Grime

I begynnelsen skulpterade gud en docka av lera och sten. I denna docka blåste han in ett andetag och gav den liv. Så kom den första människan till existens. Många kulturer och underlag för trossystem har en skapelsehistoria som liknar denna och den israeliska studion Clover Bite har grundat Grimes mytologi med detta som grund.

Grime kallar sig själv för ett Soulslike Metroidvania spel, och då jag är väldigt förtjust i båda dessa genrer så var jag hoppfull, även om jag aldrig hört talas om spelet innan. Grime släpptes faktiskt till PC, redan år 2021 men har nu nyligen portats till konsoler samt att man har släppt en gratis expansion kallad Colors of Rot i samband med detta med en hel del nytt material.

Låt oss börja med en sammanfattning. Grime är ett roligt spel och jag njöt av att lira igenom det trots brister som fick mig att andas tungt och sucka om och om igen. Som sagt är detta ett Metroidvania-spel. Du har framför dig en enorm karta fylld med plattformande och hemligheter och det blir mycket utforskande i det okända och i de flesta fallen kommer du inte ens att ha låst upp kartan för området. Det är spännande att springa runt vilsen och stöta på allt möjligt. Kanske hittar du ett nytt vapen, en ny fiende typ, ett plattformspussel eller en gömd miniboss? Bakom varje hörn finns det något att upptäcka.

Tyvärr är detta också ett av områdena där inspirationen från Dark souls kan slå snett. Medan jag inte skulle säga att spelet är att slå knogen i en gipsvägg-svårt så kommer de flesta att dö många gånger medan de kör spelet. Det finns inte invincibility frames som ger dig andrum efter att du blivit träffad av något, så blir du slagen av flera samtidigt kan du räkna med att dö oförlåtande snabbt. Även många fiender kan göra överraskande mycket skada med attacker som ser relativt ofarliga ut, så mitt i ditt utforskande är det inte ovanligt att du blir slaktad trots att du hade fullt liv för att några fiender attackerade dig lite för koordinerat eller en miniboss gömde sig i mörkret.

Så nu, då du har dött så kommer du tillbaka till din surrogat som också fungerar som en lägereld. Dessa är sparsamt utplacerade och då du dör kan du räkna med att du får springa igenom längre sträckor fyllda med fiender och plattformande. Detta var något som irriterade mig, för att vara någonstans första gången är magiskt, men tredje eller fjärde gången var det bara tråkig repetition. Här finns det även som i de flesta soulslike spelen ett system att om du dör så förvandlas ditt senaste lik till ett objekt. Dock har utvecklaren haft den goda smaken att se till att du inte förlorar allt av värde du plockat upp då du dör, istället blir du av med en mätare som fylls upp som inte spelar så stor roll. Så om du finner ditt lik får du halva mätaren och lite liv tillbaka, vilket gör nästa försök lättare då du kommer ifatt, så man känner sig sällan bestraffad av att dö.

Med valutan som du aldrig behöver vara rädd för att förlora så kan du levla upp samt köpa tjänster och föremål. Med dina nivåer så kan du anpassa karaktären efter din spelstil. Dör du ofta är mera liv bra, har du dålig koll på stamina-mätaren är mer av det kanon och annars så gör du bättre skada med den typen av vapen du gillar. Till sidan av detta så kan du även låsa upp egenskaper som ger dig specialförmågor som i vissa fall kan ändra din spelstil radikalt och göra din spelstil unik för dig. Och det finns många egenskaper att samla och uppgradera med hjälp av poäng som du får av att döda minibossar. Det känns alltid som att du har för få av dessa så när du äntligen hittar en miniboss kommer du bli väldigt glad, även fast det oftast slutar med att du dör.

Det finns nästan en egenskap för varje typ av fiende och dessa får du från att äta upp fiender. I Grime kan du parera och skjuta tillbaka attacker med hjälp av ditt huvud som råkar vara ett svart hål. Detta pareringssystem är en av grunderna i spelet och du förväntas använda det väldigt aggressivt om du ska ta dig långt. Om en fiende är tillräckligt skadad då du parerar dem så suger du snällt in dem i ditt svarta hål utan att ens säga tack för maten. Med detta får du tillbaka liv och kommer ett steg närmare en ny uppgradering. Pareringssystemet känns väldigt bra och är tillfredställande att få till. Så länge du står på marken kan du nästan avbryta vilken handling som helst för att skalla någon och öppna upp för en kombo.

Detta svarta hål och din proportionerliga och välskapta kropp är även ett av de många frågetecknen i spelet. För likt många soulslikespel är storyn löst berättad och det är upp till dig att pussla ihop vad fasen som försiggår. Storyn och mytologin i spelet var en höjdpunkt då det var mycket som var sjukt oklart men med ledtrådarna man fick började pusselbitarna falla på plats. I alla fall tills att nästa område öppnade upp sig och gav en ännu mera frågor utan tydliga svar. Många teman tas upp som meningen med livet och vad man ska ta sig till då dödens mörker kryper sig närmare. Ens karaktär är också intressant då man är osäker på vad deras mål är och vilken sida de står på. Många ser en som en gud, kättare eller ett ont omen och du själv benämner alla dina fiender som villebråd.

