Grand Theft Auto: Liberty City Stories

Liberty City är som hemma för mig. Det tar bara några sekunder för mig i en stulen fiskbil innan jag börjar fnittra okontrollerat till det faktum att jag minns varje hörn, varje gränd och känner till varje gata i staden. För hur märkligt det än må låta för vissa av er, är Grand Theft Auto III det absolut bästa spelet i serien enligt mig och en av de absolut bästa spelupplevelserna jag haft nöjet att avnjuta. När då Rockstar nu ger mig en chans att återvända till ett helt nytt äventyr i samma stad är lyckan fullkomlig.

Liberty City Stories är ett sådant där spel som får en att omvärdera sin syn på en viss sak fullständigt. I mitt fall förändrar det mitt sätt att se på bärbara spel rent generellt då Rockstar framgångsrikt lyckats stoppa in hela den magiska spelvärlden från Grand Theft Auto III i ett litet, litet PSP-spel. För hur märkligt det än låter är Liberty City precis lika snyggt som i Playstation 2-spelet, lika detaljerat och fyllt med lika stora mängder fotgängare och bilar. Och det är en speciell känsla, väldigt speciell. Att kryssa genom trafiken i Red Light District och sladda in på tvärgatan som leder in till Chinatown i en stulen bil, på PSP. Kalkylen känns omöjlig, så mycket spel, så liten maskin. Men Rockstars Leeds studio har lyckats, på alla tänkbara sätt och bjuder på ett spel som tillsammans med Ridge Racer och Lumines hör till de tre bästa som överhuvudtaget går att köpa till maskinen.

Faktum är att Liberty City Stories, mycket tack vare storleken och detaljrikedomen, också är ett av de absolut snyggaste spelen till PSP, kanske till och med det snyggaste. Skärmuppdateringen är stabil och även om det hackar till någon gång ibland (som exempelvis när man kastar sig ut ur sitt fordon) har Rockstar gjort underverk med det tekniska. Även laddningstiderna inför och efter mellansekvenserna är imponerande korta och ljudkvaliteten slår allt som jag hittills spelat till maskinen.

Storyn kretsar kring Toni Cipriani (som fanns med vid fem tillfällen i Grand Theft Auto III, då med Michael Madsens röst), lejd hejduk till den hänsynslösa maffiafamiljen Leone och allting utspelar sig tre år innan händelserna i Grand Theft Auto III. När spelet börjar återvänder Toni till Liberty City efter att ha varit bortrest på uppdrag av familjens överhuvud; Don Salvatore. Härifrån gäller det för Toni att snabbt och snyggt utföra alla de småuppdrag som ges till honom för att klättra i rang inom Leones brottssyndikat.

Spelet börjar med ett gäng enklare uppdrag för att låta spelaren vänja sig vid spelkontrollen men tar snabbt fart och blir precis sådär hiskeligt spännande och utmanande som Grand Theft Auto III var. Storyn drivs framåt av massor av mindre mellansekvenser proppade med samma geniala dialog och strålande röstskådespeleri som Rockstar gjort sig kända för. Popkulturella referenser och smarta gangsterparodier finns det gott om, liksom välgjord karaktärsutveckling, tokroliga radiokanaler och spännande vändningar i storyn. Här finns också karaktärer från både Grand Theft Auto: Vice City och San Andreas vilket får en att le med hela ansiktet när de väl dyker upp.

I jämförelse med Grand Theft Auto: Vice City och speciellt San Andreas håller inte storyn i Liberty City lika hög klass och karaktärerna känns sällan lika genuina som CJ och hans gäng men i jämförelse med Grand Theft Auto III är Liberty City Stories klart jämförbart när det kommer till handlingen.

Spelmässigt är allting som vanligt, massor av varierade och extremroliga uppdrag blandas med total frihet och massor av möjligheter. Genial speldesign är det minsta man kan kalla den öppna och dynamiska strukturen i samtliga tredimensionella Grand Theft Auto-spel, givetvis även Liberty City Stories. Spelkontrollen är nästan exakt som de senaste spelen till Playstation 2 med en klar förbättring. Rockstar har tillfört ett system för att automatiskt låsa siktet på valfri fiende vilket såklart underlättar de tidigare ganska bökiga eldstriderna något alldeles enormt. Det går även att först låsa siktet och sedan i ultrarapid flytta det om så önskas vilket underlättar uppdragen där man springer till fots avsevärt. Styr Toni det gör man med hjälp av den analoga styrplattan vilket fungerar utmärkt förutom att jag har alldeles för stora händer för artt kunna hålla i PSP:n bekvämt och samtidigt spela med den analoga plattan. Jag ser mest ut som en reumatisk cirkusjätte när jag förgäves försöker nästla ned min tumme till maskinens nederkant för att styra, jobbigt (såklart) men ett problem som orsakas av min bristfälliga genpool (och till viss del designen på PSP) snarare än spelet i sig. Toni hoppar på fyrkant, springer snabbt med hjälp av kryssknappen och slåss på cirkel. Byter vapen gör man med hjälp av det digitala styrkrysset.

Det enda egentliga spelmässiga minus som jag kan komma att tänka på är faktiskt kameran. I Playstation 2-spelen går det att kontrollera spelkameran med den högra analoga styrspaken vilket underlättar mycket i täta eldstrider eller när man har fem polisbilar som försöker ramma en från alla olika håll. Eftersom PSP inte har två styrspakar på samma sätt som Playstation 2-kontrollen har Rockstar löst detta genom att placera kameran på den vänstra axelknappen. Genom att hålla in denna kan man sedan styra kameran manuellt, genom att klicka på den snabbt centrerar men kameran bakom Toni. Vid spelets mer hektiska uppdrag blir kameran ibland ett problem och jag dog faktiskt en hel del gånger bara på grund av att jag inte såg vem som befann sig runtomkring mig på vissa uppdrag. Detta är synd, men också spelets egentliga minus som under inga omständigheter förstör spelupplevelsen.

En nyhet i Liberty City Stories som samtliga av Playstation 2-spelen saknat är multiplayerläget. Upp till åtta spelare spela samtidigt i sju olika spellägen, vissa mer traditionella än andra. Klassiker såsom Deathmatch och Capture the Flag visar sig vara de roligaste speltyperna när det kommer till multiplayerspel och dessa ger exakt samma härliga frihetskänsla som själva äventyret. Beundransvärt är också att spelet rent tekniskt också klarar av multiplayermatcher med upp till åtta spelare i samma stad utan att skärmuppdateringen sjunker under acceptabla nivåer. Här på redaktionen har jag, Jesper och Jonas skjutit sönder varandra och rammat varandras herrgårdsvagnar till ren förbannelse under helgen och haft oerhört roligt. Jag har, kort sagt, fått blodad tand och hoppas verkligen att Rockstar inte har några planer på att släppa Grand Theft Auto 4 utan ett riktigt, matigt, multiplayerläge.

Jag känner att jag utan tvekan skulle kunna skriva mer än dubbelt så mycket om det här spelet (och idag skulle jag faktiskt också ha tid med det, för ovanlighetens skull) men beslutar mig för att inte göra det. Istället uppmanar jag alla PSP-ägare att köpa ett ex av Liberty City Stories och njuta av ännu ett briljant Grand Theft Auto-spel, för Rockstar... de har gjort det igen.

Grand Theft Auto: Liberty City Stories släpps till PSP den 2:a december