För mig har God of War-serien alltid varit en av de bästa från Sony och fram till släppet av The Last of Us var God of War III mitt favoritspel till Playstation 3. Jag valde den likbleka dödsbödeln Kratos framför Ratchet, Cole McGrath, Helghast,Yamauchis understyrda minibussar och Nathan Drake alla dagar i veckan - och gör det nog fortfarande. Jag hade förälskat mig i antika Grekland, dess mytologi, arkitektur och övergripande estetik långt innan God of War var påtänkt så när det väl släpptes var det kärlek vid första ögonkastet för unge herr Thulin.
Den tredje delen är den som jag tillbringat allra mest tid med också, mest för att jag tyckte att Kratos avslutande kapitel erbjöd de häftigaste bosstriderna och de roligaste vapnen. Rent spelmekaniskt var det dessutom det mest finslipade, mest responsiva och mest tillfredsställande av de tre titlarna. När Kratos ikoniska tvillingsvärd slår i marken, de stackars legionärerna som befinner sig på den mottagande sidan av blodtörsten skjuts iväg i alla möjliga riktningar av smällen och högtalarna dånar av bara kollisionen mellan metall och sten är det svårt att inte ryckas med i det, ärligt talat, obscena våldet som man från början till slut alltid är i spetsen av.
Det är verkligen en grundligt underhållande resa som talar till den primitivaste av bestar som gömmer sig djupt inom spelaren och nyfikenheten på vad för sorts galenskaper som utvecklarna Santa Monica Studios kokat ihop för dig runt nästa hörn gör det oerhört svårt att lägga ner handkontrollen. När man dissekerar God of War blir det tydligt att skaparna har lånat friskt från spel som Devil May Cry men valde att satsa mer på ren råhet, filmisk regi och storslagenhet - vilket gjorde titeln till sitt alldeles egna odjur.
Och det är kanske den storslagenheten som blivit seriens signum, det som fansen svarat starkast på och kommit att förvänta sig varje gång Kratos bestämmer sig för att gå ut på ett nytt blodigt korståg. Och särskilt God of War III är verkligen helt enormt i sin skala, på gränsen till obeskrivligt massivt. Serien har blivit synonymt med ordet "episkt" med all rätt. Detta spelet börjar med att Kratos, som förklarat krig mot gudarna och allierat sig med titarnerna, tillsammans med moder jord Gaia klättrar upp för berget Olympus för att en gång för alla få kassera in den hämnden han så länge dedikerat sin existens till.
På toppen står pappa Zeus själv, Hades, Poseidon och gänget redo för motanfall och det blir sannerligen en strid så det heter duga. Det är svårt att under spelets inledande minuter hålla koll på vad som händer i din omgivning för medan du klättrar runt och slåss på Gaias axlar har titanerna och gudarna sina egna strider som händer i bakgrunden. Figurer stora som skyskrapor flänger med armarna, gormar och faller och allt kulminerar i en "mano y mano" med havsguden Poseidon - en första boss som absolut står pall med Hydran från originalspelet.
För mig, och säkerligen för många av er också, har bossarna alltid varit några av den här seriens höjdpunkter då de så elegant gifter den redan nämnda storslagenheten med det spelmekaniska ruset, och bossar finns det gott om här. En personlig favorit för mig är uppgörelsen med underjordens härskare Hades för att den känns så kinetisk och köttig (det ironiska i att göra slarvsylta av "dödens gud" undgår mig inte direkt heller) men mötet med Kronos är inte heller att leka med. Här har vi en boss som är större än många andra spels hela banor och Santa Monica Studios lyckas göra en fungerande fajt av den. Det är värt hyllningar bara det.
Det är dock synd att det samma inte kan sägas om den slutgiltiga striden med Zeus. Slutet överlag är faktiskt rätt antiklimatiskt. Krutet bränns helt enkelt i spelets två första akter vilket gör den tredje rätt tunn i jämförelse med vad som pågått fram tills dess. Det beror dock inte bara på att själva slagsmålet med Zeus inte håller måttet, utan kanske ännu mer för att den redan korkade storyn plötsligt får för sig att försöka visa ett djupsinnigt budskap för att rättfärdiga Kratos egna ruttenhet.
