Gran Turismo 4

Det spelar ingen roll att Gran Turismo inte utvecklats i takt med tiden. Det kommer att sälja galet mycket ändå och en stor mängd köpare kommer glatt leva i tron att de spelar ett revolutionerande racingspel utan motstycke. Det vet Sony, Polyphony och det vet naturligtvis spelets producent; Kazunori Yamauchi. Den som säger att Sony varit lite kaxiga inför Europa-releasen av Gran Turismo 4 begår en straffbar underdrift i klass med att säga att gubben Hussein varit lite småbusig under sin tid som Iraks president. Polyphonys fjärde racingsimulator har skjutits upp inte mindre än sju gånger de senaste 24 månaderna innan den nu äntligen når butikshyllorna och trots att vägen dit inneburit att spelet bland annat blivit av med det hett efterlängtade onlineläget är Sony fortfarande lika överdrivet självsäkra. Kazunori Yamauchi skrev för inte så länge sedan i ett internationellt pressmeddelande att Gran Turismo 4 kommer att utveckla och förändra racinggenren på samma banbrytande sätt som det första spelet gjorde för sju år sedan.

Jag är ledsen att behöva säga det Yamauchi, men i det fallet har du fel. Eller så överdriver du kungligt för att dra till dig ännu mer uppmärksamhet. Gran Turismo 4 är ungefär lika banbrytande som Tekken 4 är realistiskt och bör på inga sätt beskrivas med uttryck som milstolpe eller revolution. Faktiskt inte ens med ordet evolution. Med det inte sagt att det inte är underhållande, ursnyggt och innehållsrikt.

Om jag ska vara riktigt snarstucken och dra en hård liknelse som många GT-fans kommer att hata mig innerligt för så är Gran Turismo 4 egentligen precis samma spel som det sju år gamla originalet. Istället för att utveckla bilfysiken, skapa ett riktigt bra system för motståndarnas artificiella intelligens, tillföra realtidsdeformering, fullkomliga stylingmöjligheter eller ett onlineläge har Polyphony stoppat in mer av det redan befintliga innehållet, nämligen bilar och banor. För vissa är det allt som krävs för att de ska vara villiga att punga ut 600 kronor på ett nytt spel. För andra, som väntat sig en vidareutveckling av konceptet, kommer det att kännas begränsat och tråkigt. Som fantasilös och oambitiös korvstoppning.

Jag hamnar någonstans mitt i mellan. Presentationen är som vanligt fantastisk, hela produktionen osar av hög kvalitet och spelets menysystem, repriser och filmsekvenser hamnar farligt nära perfektion. Här återfinns 700 (!) ursnyggt återgivna, riktiga bilar, trim- och inställningsmöjligheter i massor och en hel drös nya, roliga banor. Å andra sidan är det oförlåtligt att bilarna fortfarande inte går sönder. Att den artificiella intelligensen fortfarande är idiotiskt enkelspårig och ofta uppmuntrar till aggressiv och urtråkigt enformig tävlingskörning och att det inte går att spela Gran Turismo 4 över nätet. Det tar emot att behöva yttra de här orden, men tiden har sprungit ikapp Polyphony och deras banbrytande spelkoncept.

Först ut: realtidsdeformering - var är skadorna på bilarna? Polyphony har aldrig hävdat att detta skulle inkluderas i Gran Turismo 4 och jag har vetat sedan de först utannonserade spelet för över tre år sedan att detta inte skulle finnas med. Men det spelar ingen roll, i ett bilspel av den här typen; där realism eftersträvas i allt från grafik till fysik, inställningsmöjligheter, bilar och banor är avsaknaden av skador på bilarna knappast godtagbart. Vissa hävdar att det inte spelar någon roll eftersom det inte skulle förhöja spelglädjen, jag är av helt motsatt uppfattning. Se bara på det snudd på briljanta Juiced (som tyvärr drogs in strax innan releasen på grund av att Acclaim sattes i konkurs men släpps i början av maj i år av THQ) där bilarna går sönder på ett sanslöst detaljerat och trovärdigt sätt om man kör vårdslöst och inte tänker sig för. Detta tillför givetvis en extra dimension även till det spelmässiga som krävs för att skapa en total känsla av racing och speciellt för att flirta helhjärtat med bilentusiatserna som förväntas köpa Gran Turismo 4. Utrustade man sin Honda NSX med ett insugssystem från Mugen i Juiced samt ett bodykit från Rieger fick man sedan bereda sig på ett köpa samma dyra tillbehör en gång till om man i nästa lopp körde rakt in i ett vägräcke. Att komma till nästa deltävling med en trasig front eller repad lack innebar att motståndarna hånade en och att man gick miste om dyrbara respektpoäng. Bilen gick givetvis också sämre och de delarna på karossen som man krockade lös släpade realistiskt mot asfalten. Allt detta är en given del av den spelmässiga racingvärlden idag enligt mig, inte minst med tanke på hur långt utvecklingen gått eller hur kapabel hårdvaran är i jämförelse med det första GT-spelet för sju år sedan.

