Gladiator: Sword of Vengeance

Jag är svag för Gladiator. Filmen alltså. Russel Crowes icke-spanska
bräkande till trots är Ridley Scotts episka saga om hämnd, mod och blodiga
klingor något som jag gärna återkommer till. Gladiator: Sword of Vengeance
har tagit fasta på detta och mer eller mindre bara stulet det bästa ur
filmen utan att innefatta någon form av licens. Acclaims ogenerade
konceptstöld med allt från sceneri till huvudpersoner, musik och
händelseutveckling.

Gladiator: Sword of Vengeance är i sin renaste form ett ganska traditionellt
actionspel i tredjeperson med fokus på vildsinta svärdstrider. Du tar
kontrollen över den slagstarke Gladiatorn Thrax, infödd slav som efter att
blivit lovad frihet återigen sätts i bojor då Roms ledare störtas och tronen
övertas av den elake Arruntius. Denne trådsmale, skrikande tyrann har som
avsikt att största Rom för att i ruinerna av staden bygga upp sitt eget
imperium kallat Arruntium. Thrax påbörjar kampen mot horder av gladiatorer
för att kunna störta Arruntius, men dör redan i spelets början och vaknar
upp i efterlivet Elysium. Väl död får Thrax ett erbjudande av stridsguden
Jupiters söner Romulus och Remus att återvända för att förgöra den genomusle
Arrantius. Thrax tackar givetvis ja. På vägen måste han dock även slåss mot
de urgamla terrorgudarna; Phobos och Demios samt deras utsända horder av
enögda monster och rassliga skelett.

Redan här blir likheterna med Ridley Scotts mästerfilm löjligt påtagliga
även om Acclaim stoppat in mer mytologi och lite mer levande döda i
konceptpåsen. Men strunt i det nu och raskt över till själva spelbarheten.
Att styra Thrax är en ganska tvetydig upplevelse. Medan slagsmålsystemet är
enkelt och ganska roande är det ofrånkomliga autosiktet och det faktum att
man inte själv kan styra spelkameran klart irriterande. Ofta möter man flera
motståndare samtidigt vilket nästan alltid resulterar i att Thrax blir
onödigt blåslagen på grund av hur tidskrävande det är att cirkulera bland
sina motståndare och själv välja vilken av dem Thrax ska börja med att döda.
Autosiktet ställer alltid in sig på den som är närmast vår stryktålige
gladiator. Attacker utförs med hjälp av X- och A-knappen och efter att man slagit en
fiende medvetslös kan Thrax utföra en rad olika avrättningsmanövrar med
hjälp av X-knappen. När Thrax utför dessa visas de i speciella filmsekvenser, den
delen av spelet som jag gillar mest då de alla är oerhört våldsamma och
vansinnigt blodiga. Thrax kan uppgradera sina egna förmågaor och det finns
en del roliga magier och färdigheter att förtjäna. Det finns även en rad nya
vapen att få utefter spelets gång.

Gladiator: Sword of Vengeance är ett actionspel där frekvent knappnötande
alltid lönar sig. Dock är framförallt senare delar av spelet fullkomligen
nelusat av enklare och mer meningslösa pussel. Thrax måste hela tiden leta
efter en speciell fiende, en spak eller en nyckel för att kunna avancera in
i nästa del av spelet. Äventyret är indelat i olika segment och
utgångspunkten i hela spelet är Elysium.

Även om spelkontrollen och upplägget innehåller en hel del svagheter
stoltserar Gladiator: Sword of Vengeance med en välgjord, audiovisuell
helhet. Modellerna är detaljerade och rör sig väldigt snyggt medan miljöerna
är varierade och belysta på snyggaste sätt. Jag saknar lite bumpmapping och
mer dynamik i polygonerna, mer förstörbara omgivningar men annars är
grafiken riktigt bra. Även ljudet rockar då Acclaim komponerat ett
soundtrack som mer eller mindre exakt liknar det som Hans Zimmer skrev till
filmen Gladiator. Pompiga stråkar byts mot lugna, svepande kapitel, allt för
att hela tiden understödja det som händer på skärmen. Även röstskådespelarna
gör ett bra jobb och nästyan all dialog känns välskriven och underhållande
att lyssna på. Ljudeffekterna lämnar heller inget att önska även om de till
största delen består av stridsvrål och klingande bredsvärd.

Gladiator: Sword of Vengeance är inte ett dåligt spel, men heller inget som
jag rekommenderar dig att köpa. Grafiken och ljudet håller hög klass och det
stulna konceptet med en ganska bra handling fungerar ypperligt. Däremot är
spelbarheten starkt begränsad av en stel spelkontroll, det frusterande
autosiktet samt repetiva slagsmål.