Guitar Hero: World Tour

Det är svårt att förklara känslan när man i ett riktigt band, i en riktig replokal, lyckas få allt att stämma. När man efter veckor av tragglande med samma låt äntligen lyckas spela rätt sak, samtidigt, genom hela låten. Den känslan av enighet är svårslagen. Precis därför upptog musicerandet en enormt stor del av min ungdom.

Som tolvåring tragglade jag Iron Maiden-takter och enklare Bonham-komp i ett år innan jag hoppade in som vikarie i ett lokalt gårdsband, Trym. Ett lyckat Fear of the Dark-komp senare och jag var deras ordinarie pukskinns-mördare. Jag var trummis. Äntligen.

Fem år senare var jag halvskillad hårdrocksbatterist. Hade spelat Iron Maiden-covers med blandat resultat på stadens fritidsgårdar samt spelat på diverse kommunala tillställningar med ett allt för ivrigt tillslag. Mediautbildningen varvades med trumlektioner, spelkritiken med envist garagebandstrummande men efter att ha slagit puka både på Storsjöyrans och Hultsfreds demoscen knackade Herr Tinnitus på dörren. Trummorna övergavs och nu var det ett tag sedan jag trummade på riktigt. Det är därför extra skoj att det finns ett Rock Band, och att det finns ett Guitar Hero: World Tour.

Utvecklingen av musikspelsgenren är just nu det häftigaste jag vet, förutom att såga Locust med motorsågsbajonett, dräpa Helghast med tung revolver eller kika på Blu-ray-film i DTS Master HD. Bollen började rulla på allvar efter Harmonix första Guitar Hero-spel. Nu, två och ett halvt år senare, är det kompletta rockgrupper som fyller vardagsrummet, och för alla hobbymusiker, låtsasgitarrister och/eller ryggskadade före detta batterister är speltypen helt enkelt underbar.

Sägas ska dock att jag hade lite för höga förväntningar på det här spelet. Efter en timmes testande under Games Convention 08 i somras tippade jag på att World Tour skulle förgöra Rock Band. Allt kändes perfekt. Efter 20 timmar med recensionversionen har jag dock hittat en ganska ansenlig summa svagheter och irritationsmoment, även om detta är ett bra spel.

Guitar Hero: World Tour fungerar exakt som Rock Band. Ja, det är så gott som ett plagiat där du numera kan spela gitarr, trummor, bas och sång. Precis som i Rock Band ligger utmaningen i ett memorera låtar, putsa på sin koordinationsförmåga och framförallt följa rytmer.

Karriärläget är designat på exakt samma sätt som i Rock Band. Här ger du och dina vänner er ut på en världsturné för att successivt låsa upp spelets alla låtar. Till skillnad från Harmonix spel känns dock World Tour-läget i Guitar Hero: World Tour aningen slarvigt och inte lika detaljerat. Man vinner inga nya fans, man anställer inga nya roddare och vinner inga nya turnébussar (som i Rock Band) utan spenderar mest tiden med att skrapa ihop pengar för att låsa upp nästa gig.

Bandkänslan i World Tour är inte heller lika välgjord och närvarande som i Harmonix spel, då Neversofts rockshow mer känns som ett typiskt Guitar Hero-spel med påhängda kompletteringsinstrument. Det känns helt enkelt aldrig riktigt roligt att rocka loss som en komplett grupp i Guitar Hero: World Tour som det gjorde i Rock Band, och detta av ett flertal orsaker.

Till skillnad från i Rock Band är det i World Tour svårt att se hur bra eller dåligt det går för ens bandkamrater, och man kan inte rädda någon som håller på att förlora. Detta förtar såklart en del av tjusningen med att spela med polarna och jag har problem med att förstå hur Neversoft tänkte då de valde att stjäla så mycket av Harmonix idéer, men inte deras Overdrive-system. Inte helt sällan hinner en av musikerna i ditt band förlora innan du ens hunnit förstå att det gick dåligt för en person i gruppen eftersom Star Power-grafiken också är så liten som den är.