Tvåa på listan över minus i Gran Turismo 4: Motståndarbilarnas artificiella intelligens. Om jag inte missminner mig helt var det Yamauchi som under fjolårets E3-mässa skröt för en samlad världspress om hur Polyphony helt gjort om AI-mönstren för motståndarna i Gran Turismo 4 och att de urdumma drönarbilarna från tidigare spel i serien var ett minne blott? Efter 35 timmar med spelet frågar jag; vardå? Motståndarna kör felfritt längs en alltför uppenbar, osynlig linje, ofta snabbare i kurvorna än du oavsett hur rak och snäv din linje är. De reaggerar väldigt sällan eller inte alls på överhastade, aggressiva och dumma infall från din sida och tycks vara helt omedvetna om de andra bilarna på banan. Faktum är att AI:n är så korkad i Gran Turismo 4 att att man hela tiden tvingas välja en alltför aggressiv, ointelligent och fullständigt orealistisk strategi för att vinna tävlingarna. Inte minst under de första tio timmarna i spelet. Det bästa sättet att avancera är nämligen att lägga sig på insidan om klungan av motståndarbilar, vänta in en skarp kurva och sedan skära över innerkurvan och krocka rakt in i de framförliggande bilarna för att då liksom glida in i kurvan igen med bibehållen fart och då som ledare av hela startfältet. Roligt? Inte alls...

Minus nummer tre: Onlineläget. Att Polyphony inte skulle lyckas inkludera detta spelläge i det färdiga spelet fick vi reda på i höstas. Såhär i efterhand, efter 35 timmar med Gran Turismo 4 kan jag lätt säga att det det största misstaget studion gjort sedan den bejublade racingdebuten 1998. Om den artificiella intelligensen hos de datorkontrollerade motståndarbilarna varit lika bra som i exempelvis Juiced (eller det kommande Forza: Motorsport) hade det kanske spelat mindre roll. Idag hade mänskligt, smart, motstånd betytt oerhört mycket och hade med all tänkbar säkerhet gjort körningen i Gran Turismo 4 vansinnigt mycket mer underhållande.

Som plåster på såren får vi istället B-Spec Mode samt Photo Mode. Det första ger spelaren chansen att agera manager för ett racingstall och därmed titta på en himla massa tävlingar snarare än att själv delta. Man kan i realtid sedan beodra sina egna bilar att köra aggressivt eller försiktigt samt ge orders om specifika omkörningar och så vidare. Denna del av Gran Turismo är ungefär lika meningslös som en bakhjulsdriven WRC-bil och känns som en krystad bonusdel utan större tanke bakom. Varför skulle jag någonsin vilja titta på andra bilar när de tävlar snarare än att köra själv? Den enda egentliga funktion som B-Spec Mode fyller är då man sätter en av sina förare på att köra 24-timmars-loppet medan man själv kan gå och lägga sig.

Photo Mode är precis vad det låter som: En lyxigt formgiven fotostudio där du har möjlighet att fotografera alla dina bilar i valfria miljöer. Visst kan det vara roligt att fota sin supertrimmade NSX för att sedan skriva ut med sin Epson-skrivare. Tyvärr är dock antalet kameravinklar för begränsat och hela grejen känns som något som intresserar i ungefär 10 minuter... max.

Nummer fyra: Licenstesterna. (Ska jag bara gnälla genom hela recensionen? Nej då, jag kommer till spelets alla fördelar och positiva aspekter senare i texten.) Sony och Polyphony pratar om att Gran Turismo är det ultimata bilspelet för den store racing-, motorsport- och bilentusiasten. Om hur den bensinslurpande asfaltsfetischisten får sitt lystmäte genom en heltäckande och välanpassad körupplevelse så nära verkligheten man kan komma. Men hur kommer det sig då att dessa initierade racingfanatiker, för fjärde gången gillt, tvingas genomgå samma extremt tröttsamma och meningslösa licenstester innan de ens kan komma igång med själva tävlandet? I det första spelet utgjorde licensproven en smart strukturerad tutorial där man lärde sig spelets grunder samtidigt som man hela tiden kände sig belönad för mödan som lades ned på varje enskild test. I Gran Turismo 4 är det bara irriterande att licenstesterna fortfarande finns med och många gånger känns det som en ren förolämpning att låta samma spelare (som enligt Sony ofta själv äger en av spelets finare bilmodeller) genomgå extremt sega och utdragna broms- och gas-test, eller hur man svänger i en kurva.

