G.I. Joe: Wrath of Cobra

GI Joe var bland det absolut tuffaste som fanns ett tag där på det ljuva åttiotalet. Då rullade man hem från skolan på sina neongula rollerblades, slängde av sig den axelvadderade skinnpajen på hallgolvet, promenerade vidare in i köket och knäckte en burk med inlagda cocktailfrukter för att till slut bänka sig framför TV:n och avnjuta ett helt sjok G.I. Joe-avsnitt. Efter det skuttade man uppför trappan till sitt rum, slängde i en kassett med Europe i boomboxen och satte sig på golvet för att dra fram lådan som var undangömd under sängen. Den där lådan som man egentligen var lite för stor för, den som var fylld upp till kanten med G.I. Joe och alla actionfigurkompisarna. Sen, efter det, utspelade sig en kamp mellan gott och ont, där på mattan i pojkrummet: G.I. Joe-teamet mot de elaka kobraklonerna.

Alltså, jag upplevde aldrig det där. Det var inte min barndom. Jag missade G.I. Joe-frenesin med några år. Men jag gissar att det är ungefär exakt så det gick till för dem som levde i den. Den enda kontakten jag haft med franchisen är mina äldre kusiners leksaker och den där fullständigt horribla filmen med Channing Tatum som kom för femton år sen. För mig har det med andra ord inte varit en nostalgitripp att få ta del av G.I. Joe-gängets eskapader genom det här spelet. För mig är karaktärerna egentligen totalt obekanta och förpassas till stereotypa slagskämpar jag hade kunnat stöta på i vilket spel som helst. Visst, jag vet hur Snake Eyes ser ut men när Dr. Mindbender eller Zartan trillar in i bild är jag helt aningslös och det blir en axelryckning för mig. Hade jag varit en av er, lite äldre människor, hade det möjligen tryckt på alla möjliga knappar och triggat nostalgiska känslor i överflöd. Jag önskar att det hade varit så för mig, för då hade det varit en helt annan upplevelse att spela G.I. Joe: Wrath of Cobra.

I sann åttiotalsanda är det ett sidoskrollande beat 'em up-spel (eller gå och slå-spel som det sinnessjukt nog heter på svenska) vi bjuds på i Wrath of Cobra. Kobra-gänget är på krigsstigen och det är vi, de snälla killarna, som måste stoppa dem. Storyn introduceras genom ett tokläckert tecknat intro som skulle kunna vara taget direkt ifrån den animerade serien som sändes när det begav sig,för ungefär 40 år sen. Inledningsvis har man fyra karaktärer att välja på innan man ska ge sig ut och slåss: Snake Eyes, Scarlett, Roadblock och Duke. De har olika stilar och specialförmågor. Snake Eyes har sina ikoniska svärd, Scarlett är akrobatisk, Duke hoppsparkar jättehårt och Roadblock hulken-bankar med knytnävarna i backen. Genom att slåss, jättemycket och hårt, bygger man upp en specialmätare som släpper lös en extra kraftig förmåga under en kort stund. Duke, till exempel kallar in ett missilregn över skärmen medan Roadblock fiskar upp ett gigantiskt automatvapen ur fickan. Kraftiga attacker som är lika coola som dödliga. Den coolaste karaktären ur en rent objektiv synpunkt, Snake Eyes, ropar in en schäferhund som vilset springer runt på skärmen i några sekunder och nafsar på motståndarna. Det är stor skillnad där, men det balanseras när Snake Eyes är betydligt mycket bättre i andra aspekter. Han träffar fler motståndare snabbare med sina snabba svärdattacker och är helt klart roligast att spela med. Scarlett är tyvärr fullkomligt vedervärdig och kan stå och vifta med labbarna en millimeter från elakingarnas plyten utan att få in en enda träff. Men de känns verkligen som olika karaktärer, vilket bidrar till lite variation mellan alla knogmacke-utdelningar.

Har du spelat ett beat 'em up-spel förut kommer du definitivt att känna igen dig här. Wrath of the Cobra bjuder inte på några överraskningar. Det är inte heller nyskapande. Visserligen finns det ett helt gäng med extra spellägen man kan ägna sig åt, som till exempel ett ännu svårare story-läge, ett där varje slag är en garanterad knockout eller ett där skärmen fylls med betydligt mer fiender än innan. Utbudet av extralägen är generöst, helt klart, men det finns en hake. För att få avnjuta dem måste du spela extrema mängder för att tjäna in game-valuta. Jag ställer mig tveksam till att någon kommer att orka låsa upp alla lägen för vi talar verkligen om många, många, många timmars spelande för att ta sig dit. Det finns till och med två stycken låsta karaktärer man kan köpa. Vid recensionstillfället finns ingen möjlighet att köpa virtuell valuta för riktiga pengar, men jag har en liten misstanke om att det är åt det hållet det kommer att gå.

Spelet försöker inte återuppliva genren genom innovation eller stil. Det är istället en hyllning till genren, en gåva till fansen och en hommage till G.I. Joe. Pixelgrafiken är väldigt snygg och animationerna likaså. Alla element flyter ihop till ett väl fungerande digitalt action-slagsmål. Möjligheten att trängas med tre andra i soffan för lite sidoskrollande gruff är så klart något som hör till spel av genren, och finns att hitta även i Wrath of Cobra. Musiken är även den bra och kan säkerligen kännas igen om man är ett inbitet fan av varumärket. Men... det bjuder inte på några överraskningar.

Bana efter bana känns som upprepningar. Fiender som ska dödas och några få nya introduceras varje omgång. Ibland dyker det upp hinder, som till exempel laserkanoner, minerade gator eller stora gapande dödshål i marken. Ingenting känns dock unikt, utan bara variationer av exakt samma sak. Mot slutet på varje bana dyker det upp en stor arg bankande robot man måste övervinna - några banor senare är det två robotar. Samma sak, om och om igen. Värt att nämna är att det finns power-ups och vapen att plocka upp på vägens gång. Ett automatgevär, en hagelbrakare eller en granatkastare bidrar till en spelupplevelse som är lite mer rik på nyanser och låter dig göra annat än att bara dela ut stenhårda lavetter och roundhouse-sparkar åt höger och vänster.

Slutligen är det dags för bossfighten och där finns absolut lite mer varierat handgemäng att hitta. Vissa bossar är roliga och behöver lite mer list för att slå medan andra är otroligt frustrerande att möta och kräver ungefär tvåtusen fega hoppsparkar över skärmen innan man lyckas klå dem. Gemensamt har de en smått okristligt lång hälsomätare som verkligen gjorde mig sugen på att dra ner svårighetsgraden några hack.

Det här är ett spel för fansen av genren och kommer inte att frälsa er som inte har hittat något lockande i den tidigare. Det är ett spel för er som stod i arkadhallarna tillsammans med Final Fight eller Streets of Rage 2. G.I. Joe: Wrath of Cobra är gjort för er och det är ett gediget verk. Jag som, i motsats till er, inte är förälskad i genren eller växte upp med den kan ändå se en viss tjusning och avfärdar det absolut inte som ett dåligt spel. Det är kompetent, och mer än så i rätt händer, med sin ypperligt handritade pixelgrafik och träffsäkra hyllning till genren och det av många älskade G.I. Joe-varumärket.