Gori: Cuddly Carnage

Det här med spel som enklast kan beskrivas som märkliga är vardagsmat för oss som kastar oss över det mesta. Alla genrer har dem; titlarna som är lite extra svåra att beskriva men i grund egentligen bara tar ett koncept och slänger in en del bisarra ingredienser. Jag kan tycka att det ofta blir lite extra roligt och intressant på det viset, när saker inte är stöpta i samma mall utan vågar ta ur svängarna rejält. Det är minst sagt vad Gori gör. Här spelar vi en katt som med hjälp av sin talade hoverboard slaktar sig genom drivor av fiender i något som i grunden är ett rätt repeterande hack and slash men där man gör något unikt av presentationen som ramar in all action. Det är en balans och en gräns som både vinglar och korsas ett flertal gånger, men det är dock originellt på flera vis vilket får en något ganska repetitivt spelmekanik att kännas lite extra kul.

Gori är alltså en katt som plötsligt befinner sig i en situation där människorna blivit utrotade och där leksaker och maskiner löpt amok. I rollen som denna lilla hårboll gäller det alltså att överleva och det är lättare sagt än gjort när allsköns fiender, framförallt små rosa enhörningar, inget annat vill än att ta död på dig. Actionspektaklet är ett sådant av full fart utan särskilt mycket dötid där all slakt blandas med färder på brädan genom märkliga banor. Till detta kommer en ganska mörk humor och mycket pubertala uttryck. Jag kan kan tycka att det är ganska skönt att detta inte tar sig på ett särskilt stort allvar, alls. Det blir ganska befriande att det är så "over-the-top" på alla vis och att det skämtar om och med så mycket med lite popkulturella referenser strösslade här och var.

För, katterna ska veta att Cuddly Carnage är speciellt på många vis. Blodet, om än tecknat sådant, sprutar när ens huvudsakliga vapen, vilket då är brädan, klyver huvudet på enhörningar och den ena bossen efter den andra är lika fantasifull som märklig. Det är ett Super Mario fast vuxenversionen, vilket visserligen blir lite motsägelsefullt med tanke på hur det ser ut rent visuellt. Den tecknade grafiska stilen går sida vid sida med ett serietidnings-tema i presentation och mellansekvenser men trots detta så är det lite som att vi fått en slags spirituell uppföljare till Conker's Bad Fur Day. Det haglar en hel del "Fuck" och annat och även om det kan bli lite väl larvigt stundtals så tycker jag då, som nämnt innan, att det ändå finns en plats för det hela och passar spelets övergripande atmosfär.

Vid sidan om att banka på fiender finns här också en del plattforms-moment som förutom syftet att ta sig runt på banorna också fyller upp ens mätare som möjliggör starkare specialattacker. Ett av de större problemen är dock att kontrollen känns rätt fladdrig. Den är egentligen inte oprecis på något vis eller särskilt dålig men tillsammans med en rätt flaxande kamera finns det en del moment som blir onödigt frustrerande. Samtidigt är kontrollen ganska förlåtande i någon slags motsats till att kanske väga upp lite för att den är just fladdrig. Gori får ta sig fram på en hel del räls och för att låsa fast på dessa ska man trycka på en knapp men det är lite som att det inte spelar någon roll var man gör det så länge man är i närheten. Detsamma gäller de ytor där man ska åka mellan olika skyltar. Det är lite som att kollisionen med ytor bara fungerar så fort man är i dess närhet. Det känns mer oprecist än det egentligen är, för det är inte direkt svårt på något vis. Det är bara inte direkt följsamt. Man kan säga att kontrollen inte direkt motarbetar än men kunde definitivt varit mera tight och det förekommer en del tillfällen där den direkt motarbetar dig även om dessa som tur är inte är så många.

Precis som så mycket annat i detta spel är det visuella och musiken något speciellt. Den tecknade stilen är passande om än lite sparsmakad på detaljer. Det är dock rätt rolig design på mycket och det enkla blir också någon slags styrka. Spelet har tre olika inställningar gällande det grafiska med allt från 30 bildrutor till 120 som flyter fint men givetvis på på bekostnad av upplösning. Men det är svårt att spela på en lägre bilduppdatering när man vant sig vid ett följsamt flytande kaos. Musiken är skränig och rockig men ackompanjerar Goris äventyr fint. Allt som allt är framförallt presentationen rolig utan att vara tekniskt briljant.

Spelets största fokus ligger såklart på all action. Det är ju ett Hack and Slash I grunden och liksom kontrollen känns det lite oprecist. Det går givetvis hand i hand med att kontrollen upplevs så men det finns liksom ingen riktig tyngd i allt och jag saknar lite variation i både animationer och kombos. Att snurra runt brädan räcker liksom för det mesta även om en del specialegenskaper och nya vapen finns att tillgå ju längre spelet fortsätter. Man kan även samla på sig pengar för att uppgradera både sådant och köpa nya dräkter och annat.

Det är ett humoristiskt actionspel som lever mycket på att det känns just småroligt och unikt sett till sin presentation. Själva premissen om en söt liten katt, på en bräda som plöjer fiender så blodet sprutar och möter finurliga bossar på roligt designade banor - det är alla bra ingredienser i sig. Men det är också en kontroll och action som inte direkt känns särskilt följsam och fladdrig. Det är en roligare idé än det är ett utförande men idén är ändå så pass underhållande i sig att det liksom räcker en bra bit på vägen. Hade bara kontrollen och striderna, som ju såklart är väldigt viktiga i denna typ av spel, varit betydligt tightare och mer följsamma hade detta erövrat ett ännu högre betyg. Ett unikt och galet skojigt utförande tar det dock en bra bit på vägen.