Väl ute på banan känns Gran Turismo 4 nästan exakt som föregångaren. Vissa skillnader i friktionsfysiken finns (rallymomenten är den del som genomgått störst förbättringar och är denna gång riktigt lyckade) och fartkänslan är aningen förbättrad men annars är den lite för stela och lite tröga spelkänslan kvar. Samma fysikmodell används för spelets samtliga bilar (med viss anpassning för motorkaraktär) vilket gör att skillnaden mellan olika drivlinor, chassin och bilstorlekar oftast går helt förlorad.

Det är tråkigt att inse att en noggrant trimmad, 500 hästkrafter urstark, bakhjulsdriven Nissan 350Z är lika understyrd och spårkänslig som en framhjulsdriven Honda Civic Type-R. Lika jobbigt är det att se upptäcka att det inte alls går att vänsterbromsa en framhjulsdriven bil utan ABS eller att kontrollerade fyrhjulssladdar knappt är möjliga alls förutom på grovt rullgrus. Inte ens med en bil som ursprungligen byggts för asfaltsdrifting och ren buskörning (200 SX Turbo, någon?). Gran Turismo 4 är absolut ingen simulator men Polyphony har tillåtit sig att vara lata i utvecklingen av vissa delar i spelet vilket smärtar att se. Som vanligt lyckas de dock bra med att locka såväl den fanatiske racinggalningen såväl som den icke-initierade spelaren till banan då svårighetsgraden aldrig blir irriterande svår eller alldeles för enkel.

Jag nämnde 700 bilar i början av texten, det låter helt vansinnigt varje gång jag skriver eller säger det men faktum är att det här spelet verkligen innehåller 700 bilmodeller. 700 stycken! Visserligen är närmare 150 av dem alternativa versioner av en och samma modell men ändå, 700 bilar! Jag trodde ärligt talat inte det gick att få ihop fler än 500 hur hårt man än letade, men Polyphony har sannerligen överbevisat mig. Som vanligt är merparten av kärrorna japanska med ett stort antal amerikanska och även tyska bilar. Det givetvis även med belgiska, spanska, italienska, svenska (Volvo är med för första gången i ett GT-spel!) och franska bilar men det japanska garaget är som vanligt störst.

Förutom det vansinnga antalet bilar har Polyphony även lyckats skapa en bredd bland spelets bilmodeller som ingen annan utvecklare någonsin kommit nära. Här finns amerikanska muskelmonster från tidigt 60-tal, bortglömda supersportbilar tillika vansinnesbyggen från 80-talet, konceptbilar, T-fordar, märkliga mässbyggen och racing och tuning-stallens signerade trimprojekt. Just nu består mitt eget garage av en urskön samling favoritbilar som trimmas, putsas och sköts om på bästa sätt. Min Skyline GT-R R34:a (har också en bakhjulsdriven GT-S och en R33:a) är en utmärkt bil för tävlingar främst på Laguna Seca och Fuji Speedway. Har också en Eclipse Turbo, en extremtrimmad Evo VIII, en rätt tråkig Audi S4:a, en Honda Civic Type-R, en S2000, en SL500, en Lotus Exige, en Aston DB7:a, en BMW M5, en Acura Type-R och en svårdkörd NSX. När det vankas grovgrus har jag både en Celica GT4, en Lancia Delta och en Peugeuot 205 GTi. Utöver detta rymmer mitt garage ett helt gäng klassiska bilar samt en del konceptbilar.

700 bilar åtföljs av inte mindre än 50 olika banor. Bland dessa trängs verkliga banor som Nürnburgring (nordsträckan), Laguna Seca (både den korta och långa), Suzuka, Fuji Speedway med flera. Alla uppbyggda och återskapade med enorm precision. Tillkommer gör även samtliga av de fiktiva banorna från tidigare delar i serien såsom exempelvis Trial Mountain samt en rad nya rallybanor, strippar och annat racinggodis.

