla att en minut när man väntar på tvättmaskinen är avsevärt längre än exempelvis när ens favoritlag i hockey jagar kvittering med en minut kvar. Då rinner den minuten iväg ungefär fyra gånger så snabbt som den borde, vilket är märkligt, särskilt eftersom den minuten blir fyra gånger så lång om man istället leder matchen vid samma tidpunkt. Tidigare har jag alltid känt att den allra längsta tänkbara minuten är när man går ner på alla fyra och kör den ökända plankan, men efter att ha spelat Geometry Survivor så har jag fått omvärdera detta. Här går minutrarna otroligt långsamt och som allra långsammast går det när man är inne på den allra sista otroligt intensiva minuten. Då är det som om tiden helt plötsligt nästan stannar av helt och hållet.

Geometry Survivor kan till stor del beskrivas som en spirituell uppföljare till Geometry Wars och upplägget är precis som i den klassikern tämligen simpelt men inte helt identiskt. Det handlar om att överleva vågor av fiender som outtröttligt attackerar en i 20 minuter, det är egentligen det hela. Överleva 20 minuter låter väl inte så värst svårt på pappret, men tror man det på förhand, ja då skiter man allt en röd lök med fjun som min gamla farmor brukade säga. För fienderna förökar sig i samma takt som bakterier och för varje fiende man förintar så spawnar åtminstone fem eller sex nya och det blir snabbt väldigt intensivt. I takt med att tiden går så dyker det upp nya fiendevarianter också som förstås inte på något vis vill en något väl. De har alla olika tillvägagångssätt, vissa attackerar med hastighet och vissa exploderar till exempel så det gäller att hålla sig på behörigt avstånd eller försöka ta kål på dem innan man själv förolyckas.

Styrningen är antagligen den absolut enklaste jag upplevt någonsin. Man behöver endast använda sig av den vänstra styrspaken ifall man spelar det på en Xbox eller en Playstation. Väljer man att spela det på sin PC kan man förstås också använda sig av en handkontroll om man så önskar eller köra med piltangenterna på tangentbordet. Funkar klockrent gör det och man behöver inte ens skjuta eller använda något av de andra vapnen själv, det sker helt av sig självt så att man kan fokusera på att slingra sig undan alla hoper av fiender som inte vill något hellre än att förinta alla spår av en. Att undkomma dessa kräver en hel del finess, man får hela tiden hålla ett vakande öga på vart någonstans de spawnar, hur många som kommer emot en och inte minst vilken typ av fiende som stormar emot en. Eftersom vi befinner oss på en begränsad yta så kan man annars lätt måla in sig i ett hörn och då är det i regel kört, bara att börja om. Det gäller att alltid försöka planera åtminstone två drag framåt och alltid hålla koll efter potentiella flyktvägar, vilket inte är helt lätt alla gånger. Man kommer göra bort sig och man kommer göra bort sig ofta och då är det bara att börja om igen, 20 nya minuter att försöka ta sig igenom.

Man är alltså konstant under attack och befinner sig i ständigt försvarsläge så många svettiga undanmanövrar blir det och inte sällan får man göra dessa med en sanslös millimeterprecision. Fyra smällar är allt man klarar sen är det game over så det gäller att vara försiktig, ofta kommer jag på mig själv med att sitta och hålla andan när det är som mest hetsigt. Ibland går det vägen, ibland inte men det innebär dock inte att man är helt försvarslös som tur är. Till en början skjuter man enbart enstaka skott med sin auto-aim på närmsta tillgängliga fiende men samtliga släpper ett litet klot när man besegrar dem. Dessa samlar man då på sig och när man har fått ihop tillräckligt med klot för att levla upp så pausas spelet per automatik och man kan då välja ett nytt slumpmässigt vapen eller uppgradera något av sina befintliga. Detta kan vara alltifrån att ens primära vapen uppgraderas och skjuter lite fler rundor, eller så kan det vara svarta hål som frammanas lite då och då som sväljer hiskeliga mängder fiender eller varför inte en massiv laser som sopar rent helt inom en viss radie? Den sistnämnda blev snabbt en favorit för undertecknad, men det är även tillfredsställande att i vissa fall ha lite is i magen och lura ner ett bra gäng rakt i ett svart hål. Fienderna må vara många men de är inte intelligenta för fem öre.

En stor del av Geometry Survivors styrka är just att det är så simpelt, det har förstås en väldigt härlig retro-känsla över sig och tar mig tillbaka till en annan mycket enklare tid. Det är faktiskt vansinnigt beroendeframkallande och timmarna bara flyger förbi när jag försöker att överleva de där mycket intensiva 20 minutrarna gång efter annan. Det fungerar förvånansvärt bra och det behöver ju verkligen inte alltid vara så värst avancerat alla gånger för att det ska bli roligt att spela. Faktum är att det är ganska uppfriskande att spela den här typen av spel lite då och då, att återgå lite till rötterna och inte behöva tänka så mycket, bara att kötta på så att säga. Alldeles utmärkt underhållning om man vill slå ihjäl ett antal timmar för en liten peng.