Det är inte många actionspel som jag har spelat igenom på sistone. Någon verkar ha fått för sig att spelen måste vara vansinnigt långa, samtidigt som man helst inte vill göra mer banor, mer fiender och mer kul. Resultatet blir tomma och fattiga spel, som smör på för mycket bröd som den gamle Bilbo brukade säga.
God of War var däremot ett lysande undantag. Det bjöd på en vansinnig resa helt utan rastplatser, bara fullt ös medvetslös precis hela tiden. Jag spöade hydror, minotaurer, harpyor, ja precis hela den grekiska mytologin flera gånger om, och när spelet var slut kände jag mig precis nöjd, som när man ätit en fantastiskt god middag och är så där lagom mätt utan att känna sig spyfärdig.
Hmmm, kanske dags att fixa middag snart, det blir många matmetaforer här...
Hur som helst, God of War slutade med att vår elake ickehjälte Kratos hade ihjäl den förre krigsguden Ares. Det lyckades han med då de övriga gudarna inte uppskattade Ares blodtörst och våldsamhet, och istället hjälpte Kratos på hans väg, för att slutligen upphöja honom till ny krigsgud. Men Kratos visar sig rätt snabbt vara av samma skrot och korn. Han sitter på sin tron och övervakar krigen i världen genom sin magiska vattenspegel, och när det inte är tillräckligt brutalt för honom beger han sig själv ner i gudagestalt och skapar förödelse, precis som Ares gjorde på sin tid.
Det var knappast vad de andra gudarna och gudinnorna hade tänkt sig. Herren ger och Herren tar, eller snarare Athena i det här fallet, och Kratos reduceras till en relativt vanlig dödlig igen. Han har fortfarande kvar sina kedjeknivar och den användbara magin Rage of Poseidon, och de behövs. För att verkligen straffa Kratos skickar gudarna en enorm staty för att anfalla honom på spelets första bana, och redan där överträffar God of War II ettan på alla sätt. Nog för att föregångaren var snygg, men del två brassar på med mer av allt, större strider, snyggare grafik, mer effekter, you name it. Kratos blir jagad genom staden i en bosstrid som pågår genom hela banan. Ibland får han läge att slå tillbaka och klättra upp på kolossen som en annan kolossklättrare, men oftast gäller det bara att hålla sig undan medan fienden raserar staden runt omkring dig.
Utöver bossarna finns förstås en hel massa mindre fiender att ha ihjäl. Under äventyrets gång kommer Kratos att hitta flera nya vapen och magier som man skiftar mellan med en knapptryckning (real-time weapon change!) vilket öppnar för fler taktiker. Utvecklarna på Sony Santa Monica är medvetna om att de flesta spelare aldrig brydde sig om att använda svärdet i föregångaren eftersom kedjeknivarna var så mycket mer effektiva (för att inte tala om ungefär trettiosju gånger coolare) och har försökt erbjuda mer variation för att göra alla vapnen användbara. Bland annat kan man hitta en hammare som låter dig frammana odöda som skyddar dig.
En trevlig nyhet är att Challenge of the Gods, extrauppdragen som man låste upp efter att ha klarat spelet, här fyller en större funktion. För det första går det att spara mellan varven, så att man slipper traggla sig genom hela på en gång. Men allt du samlar på dig i Challenge-läget sparas även till själva huvudäventyret, så skulle du råka köra fast ordentligt och behöver mer blod att spendera på dina färdigheter kan du hoppa ut till Challenge ett tag och träna upp dig. Det hela påminner lite om det utmärkta systemet i Dynasty Warriors-spelen och lär vara extremt användbart på svårare svårighetsgrader.
God of War II är helt enkelt God of War på steroider, och då var det första spelet rätt pumpat det också. Möjligen kan man klaga på att det känns ungefär som föregångaren men i det här fallet är det enbart positivt. Under de kommande månaderna kommer Playstation 2 att få Okami, Final Fantasy XII och så slutligen God of War II, och nog känns det som ett storslaget sätt att ta farväl av maskinen innan det är dags för Playstation 3.