Tack och lov undviker de att krypa in i sin egen ändtarm likt många andra soulslike spel då det kommer till storyn och man behöver inte se någon timmes videodokumentär på Youtube för att förstå vad som hände i spelet. Då spelet var slut kände jag att jag hade bra koll och att spelet antog att jag kunde slå ihop 1+1 och inte behövde få allt skedmatat. Även världen ska få beröm. De har gjort ett grymt jobb om att få en värld som känns döende men byggd på något levande då många områden är av temat kroppsdelar. Men vad som var absoluta höjdpunkten och visade upp mest skavanker med spelet var bossarna.

Bossarna i spelet är svåra och kommer slå sönder din steniga kropp många gånger om. Och nästan alla bär med sig överraskningar. Vill du vinna måste du lära dig deras attacker genom trial and error och vara cool så du kan parera skiten ur dem istället för att panik-klicka på "hoppa undan knappen." Här skaver dock metroidvania och soulslike än en gång. Många av bossarna har några attacker som mer eller mindre dödar dig omedelbart som du måste vara väldigt uppmärksam på. Ibland går det så snabbt att du inte ens fattar vad som hände eller hur den kunde träffa dig. Varje gång detta händer så behöver du åter igen ta dig tvärs över kartan för att göra nästa försök mot bossen.

Dessa boss runs fick mig att bli redigt less. Ofta skulle man stå stilla på en hiss, klättra upp för en lång stege eller springa en ännu längre raksträcka. Detta blev snabbt väldigt tråkigt och då man obarmhärtigt dog mot bossen om och igen så fick man uppleva denna tråkiga transport ännu en gång. I spelet generellt var det även en aning problematiskt att ta sig från A till B. Då man tog sig framåt var det väldigt kul men i många metroidvania-spel är det ännu roligare att ta sig tillbaka och låsa upp hemligheter med sina nya förmågor. I Grime var detta inte fallet.

Att ta sig tillbaka genom kartan kändes som en börda. Det är svårt att sätta fingret på varför, förmodligen är det många bäckar små. Man rör sig lite för långsamt, det saknas tillräckligt med vägmärken, kartan måste upp hela tiden för att inte tappa bort sig, det finns ingen hjälp för att visa vad man hittat eller missat och all fast travel är lite för långt ifrån varandra och på jobbiga ställen. Det slutade upp med att jag ofta undvek att göra det tills jag kände ett behov att uppgradera min karaktär.

Om jag bactrackar tillbaka så fanns det som sagt många sätt anpassa sin spelstil. Ofta vid någon boss kan man upptäcka att sin planerade spelstil är skräp och man behöver tänka om och tänka rätt. Medan det finns sätt att respeca om sin karaktär så kräver det begränsade resurser som det är väldigt oklart om man kommer få fler av. Detta är enligt mig ett missat tillfälle då spelet har så många möjligheter men man snabbt behöver låsa in sig om man inte vill bli medelmåttig på allt. Spelet skulle bli roligare om man kunde ändra sin spelstil ofta, framförallt då ett av spelens teman är att bokstavligen göra om sig själv till en synes bättre version av sig själv.

Spelet hade även vissa buggar som i mesta fall var harmlösa men några av dem förstörde min upplevelse en bit. Flera belöningar verkar vara en aning buggade och kan ploppa upp långt innan de är fullbordade och vissa av dem verkar vara buggade så man inte kan låsa upp dem då deras unlock ratio ligger 0.00%. För en achievment-jägare som jag själv är detta en besvikelse. Även en bugg blev ett enormt antiklimax. Halva natten hade jag suttit uppe med att försöka mig på sista bossen. Det gick sig inte så jag stängde av och tänkte försöka nästa dag. Då jag startade spelet dagen efter låg plötsligt bossen döende och hade en monolog om sina motivationer innan denna blev uppäten av mig. I ett spel där bossar är höjdpunkten så kändes det smutsigt att den sista blev besegrad av en bugg.

I slutsats är Grime som en berg-och-dalbana. Då spelet är bra är det hiskeligt kul och jag satt uppe alldeles för länge och sade till mig själv, bara ett till försök sedan lägger jag mig. Och då spelet är dåligt känns det som att plugga glosor som tråkar ut. Men trots min negativitet måste det påpekas med galaktiska proportioner att det goda överväger det negativa och detta är ett hiskligt roligt spel för de som gillar genren. Samt det ska tilläggas att det ska släppas en till expansion gratis som ryktas ha quality of life-förbättringar, nya bossar, new game+ och kanske till och med ett nytt slut. Den som lever får se.