
Fem! År! Så länge har Daybreak Game Companys ambitiösa onllineparty befunnit sig i beta-fasen. Miljontals gamers har testat det och mängder och åter mängder av ändringar, uppgraderingar samt uppdateringar har genomförts under den tiden, såklart. Jag testade H1Z1 för lite drygt tre år sedan för första gången och drog nyligen igång, igen - inför denna recension. Att spelet förändrats en hel del råder det inge tveksamheter kring och det är enkelt att se hur Daybreak Game Company arbetet för att försöka positionerat sitt spel mitt i mellan Playerunknown's Battlegrounds och Fortnite. Actiongenrens två just nu hetaste potatisar.
För medan Battlegrounds baseras på en grundmekanik lånad från en fullfjädrad militärsimulator, är ju Fortnite (som vi alla vet) rena rama arkadpartyt. Båda spelen delar samma typ av spelläge (Battle Royale), vilket är själva huvuddelen av H1Z1, också, men har en distinkt syn på hur man på bästa sätt underhåller spelarna. Nog för att Battlegrounds sakta men säkert förflyttar sig rent mekaniskt mot ett mer arkadkigt, lättillgängligt upplägg men det har alltid varit Fortnite som är Battle Royale-speltypens enklaste, mest barnvänliga kapitel.
H1Z1 är rent spelmässigt lite av en mix mellan de andra två giganterna i denna superopopulära subgenre. På flera sätt känns det här spelet som en fusion av de andra två, trots att Daybreak Game Company i mångt och mycket var först med den här typen av upplägg. I H1Z1 är det 150 skjutglada spelare som alla slungas in på samma karta för att i slutändan se vem som kan överleva längst. Upplägget härstammar, som vi alla redan vet, från Kinji Fukasaku-filmen Battle Royale som precis fyllde 18 år där en bunt skolungdomar slängs upp på en öda ö och ombeds kriga till sista blodsdroppen. Enligt mig ligger det knepiga med populariteten som denna typ av actionspelsupplägg just nu njuter av inte i att det i grunden faktiskt var en amatör som först kläckte spelidén (Bredan Greene som gjorde den första DayZ-modden som med tiden blev Playerunknown's Battlegrounds) utan det faktum att ingen namnstark storstudio som Infinity Ward, Dice, Bungie eller Rockstar inte hann före med tanke på hur gammal själva inspirationskällan verkligen är.
H1Z1 känns mindre, snabbare och delvis även tightare än Fortnite och Battlegrounds. Banorna är mindre och speltempot högre vilket gör att matcherna blir vildare, på alla tänkbara sätt. Det går exempelvis att slunga sig ut ur ett fordon som öser fram i full fart utan att ens karaktär tar skada, något som tillsammans med en rad andra prioriteringar av den typen, gör att H1Z1 känns flamsigt underhållande och sådär gapflabbigt som framförallt Battlegrounds aldrig gör (åtminstone inte matcherna som jag spelat). Personligen uppskattar jag en stor portion vanvett när jag lägger tid på ett multiplayerspel även om jag verkligen avskyr oseriösa spelare i titlar som Forza Motorsport 6 samt Gran Turismo Sport. I Halo 5, Call of Duty: Black Ops 3 samt H1Z1 uppskattar jag att det sker saker i mina multiplayermatcher som jag absolut inte under några som helst omständigheter någonsin hade räknat med. Och så fungerar H1Z1. Jag har upplevt mer tokroliga, sjuka saker i detta spelet än vad jag gjort i Fortnite och Battlegrounds - kombinerat.
Eldstriderna är komprimerade eftersom speltempot är högt och vapnen väldigt kraftfulla. Oftast är det över innan jag ens hunnit reagera (lite som i Counter-Strike, faktiskt), något som passar H1Z1 väl. Precis som i de konkurrerande titlarna spelar loot en viktig roll och även om det finns med i H1Z1 skulle jag vilja säga att looten spelar mindre roll, här. Något som jag också uppskattar. Det finns oftast ganska lite tid till att leta efter bättre prylar med tanke på att 150 skjutglada spelare befolkar samma (ganska trånga) bana. Det som ligger det här spelet i fatet, dock, är att den här typen av lättillgänglighet gör att H1Z1 tenderar att kännas en smula ytligt och framförallt enformigt efter ett par kvällar. För medan realismen i Battlegrounds innebär att det finns ett naturligt djup i det spelet, är det husbyggandet i Fortnite som gör att Epics dunderhit underhåller under långa stunder. H1Z1 blir i jämförelse lite väl enfaldigt och efter en vecka med spelet har jag problem med att motivera mig till att fortsätta.
Nya spelläget "Auto Royale" är dock riktigt, riktigt roligt och en fräsch version av grundidén som alla dessa tre spel baseras på. Som biltokig älskar jag att störta runt i en stulen militärjeep och kötta ovetande motståndare medan jag skrikskrattar som Doktor Snuggles-musen Norpan i min Steelseries-mikrofon. H1Z1 är inte särskilt snyggt, det är inte särskilt djupt eller särskilt originellt. Det har dessutom bytt skepnad ett par gånger sedan 2013 och lär göra så ett par gånger igen, framöver. Det är dock roligt och ofta dråpligt på ett sätt som jag uppskattar.