Glory of the Roman Empire

Uppmärksamma läsare minns säkert att jag recenserade Firaxis och FireFly:s gemensamma skötebarn CivCity: Rome för inte så länge sedan. Om ni läste den recensionen kan ni hoppa över den här texten, eftersom spelen i mångt och mycket är uppbyggda och fungerar på samma sätt. Liksom i CivCity: Rome är det stadsbyggarsimulation förlagd till det gamla Romarriket som gäller, med allt vad det innebär av byggplanering, handel och irriterade bybor vars hus ligger precis bortom räckhåll för den där brunnen du just byggde.

Glory of the Roman Empire är ett spel som plockar nästan alla goda idéer från genrens föregångare och försöker göra de till sina - utan att lyckas särskilt väl. I rollen som en ung och makthungrig latinlallare vars högsta önskan är att nå senaten i Rom åtar man sig uppdrag efter uppdrag för att stiga på den politiska och sociala skalan. I början handlar nivåerna mest om att få gamla nerkörda provinser långt ut i ingenstans på fötter igen - spelet börjar således i ett behagligt och nästan sövande lugnt tempo. Jag testade aldrig själv, men eftersom Glory of the Roman Empire är ett spel som styrs av datorn i sådan hög grad så är det antagligen möjligt att halvsova sig igenom första halvan av enspelarkampanjen eftersom det knappast är någon utmaning att tala om och banorna går som på räls. (Ifall någon är sugen på att testa bör ni skicka brev till redaktionen om ni lyckades - det här kan vara det ultimata bakfyllespelet!)

Just interaktiviteten har alltid varit lite av stadsbyggarspelens akilleshäl eller storhet, beroende på om man faktiskt tycker om att spela sina spel eller inte. Alltför ofta är det nämligen fullt möjligt att bara sprida ut ett par hus och några hantverkarbyggnader och sedan bara luta sig tillbaka någon kvart eller så och se på när ens små Afrika-importerade slavar sliter ihjäl sig för det mäktiga romerska imperiet. Spelets verkliga styrka visar sig inte förrän i slutet där man får ordentliga uppdrag som faktiskt ställer krav på en och är en utmaning att genomföra. Naturligtvis innehåller Glory of the Roman Empire också ett sandlådeläge där spelaren får leka fritt utan några som helst pekpinnar - vilket känns som en befrielse ibland när man slitit med något riktigt irriterande uppdrag.

Tvärtemot Det Där Andra Stadsbyggarspelet™ där Rom står i centrum så finns det av någon outgrundlig anledning ingen ekonomi eller valuta att tala om här. Byggnader och allt annat kostar bara resurser som trä och sten, men inte pengar. Enda funktionen pengar fyller i Glory of the Roman Empire är för att rekrytera nya slavar som behövs i takt med att staden växer. Detta och många andra småsaker utvecklaren Haemimont (försök att säga det snabbt 10 gånger) antagligen gjort i syfte för att förenkla och snabba på en av naturen långsam spelgenre tjänar snarare till att göra spelet dumt och i längden sömnigt och ointressant. Glory of the Roman Empire saknar nästan all form av micromanagement som faktiskt är vad stadsbyggarintresserade spelare efterfrågar som mest!

Om man bara placerar ut de rätta byggnaderna och inte är helt tappad bakom en vagn är det nästan omöjligt att misslyckas eftersom spelet i stor grad spelar sig själv och låter spelaren sitta och titta på. Som ett enkelt, snabbt och lättillgängligt stadsbyggarlir för de med klent tålamod fungerar det fint - men för de mer avancerade spelarna finns inte mycket att hämta. Trist är också att det inte är mer än det väntade som erbjuds; slakteri, klädaffär, olivplantage och så vidare. Där CivCity: Rome åtminstone till viss del räddades av att spelet kryddades med småtrevliga inslag hämtade från Civilization-serien så har inte Haemimont något motdrag utan faller platt.

Nu kanske det låter som Glory of the Roman Empire är ett fullkomligt värdelöst spel, men riktigt så illa är det inte. Grafiken är helt okej och fyller sitt syfte väl och detsamma kan sägas om ljudet. En av de coolaste funktionerna i spelet är förresten att man kan välja att ha alla röster på latin - något som faktiskt är roligare än vad det låter som. Spelet växer också när man väl får tillgång till en större stad där det faktiskt finns saker att pyssla med. Men det är ingen ursäkt för den oerhört långa startsträckan. Eftersom det också plågas av en icke-utmanande svårighetsgrad och att det nästan spelar sig självt kan inte betyget bli mer än knappt godkänt.