Måste motstå de nostalgiska Ghostbusters-minnena och se spelet för vad det är, tänker jag för mig själv, medan jag startar upp vår förhandsversion av Ghostbusters. Bara för att sekunden senare höra Ecto-1:s sirener, njuta till det klassiska ledtemat och se spökjägarnas högkvarter torna upp på skärmen. Ahhh, för sent. Ghostbusters är tillbaka, och jag är på redigt gott humör och älskar spelet innan jag ens fångat mitt första spöke.
Terminal Reality har gjort ett fantastiskt jobb med att bevara Ghostbusters-känslan och äventyret rivstartar med ett besök i högkvarterets källare där man får chansen att prova på de protonstrålar som utgör den huvudsakliga arsenalen mot ockulta väsen. Veteranerna Egon Spengler och Ray Stantz förklarar att det bara är testutrustning ännu så länge och att det förmodligen är ännu farligare för mig att nyttja den än för de spöken man jagar. Muntert. Samtidigt står Peter Venkman och slänger kommentarer omkring sig som genom Bill Murrays försorg känns oerhört vassa och levererade med ljuvlig timing.
Själv spelar jag som den femte Ghostbustern. En rookie som Peter inte ens vill höra namnet på eftersom han förutspår att jag snart kommer att försvinna från gruppen. Ännu mer muntert. Ändå är jag hela tiden på gott humör och när Slimer rymmer till det hotell han ursprungligen fångades på ser jag fram emot att få riva så mycket interiör med protonstrålar att jag nästan håller på att implodera av förväntning av vad som blir mitt första uppdrag.
Att fånga ett spöke är dock ingen dans på rosor och hotellet visar sig vara nedlusat med döda svävande benlösa piccolos, fiskspöken i köket och till råga på allt en ljusblå fiskargubbe iförd sydväst och livboj som stället till ofog. Är det en ny spökattack på gång i New York? Mycket tyder på det, i alla fall om man får tro Ghostbusters-veteranerna.
Nämnda spökfiskargubbe ställer för övrigt till en rejält häftigt scen inne på hotellet just när man trott att spökjägarna var den värsta demoleringspatrull som existerade. Han förvandlar nämligen hotellkorridorerna till vackra korallrev, dränker de fina heltäckningsmattorna med salt havsvatten och hela tiden hör man typiska hamnljud medan man försöker nosa rätt på var han håller hus. Ett smart sätt att skänka miljöerna variar´tion på ett sätt som ändå hela tiden känns Ghostbusters.
Att styra omkring min figur på skärmen känns dock ofta lite klumpigt och mina arbetskamrater tycks känna samma sak för de fastnar ofta bakom tevagnar, inomhusfontäner och tjusiga statyer. Den artificiella intelligensen behöver verkligen putsas på för att man ska få den där rätta friktionsfria känslan av att man spelar en film, och de får gärna göra även huvudpersonen mer lättstyrd. Lyckligtvis är själva spökfångandet smått genialiskt utformat där man får trötta ut spöket tills det inte orkar göra mer motstånd, slänga fram fällan och hålla det fast till det är helt insuget. Voilà. Är man fler än en ghostbuster på ett spöke går det naturligtvis betydligt enklare att hålla dem fast dessutom, kom ihåg att inte korsa strålarna bara...
Protonvapnen gör överhuvudtaget fantastiskt mycket skada och inte sällan står den som beställt Ghostbusters tjänster och bedrövat funderar på om det inte hade varit både billigare och enklare att ha kvar siökena istället. Överallt lämnas svarta brinnande spår där gastarna fångats in. Det skjuts ned kristallkronor, mosas bord och stolar, pelare pulveriseras och väggar förvandlas till rykande kol. Allt medan en räknare dessutom talar om hur dyra skadorna du orsakar är medan Peter Venkman skrockar gott om hur kul det är att riva saker.
Ghostbusters är knökfyllt med referenser till filmerna och vi får se flera gamla favoriter göra comeback. Inte minst Stay Puft Marshmallow Man som redan tidigt återvänder för att plåga New York. Dessutom repriserar hela den ursprungliga ensemblen sina Ghostbusters-roller och levererar sina repliker med bravur. Ofta händer ursköna saker i förbifarten som man bara uppfattar om man verkligen lyssnar när exempelvis Egon och Ray diskuterar internt medan Winston och Peter dissar allt de säger och tar spökfångandet med en rejäl klackspark.
För att göra spelet ännu mer filmiskt finns heller inga vanliga livmätare och liknande, istället får man håll kolla på protonpacket där information om din hälsa, tillståndet för ditt vapen och annat hela tiden visas. Allt smart insprängt bland andra lysande lampor mätare som bara Egon och Ray egentligen har en aning om vad de faktiskt betyder. Något som bidrar till just känslan av att faktiskt spela en film, vilket Terminal Reality eftersträvat. Det här är ju storymässigt Ghostbusters III (eftersom det utspelas bara något år efter spel två), och det märks.
Det lyser igenom även i det stora antalet spöken man mäter. Man hade ju raskt ryckts ur filmkänslan om det hade kommit likadana spöken i drivor och attackerat på något slags löpande band. Nu är det lite mer sparsmakat med sådant, även om det givetvis fångas mer än i filmerna. Och trots att man ändå utkämpar relativt många spöken så kommer de i alla former, färger och utföranden så det är ingen risk att man tröttnar på motståndet. Detta medan Egon och Ray hela tiden internt analyserar och klassificerar spökena man möter, något som Peter och Winston tycker är sjukt nördigt onödigt. Precis som sig bör.
Tiden mellan film två och det här spelet har för övrigt spökjägarna inte spenderat på latsidan (nåja, inte Egon och Ray i alla fall) och precis som man tog fram slemkanonen i Ghostbusters 2 finns det andra puffror nu. Bland annat en blå stråle som får gastarna att lugna ned sig lite medan man tröttar ut dem innan man plockar fram fällan. Det är hela tiden försiktigt gjort så det inte blir för mycket och det påtalas hela tiden hur nya prototyperna är samt att det tas varje tillfälle att förklara hur extremt farliga de är och att du lär dö på kuppen. Men vem bryr sig, jag är en Ghostbuster.
Även om vår förhandsversion av Ghostbusters bara innehåller de tre första banorna ur ett förhoppningsvis långt och mastigt äventyr, så lovar det gott. Det finns finputsning kvar att göra kring det rent spelmässiga, men Ghostbusters-känslan är så bra som man någonsin hade kunnat begära. Och det räcker väldigt långt för min del.