Väl uppe på scenen, med instrumenten i högsta hugg, är Guitar Hero: World Tour både underhållande och beroendeframkallande. Dock inte lika välgjort som Rock Band. Jag gillar det faktum (precis som i tidigare Guitar Hero-spel) att man tillåts en större felprocent beträffande ens timing. Man behöver, som i Rock Band, inte vara super-über-exakt i sin timing i World Tour utan kan stressa eller vila på takten, speciellt på trummorna. Detta gör att det känns mer som att spela riktig musik, något som Neversoft givetvis ska ha beröm för.

Vad som dock däremot fungerar sämre än i Rock Band är mappingen av noterna i World Tour, och även om det inte är så illa som i Guitar Hero III: Legends of Rock finns det fortfarande en del problem här. På ett flertal av de 86 låtar som spelet innehåller är noterna märkligt mappade och det händer ganska ofta att man ombeds spela saker på (främst) gitarren som låtens gitarrspår inte ens innehåller.

Foo Fighters "Everlong" är ett tydligt exempel på detta eftersom samma låt finns med i Rock Band 2. Harmonix är märkbart bättre musiker än utvecklarna som arbetat med Guitar Hero: World Tour och även om skillnaderna är små, så finns de där och blir väldigt tydliga under vissa partier under vissa av låtarna.

Jag vill till exempel spela så mycket som det bara går på gitarren då jag väljer svårighetsgraden Expert. Jag vill däremot inte spela bas-noter med min gitarr, hela ackord mappade på en knapp trots Expert-svårighetsgraden eller ta mig an toner som egentligen (i låtens originalsättning) spelas med en synth.

Desto bättre än den exakthet som spelets trumtakter erbjuder, något som tillsammans med det nya, underbart bra, trumsetet gör mig fnittrig av förtjusning. Till skillnad från i Rock Band har trummorna både en hi-hat (som dubblar som en crash) och en ride-cymbal och padsen känns snabbare, tystare och ger en mer realistisk feedback. Även gitarrerna är betydligt bättre.

Förbättringarna på den nya Guitar Hero: World Tour-gitarren är många. Dels väger den mer, är större och därmed en aning mer realistisk. Knapparna på halsen har blivit lägre och mindre sladdriga och hela känslan då man spelar snabba låtar med många varierade tonföljder är att man i Guitar Hero: World Tour kan vara mer exakt och snabbare än med någon av de tidigare gurorna (inklusive den slappa Rock Band-guran).

Det har klagats en del från främst amerikansk spelmedia som menar att instrumentkvaliteten i Guitar Hero: World Tour är låg, till och med lägre än i Rock Band enligt vissa. Vi på Gamereactor har dock inte märkt av detta då våra gitarrer funkar perfekt efter fyra veckors hårt rockande och våra trummor känns precis lika grymma som när vi packade upp dem ur kartongen. Kanske kommer de att trilla sönder i samma ögonblick som jag publicerar den här recensionen, men att påstå att instrumentkvaliteten i Guitar Hero: World Tour är undermålig vore för mig, just nu, en omöjlighet. Jag hävdar istället motsatsen.

Förutom grymma instrument och tre stycken Tool-låtar finns det en del andra detaljer i Guitar Hero: World Tour som måste berömmas innan jag återupptar mitt sävliga gnällande. Neversoft har tillfört en lös E-sträng till bas-spelet den hör gången, och trots att jag till en början inte riktigt förstod var det skulle tillföra, är jag efter 20 timmars rockande helt övertygad om att den här lilla detaljen är briljant, rakt igenom.

Lös E-sträng är här representerat av ett litet lila streck, i stil med trummornas baskagge-indikator, som rullar förbi ibland och det gäller då att släppa ton-knapparna och bara spela på strummern. En detalj som tillför stor realism och ger en väldigt häftig känsla då man spelar en basgång som går lågt.

