
Jag lägger kolven mot axeln och sluter ena ögat. Målet befinner sig 300 meter från min position. Slappnar av, håller andan och kramar långsamt avtryckaren. Varje liten millimeter kan vara avgörande för om uppdraget blir en framgång eller katastrof. Skottet går av, och missar sitt mål med en hårsmån. Plötsligt ljuder rotorblad från helveteshelikoptrarna två kvarter bort. Minuter senare står jag mitt i ett brinnande inferno av granatregn och maskingevärseld.
Året är 2013 och Mitchells topptränade specialstyrka befinner sig i Mexico City på ett rutinuppdrag när en av landets rebellgrupper slår till hårt mot regeringshuset. Det blir Ghost Recons uppgift att stävja hotet och frita den kidnappade presidenten. Mexico City är ett slagfält så långt bort från de barrtäta skogarna i Ghost Recon 2 som men överhuvudtaget kankomma. Striderna är tätare, tempot är högre och risken för bakhåll flera gånger större än i skogen. För spelaren innebär detta att man måste lära om, även om man njutit av de två tidigare spelen. Red Storm ville med Advanced Warfighter skapa ännu starkare närvarokänsla och öka tempot, utan att för den delen förlora realismen eller det taktiska från de föregående två spelen. Något de lyckats oerhört bra med. Uppdragen är förvånansvärt dynamiska och oförutsägbara. Då rebellerna är ett påhittigt gäng, kan man ena stunden få eskortera gisslan i en helikopter, med en svulstig automatkarbin i nävarna, för att lite senare vara tvungen att demolera två stridsvagnar med hjälp av en klump högteknologisk sprängdeg. För allting i Ghost Recon Advanced Warfighter är verkligen toppmodernt. Utrustningen och vapnen existerar faktiskt eller är under utveckling för att användas i framtiden av den amerikanska armén.
Här märks det tydligt vilken inflytelserik och användbar källa för utvecklingen Tom Clancy är som kvalitetssäkrar allt från spelens handling till de allra minsta detaljerna kring vapen och utrustning. Den mest användningsbara prylen är säkerligen den monokel man har över ena ögat, som hela tiden förser en med all nödvändig fakta om stridsfältet. Fiender märks ut som röda fyrkanter, dina allierade med blå. Det kanske inte uppfattas som något märkvärdigt, men efter ett tag undrar man hur man klarade sig utan den i föregångarna. Det fina är att fienderna fortfarande är markerade även om de går bakom en betongvägg, då kameran är värmekänslig. Uppe i vänstra hörnet på skärmen får man följa sina allierade genom en kamera som de har monterad på vapnet. Man kan där även ge dem enkla order, såsom "anfall", "håll position" och "ge eldunderstöd". Den artificiella intelligensen hos Mitchells medhjälpare är oerhört bra, och likaså hos fienderna som använder omgivarna på ett trovärdigt sätt.
Beträffande det grafiska är Advanced Warfighter snyggt, även om färgsättningen är ensidigt ljusbeige. Tekniskt sett är det ett kompetent och tilltalande spel med råbarkad estetik och homogen design. Ljussättningen är snudd på genial och bjuder på massor av härliga effekter och fantastiska skuggor som går hand i hand med den mörkgula himlen och den skottrök som de vinande patronerna lämnar efter sig. Texturer och animationer ser också strålande ut. Ljudbilden bjuder på en härlig 5.1-mix där skotten viner från både här och där, medan bakgrundsljuden ligger och pyr på precis lagom nivå.
Striderna utspelas i både trånga gränder, med överhängande risk för bakhåll, och stora öppna ytor. Kontrollen lämpar sig för båda dessa typer av strider, även om man givetvis måste agera lite annorlunda beroende på hur och var man befinner sig. Det tar ett tag att lära sig, även för den som spelat de två tidigare spelen, då en mängd nya finesser och funktioner tillkommit. Exempelvis går det huka sig mot en vägg, sticka upp geväret och spana med sin inbyggda kamera som sitter på gevärspipan, avlossa en salva dödlig automateld för att sedan ta ner vapnet igen.
I Ghost Recon 2 var onlinestödet och det välgjorda multiplayerläget en stor orsak till vaför jag spenderade ett trettiotal timmar i ett buskage som hårdnackad prickskytt i redaktions-klanen "Team surstromming". Ghost Recon Advanced Warfighter följer samma recept, med lagbaserade eller individuella matcher.
Banorna är väldigt genomtänkta och välgjorda, och det går utmärkt att spela man mot man på flera av banorna, även om de såklart är roligast när man är två fulltaliga plutoner innehållande sexton spelare totalt. Dock känns Xbox Live-delen inte helt optimal, menyer samt själva spelet hackar ibland lite väl mycket då man spelar online. Som spelare har man nu fått total frihet i att ställa in hur man vill spela. Vilka vapen som tillåts, hur många rundor, vem som får vara med, vilket spelsätt som ska nyttjas. En extra välkommen, nyhet är införandet av co-op-läget. Co-op var något man började med i Splinter Cell: Chaos Theory, och blev hyllat av både kritiker och spelare världen över. Inför Advanced Warfighter har man fortsatt på samma spår. Det finns fyra olika klasser att spela med (krypskytt, infanterist, tung infanterist samt artillerist), och tanken är att man ska balansera mellan dessa fyra för att enklast klara av de specialdesignade co-op-uppdragen. Och aldrig förr har väl uttrycket "delad glädje är dubbel glädje" passat bättre in här här. Det blir helt enkelt mer hektiskt, mer actionpackat och mer underhållande med en kompis vid sin sida.
Ghost Recon Advanced Warfighter är precis den uppföljare till Ghost Recon 2 jag ville ha. Allting har utvecklats på ett naturligt sätt, och att man denna gången bjuds på strider i tätbebyggt område i kontrast till den barrdoftande skogskänslan från föregångaren är briljant. Med actionfylld, taktisk, krigsföring som är fullsmockad med högteknologiska manicker (som får vilken prylonanist som helst att bli riktigt upphetsad) blandat med superläcker grafik och beroendeframkallande multiplayermatcher, är Ghost Recon Advanced Warfighter ännu en fjäder i hatten för Ubisoft och Red Storm. Nu ska jag tillbaka till slagfältet...