Det första spelets berättelse var ett typexempel på en klassisk grekisk tragedi - en rätt bra sådan, dessutom. Det handlade om en stor härförare som efter en tung, personlig förlust förtärs av vrede och efter att ha använt den vreden för att utplåna allt som stod i hans väg i jakt på sinnesfrid grips av djup ånger inför insikten att sinnesfrid inte går att finna för honom. Det var en gripande historia som sammansatts med kärleksfull omsorg. Allt det där slängs ut som skräp i uppföljarna. Nu handlar det bara om våldet, raseriet och spektaklet och medan det definitivt har sitt värde i ren underhållning faller berättelsen platt till följd av det. Särskilt när manusförfattaren börjar tjata om dumheter som "förlåtelse", "hopp" och "det är vad vi slåss med när allt annat är förlorat" vet jag inte om jag ska böja mig dubbel i gapskratt eller argt frusta som en tjur.
Berättelsen i God of War III stinker och dess huvudroll är ett enormt, egoistiskt kräk som förintar alla levande ting han råkar se (utom Afrodite, henne ligger han med), oavsett vad spelet försöker lura i dig. Men det spelar ganska liten roll i det här fallet då det i princip är omöjligt att ha tråkigt i God of War III, och det har inte tappat sitt underhållningsvärde sedan det först släpptes.
Så vad är egentligen nytt för den remastrade utgåvan? Extremt lite, visar det sig. Faktum är att paketet i sig känns rätt snålt. Med Halo: The Master Chief Collection, som innehöll hela fyra (plus Halo 3: ODST numera) inklusive deras respektive multiplayer-lägen, i backspegeln och Uncharted: The Nathan Drake Collection vid horisonten är det svårt att bli imponerad av att få se ett enda spel av God of War-seriens sex titlar återutgivet på Playstation 4. Många som missade det här sist har mest troligt missat hela serien och nog hade jag helst sett en samling med samtliga konsoltitlar här - eller åtminstone en med God of War: Ascension inkluderat.
Istället får vi nöja oss med trean som får de obligatoriska uppdateringarna till det visuella samt ett fotoläge, som visserligen är kul att meka med men erbjuder rätt lite sett till vinkelmöjligheter då kameran som bekant alltid är låst i dessa spel. 1080p och 60 bilder i sekunden är givetvis ingenting att fnysa åt, särskilt då bilduppdateringen i PS3-versionen hoppade fram och tillbaka mellan 30 och 60 ständigt, men ärligt talat ser spelet ut ganska exakt som jag minns det. Det betyder inte att spelet ser fult ut. Tvärtom är det bitvis riktigt snyggt fortfarande där framförallt skalan på nivåerna och Kratos karaktärsmodell imponerar men det säger mer om hur tekniskt imponerande God of War III var redan för fem år sedan än det gör om den här remastern. Skillnaden är helt enkelt inte lika slående som den var för The Last of Us eller Grand Theft Auto V.
I slutändan är dock God of War III fortfarande en fantastiskt underhållande berg-och-dalbana av blodstänk, råstyrka och absurd masslakt av alla levande ting tonsatt av några av de mest episka musikstyckena mediet välsignats med. Helhetsintrycket dras tyvärr ner av de sista delarna av kampanjen och dess horribla manus. Sett till faktumet att det är en återutgivning av ett fem år gammalt spel vi pratar om blir det svårare att ge en dom. Här finns det ytterst, ytterst lite anledning för någon som redan äger spelet att köpa det igen och för nykomlingar kommer den tredje delen, som ju är rätt hårt knuten till handlingen i föregångarna, mest troligt förvirra.
Om du däremot är en av dem som ägde en Playstation 2, spelade de två första spelen och missade den tredje delen är detta guldläget du väntat på.