Halvvägs upp på gitarrens hals finns nu också en rektangulär platta som Neversoft valt att kalla "The Touchpad". Touchplattan var i idéstadiet tänkt att fungera som en lägre del av gitarrens hals/band och där man skulle kunna utföra vildsinta tap-solon framförallt i Van Halen-låten Hot For Teacher som finns med i spelet. Slutresultatet har dock lite och ingenting med Eddie Van Halens stilbildande tap-solon att göra utan ger dig istället möjlighet att med ett finger liksom glida dig igenom vissa förmarkerade solopartier. Lite som att spela steel guitar, fast tråkigare.

Den här plattan och hela den här funktionen i Guitar Hero: World Tour avskyr jag. Dels är den helt överflödigt supertöntig och bara onödig, men plattan är också så pass känslig att jag vid flera tillfällen förstört en perfect note-streak genom att min skjort-ärm råkat röra vid touchplattan.

En annan detalj som särskiljer Guitar Hero: World Tour från Rock Band är Music Studio, en light-version av musikprogrammet Garage Band som låter mig spela in trummor, gitarr, keyboard och bas på separata kanaler för att sedan kunna ladda upp sina låtar på nätet. Studion är en mycket bra idé, men på grund av knepiga funktioner, märklig kontroll-layout och bisarrt kass ljudkvalitet på de låtar man själv gör - faller denna del av Guitar Hero: World Tour dessvärre ganska platt. Att man inte kan spela in sång till sina alster gör det hela ännu plattare.

Sen har vi den sista anhalten kvar; låtlistan. Guitar Hero: World Tour innehåller 86 låtar och vad som på förhand såg ut som en stark, varierad och rolig setlist framstår bara efter de första timmarna som tråkig och slarvigt sammansatt. Visst, här finns Crazy Train med Ozzy, tre Tool-låtar, Van Halen-låtar, Coldplay-låtar och Jimmy Eat World-alster. Men medan jag till vardags gärna lyssnar till alla dessa artister och i allra högsta grad de låtar från dem som valts in i Guitar Hero: World Tour, är de dessvärre inte särskilt lämpade som grundmaterial i ett musikspel av den här typen.

Crazy Train är rolig att spela, och Hot For Teacher och Vicarious är häftiga bara att testa. Men i slutändan har Neversoft tagit för lite hänsyn till hur roliga låtarna på deras lista är att verkligen spela, och istället stirrat sig blinda på en snudd på pervers variation där extremerna utgörs av Mars Voltas proggiga skräp-epos "L'Via L'Viaquez" och Willie Nelsons kultklassiskt supersävliga "On the Road Again". Den här mixen må mycket väl vara perfekt för att attrahera en så pass bred publik som möjligt, men det ÄR inte roliga låtar att spela i ett musikspel!

I just den matchen, "roliga låtar att spela i ett musikspel" vs. "bra låtar att lyssna till i hemstereon", är Harmonix helt överlägsna Neversoft och bevisar än en gång att de är rutinerade musiker som pysslar med Rock Band-spelen medan Neversoft är halvhyggligt avdankade Tony Hawk-rejects.

Rock Band skrev om regelboken för musikspelsgrenren. Om det råder det inga tvivel. Att Activision nu apar efter så gott som allt som Harmonix skapat känns inte oväntat, men stundtals nästan generande fantasilöst. Där Rock Band briljerade med urgrym låtlista och snudd på perfekt låt-mapping misslyckas Guitar Hero: World Tour. Istället är det de briljanta instrumenten, det goda kalibreringsstödet och det detaljerade studioläget som får mig att fortsätta rocka.

Kriget mellan rockgruppspelen fortsätter alltså. Med fullt artilleri, utan någon sida som tar fångar. De olika slagen utvecklarna emellan är otroligt intressanta att följa. Och för er som är nyfikna, Rock Band 2 är en bra bit bättre än det här...