Svenska
Gamereactor
recensioner
God of Rock

God of Rock

Att korsa fighting med ett rytmbaserat musikspel såg på förhand ut att vara ett originellt koncept som kändes spännande. Men tyvärr saknas här både takt och ton...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det var främst den andra delen av Guitar Hero-serien, till Xbox 360, som erövrade min tid där under våren och sommaren 2007. Jag spelade så otroligt mycket, såg de rullande linjerna och symbolerna framför mig när jag väl lade ifrån mig gitarren. Jag var frälst av låtar som "Carry on Waywayd Son", "Free bird" och "Surrender". Än idag kan jag nästan inbilla mig att jag kan fragment utantill av de där sekvenserna jag spelade om och om igen. Jag tror att utvecklarna av God of Rock, Modus Studios, också spelat som beskärda del av Harmonix fantastiska musikspel och nu själva tagit den inspirationen och blandat den med fighting. Resultatet? Originellt, om inte annat. Men tyvärr inte särskilt bra.

Det är en omdiskuterad het potatis det där huruvida någon som älskar en genre, också är den som bör recensera spel från den. Jag håller inte riktigt med, men det är en diskussion för en annan gång. Det jag kan säga är att jag och fightingspel aldrig riktigt haft ett passionerat förhållande, men tillfälliga flörtar, det har absolut förekommit. Nu är inte God of Rock något egentligt fightingspel, mer ett rytmbaserat musikspel där själva slagsmålet är det som får gestalta musiken. Du väljer din slagskämpe, dunkar på andra så att deras livsmätare går i botten och skillnaden här är att ett av spelets hela 40 musikspår bestämmer när du ska trycka på en knapp (eller flera). Det visualiseras på skärmens nedre hälft med att symbolerna (olika sådana beroende på vilken kontroll du säger åt spelet att du kör med) far från vänster till höger och så gäller det att trycka vid rätt tillfälle. Har man spelat något rytmspel alls så känner man snabbt igen hur det som koncept är uppbyggt.

God of Rock
Att hålla koll på symbolerna är det enda som hinns med så vad som sker i övrigt på skärmen blir helt sekundärt

Ett av spelets största problem märks direkt, och det är i just spelets gränssnitt. När man ska hålla koll på de där symbolerna på skärmens nedre hälft, så blir samtidigt själva slagsmålet som utspelar sig på skärmens övre halva helt sekundärt, och snudd på omöjligt, att ens försöka få en glimt av. Någon med ett otroligt dubbelseende kanske kan fokusera på båda sakerna och få glädje av showen som sker mellan de som slåss, men för mig var det otroligt svårt. Här hade jag gärna hellre sett något i stil med att symbolerna for fram över själva slagsmålet, eller någon annan mer tydlig lösning. Som det är utformat nu så blir det mesta annat än raderna med Xbox-kontrollens (som var den jag valde att köra med) symboler meningslöst och då nästan omöjligt att se. Det är också ganska smått och tråkigt presenterat och av någon anledning så syns även din motståndares symboler, vilket betyder att du bara har en halv skärm på dig att trycka på rätt knappar. Varför man valt att visa din motståndares symboler är ett himla märkligt designval som bara gör det redan dåliga gränssnittet ännu sämre. Dessutom blir tajmning svårt med så kort tid och sekvenser otroligt svåra att memorera när det inte finns lite förberedelse att få en skymt av symbolerna lite innan.

Detta är en annons:

Om man ändå klarar av att kika på det som sker på övriga skärmen finner vi rätt plastiga och trista karaktärsmodeller. Jag har inte så mycket problem med att de är extremt överdrivna i sin design, men de är mest bara rätt fula att se på. Banornas bakgrunder är däremot lite roligare, även om det inte sker så mycket men vissa miljöer är ändå rätt fina. Bland spelets kämpar finns det en salig blandning, bland annat en Elvis-kopia, en emo-tjej, en fe-liknande dam på rullskridskor och nio till allsköns karaktärer av samma stuk. Alla får varsitt litet intro i det som är spelets primära turneringsläge som presenterar varför de är där, och har sina egna unika repliker innan slagsmålen brakar loss. Liksom spelets tanke är de originella men framställs trist.

God of Rock
Förutom spelets bakgrunder är det visuella inte mycket att ha

Vid sidan om det visuella kommer vi då till det som förmodligen är det allra viktigaste, musiken. Men tyvärr, det är inte mycket av höjdpunkter här. Visst ska en eloge ges åt att det är originalmusik och i några av spelets låtar svänger det till. Här finns några enstaka sekvenser som matchas snyggt med knapparna som ska tryckas på. Men det sker så sällan att man mest sitter och lyssnar sig trött på de i helhet otroligt platta och intetsägande låtarna. Här hade spelet mått otroligt bra av att ha en betydligt tyngre musikprofil än att bara slänga på distade gitarrer och försöka efterlikna någon slags melodisk symfonirock i enstaka spår. Det känns lite kontraproduktivt, när man ändå bjuder på originalmusik, vilket bör premieras, att sitta och säga att jag hellre hade önskat kända rock-låtar men så blir definitivt fallet, för då hade kanske intresset varit något högre. Men mest av allt hade jag såklart bara önskat betydligt bättre musik. När den är så intetsägande är det svårt att låta muskelminnet öva upp sig på det viset det kan göra om melodierna med tiden stannar kvar, och efter flertalet genomspelningar är det bara enstaka musikaliska sekvenser från enstaka låtar som lagt sig på minnet.

God of RockGod of Rock
Här finns totalt 12 kämpar att välja mellan. Alla med sin unika design
Detta är en annons:

Om jag ska finna det bästa i spelet är det att flytet som uppkommer i vissa partier känns ganska belönande. När några av låtarna har en glimt av en tydlig melodi och symbolerna snyggt följer den, då klaffar allting för en stund. För den som vill ha en rejäl utmaning finns här möjlighet att trissa upp den rätt rejält och då gäller det verkligen att sätta alla knapptryckningar vid rätt ögonblick för att inte bli besegrad. Kommer man av sig gäller det att hålla tungan rätt i mun, och finna rytm och rätt knappar igen. Tröttnar man på att möta AI-motståndare kan man också hoppa in och köra mot levande motstånd online, så det finns verkligen alla chanser att bli bra på spelet, för den som vill och orkar. Men det gör man tyvärr inte särskilt länge. En rejäl dos av utmaning bjuds det dock på, vilket sökare efter det kanske ändå kan se som något positivt.

God of Rock blir snabbt extremt repetitivt. Att sitta och frenetiskt trycka på kontrollens knappar och ibland försöka få in någon specialattack, vilket görs med ena styrspaken, mellan varven blir något av det mest upprepande jag spelat på länge. Med en otroligt blek presentation och trist utbud av musik blir detta koncept något som till slut bara känns som en väldigt tråkig och blek kopia av Guitar Hero i fightingform, utan precis allt det medryckande och charmiga som då återfanns i de suveräna bidragen till scenen av musikspel.

03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Originellt koncept, rejält utmanande
-
Blir väldigt snabbt repetitivt, trist visuellt, otroligt bleka låtar, dåligt gränssnitt som skadar spelets presentation
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

2
God of RockScore

God of Rock

RECENSION. Skrivet av Conny Andersson

Att korsa fighting med ett rytmbaserat musikspel såg på förhand ut att vara ett originellt koncept som kändes spännande. Men tyvärr saknas här både takt och ton...



Loading next content