Gudfadern (PSP)

Spelet börjar precis som inledningsscenen i en film. Musikslingan vi känner igen från Gudfadern-filmerna, berget som symboliserar Paramount och sen den snygga logotypen. The Godfather. Stämningsfullt och effektivt, jag känner hur min inledande skepsis rinner av mig. I spelets första scen ser jag min far brutalt mördas. Grafiken är välgjord och karaktärerna från filmerna är respektfullt återskapade. Jag är mycket imponerad. Sen börjar spelet.

Snart är stämningen som byggts upp som bortblåst. Jag sitter och spelar en Grand Theft Auto-kopia på min PSP ännu en gång, fast helt utan frihet. Jag skall skjuta, jag skall slåss och jag får respekt för att flirta med horor. Det känns som en våldtäkt på den långsamma och stilfulla stämningen från filmerna. Förhoppningarna som höjdes när jag satte igång spelet är nu i botten igen. Tills jag klarar uppdraget. Då får jag nämligen en ny mellansekvens som på nytt drar mig in i stämningen.

Gudfadern är ett spel som vill vara en film - en hyllning till världens bästa filmtrilogi. Men någonting är fel. Hade samma fans till filmen försökt ro projektet i hand i början av 90-talet så hade det blivit ett plattformsspel. Corleone studsar runt i New York, äter cannoli-powerups och siktar på att landa på andra familjers huvuden. Och det hade känts ungefär lika opassande som detta Gudfadern Theft Auto.

Så vad är skillnaden mellan den bärbara inkarnationen och föregångarna till de stationära konsolerna? Den största är att spelet nu är helt linjärt. Det finns ingen möjlighet att springa runt och utforska utan att få en "mission failed" skylt framför ögonen. Av naturliga skäl kan man därför inte heller köra bil. Jag gläder mig över att slippa springa runt i ett stelt och livlöst New York. Jag ser ingen poäng i att försöka interagera med kvinnor som antingen hatar mig eller vill ligga med mig beroende på hur mycket respekt jag för med mig. I en platt spelvärld följer jag bara kommandon och leker "trial and error" tills uppdragen är slutförda.

En nyhet är det nya spelläget Mob Wars. Om man tar bort allt som är bra med huvudläget av spelet så blir Mob Wars kvar. Det finns inga snygga mellansekvenser, bara tråkiga och repetitiva uppdrag staplade på varandra. Spelaren skall slåss med de andra familjerna om inflytande för att ta över hela staden. Mellan uppdragen spelas kort ut och gangsters flyttas runt. Det blir en underlig blandning mellan strategi och action. För att strö salt i såren tvingas man att spela Mob Wars för att ens karaktär i huvudläget skall utvecklas. De spelare som tycker att Mob Wars är underhållande tvingas i sin tur att spela huvudläget för att låsa upp nya vapen i Mob Wars. Det finns inga vinnare.

Gudfadern andas högproduktion. Det har inte sparats på finanserna när spelet har utvecklats. Det är snyggt, välproducerat och påkostat. Dessvärre så har jag spelat det förut och jag börjar tröttna på ogenerade Grand Theft Auto-kopior. Så hur skulle man ha gjort Gudfadern frågar man kanske sig? Hur skulle filmen på bästa sätt kunna transformeras till ett annat medium? Det finns inget svar eftersom frågan är fel ställd. Den korrekta frågan är: skall Francis Ford Coppolas mästerverk överföras till spel? Mitt svar är nej. Skräddaren säger nej, bestämt nej. Det handlar om aktiva kontra passiva berättarformer och det är en enkel formel: de flesta filmer passar inte som spel.