Förutom ett näst intill bottenlöst innehållsdjup är spelets starkaste sida helt klart den grafiska biten. Den fantastiskt stilistiska presentationen är det första som slår en och som vanligt har inte Polyphony lämnat något åt slumpen. Från den smaskiga inledningssekvensen till de fantastiskt logiska och ursnygga menyerna till repriserna - allt är väldigt nära total perfektion och det känns aldrig krångligt att navigera sig i allt innehåll. Bara en av många små men betydelsefulla förbättringar i menyerna är hur ens eget garage är strukturerat. Det är nu både enklare och mer överskådligt att pilla med sina bilar och Polyphonys designers har eliminerat mycket onödigt menysurfande tack vare snillrik planering. Tillkommer gör de snyggaste och tveklöst mest exakta bilmodellerna som någonsin synts i ett racingspel till Playstation 2. Realtidsreflektioner syns i lacken på samtliga av bilarna och när mörkret faller och neonljusen tänds på Hong Kongs gator känns det minst sagt märkligt att man spelar på en fyra år gammal konsol.

Polyphonys designers har denna gång även tillfört tredimensionella åskådare snarare än de pannkaksplatta texturmattor vi vant oss vid i alla racing och sportspel till dags dato. Detta är extra märkbart speciellt under rallysträckorna där publiken kliver ut i banan för att fotografera bilen samt sträcker ut armarna för att heja på deltagarna. Detta är en sådan liten men betydande detalj som ofta skapar en läskigt klaustrofobisk känsla som är rättvis för förhållandena under rallyvärldens glada 80-talsdagar då självmordsbenägna hemmafotografer och vansinniga grupp-B-monster gjorde skogarna livsfarliga. Det är då extra tråkigt att se att en sådan detalj egentligen bara förtas av att de snitslade vägpinnarna inte är fysiska ting utan riktmärken för när vägbanans osynliga barriärer tar vid, precis som i ett racingspel från 1995. Det går exempelvis inte att köra utanför sträcken i Grand Canyon eller flyga med sin rallybil utför kanten eftersom man då stoppas av de osynliga väggarna.

Gran Turismo 3: A-Spec var ett väldigt snyggt spel på alla punkter, Gran Turismo 4 är snyggare i alla avseenden och lika genomarbetat både tekniskt som estetiskt. Jag kan dock tycka att spelet laddar för ofta, något som blir en irritationsfaktor när man spelar under längre sessioner. Laddningstiderna är korta men förekommer väldigt ofta, inte minst då man surfar runt i menyerna och pillar med allt från bilköp till trimning. Jag vet inte hur många samlade timmar vid det här laget som jag stirrat på spelets svarta laddningskärm i väntan på att få komma in till en speciell tävling, en speciell tillverkare eller ett visst licenstest. Jag kan även tycka att det är lite väl fattigt att bara sex bilar förekommer på banan samtidigt, något som stundtals ger en lite spöklik känsla som bara förstärks av den primitiva artificiella intelligensen. Polyphony har givetvis valt att inte inkludera fler bilar än sex i varje lopp för att bibehålla den perfekta skärmuppdateringen som aldrig så mycket som hostar eller ens hickar till.

Ljudet är Gran Turismo 4 är bra även om det inte alls når upp till samma höga standard som det grafiska. Polyphony har flera gånger både visat och berättar under utvecklingens gång hur de spelat in motorljuden från varje enskild bilmodell i hela spelet. Detta ställer jag mig dock väldigt tveksam då jag äger två av bilarna i spelet vilka inte alls låter ens likt som de gör i verkligheten. Det finns också en lite mesig tendens i motorljuden som ackompanjeras av de frustrerande skriken från däcken som uppkommer så snart man börjar svänga inför en kurva. Visst skriker det i däck då man kör fort på en bana och asfalten är torr men däcken blir snabbt varma och givetvis kvider inte däcken så snart man börjat svänga utan snarare då man provocerar bilen riktigt hårt. När det kommer till musik har Sony som vanligt blandat nyare radiorock med en hel del klassiska låtar. The Hives är bara ett av banden som finns med i spelet som tillsammans med Hole representerar den moderna delen. Bland de klassiska rocklåtarna återfinns bland annat Judas Priest "Free Wheel Burning" samt Van Halens fullkomligt genomgrymma "Panama".

Sammanfattningsvis då, hur bra är egentligen Gran Turismo 4? Jag har ju trots allt klagat en hel del. Jo, Polyphonys fyra är en genomgående kvalitativ, välgjord och polerad produkt med ett innehållsdjup som mest påminner om ett enormt rollspel eller ett knökfyllt managementspel.
För alla som törstar efter mer av det goda, fler bilar, fler banor och fler inställningsmöjligheter kommer Gran Turismo 4 därför som en skänk från ovan. För er andra som förväntat er en utveckling av det över sju år gamla konceptet med allt vad bättre fysik, bättre AI, realtidsskador och onlinespel heter - lär detta bli en besvikelse.