Hades II

Jag har tidigare skrivit en ganska djupgående och omfattande förtitt av Hades II när det släpptes i Early Access för ett år sedan. Redan då konstaterade jag att även om många av systemen var bekanta, var och är spelet ett genidrag när det gäller dess strama, precisa och avancerade gameplay, som utvidgas, förbättras och ramas in av en stark berättelse, en färgstark och oändligt uppfinningsrik värld och även hårdpumpande musik.

Ett år har gått, och på sätt och vis har mycket hänt, men samtidigt har kärnan i Hades II förblivit intakt. Därför blir detta en något kortare slutlig recension, som definitivt bekräftar att Hades II är värdigt sin föregångare Game of the Year och samtidigt utan tvekan hör till årets bästa spel.

Som jag skrev förra året är Hades II "ett av de mest "sequel-aktiga" spel jag har spelat på väldigt, väldigt länge". Vid den tiden blev jag nästan förvånad över hur många element som överförts från det första spelet, trots att utvecklarna lovade en något annorlunda uppbyggnad och, kanske ännu viktigare, ett byte från Zagreus till Melinöe. Lägret du återvänder till mellan varje "run", där du delar ut nektar åt höger och vänster, uppgraderar enskilda vapen och planerar vägen till en förhoppningsvis något bättre resa nästa gång, de arenadelade världar du måste passera på ett linjärt sätt medan du samlar gåvor från de grekiska gudarna och andra resurser, och det strama spelet - det är nästan som om hela Hades-upplevelsen har portats över till Hades II, bara för att utökas och uppgraderas.

I den meningen är Hades II i hög grad en "God of War till God of War: Ragnarök" (det finns naturligtvis andra liknande jämförelser), där drygt 90% av den ursprungliga spelupplevelsen har överförts, bara för att anpassas, uppgraderas, utökas och justeras på alla möjliga sätt, utan att det grundläggande receptet någonsin förändras i grunden. Detta är inte bara på många sätt den klassiska Hades-upplevelsen, det är också den klassiska Hades II-upplevelsen som jag beskrev och hyllade i maj 2024, och det är verkligen ingen kritik.

Om du behöver en snabb uppfriskning är det denna gång titanen Kronos som ställer till med problem, och han har inte bara avsatt Hades som härskare över underjorden, utan han för också ett öppet krig mot Olympen. Helvetet är i stagnation och himlen brinner, och det är upp till Melinöe, Zagreus syster, att rädda båda, vilket hon lyckligtvis har tränats för att göra. Så iväg på en vild skattjakt, eller titanjakt, och du måste nå slutet både under och över. Du kommer återvända till The Crossroads för att göra framsteg i dina personliga relationer med en rad spännande karaktärer som ständigt belönar dig med personliga dialogsekvenser serverade med några av de bästa röstskådespelarna du någonsin kommer att hitta, medan du uppgraderar, anpassar och gör din grej.

Återigen, om du har spelat Hades kan du också relativt enkelt föreställa dig hur en typisk "run" går till. Det finns en handfull olika världar som tillsammans bildar vägen till ditt mål. Dessa världar är indelade i arenor, och varje arena ger en "boon", en uppgradering som mer eller mindre drastiskt förbättrar Melinöes förmågor. Bland de många vapentyperna, variationerna som de många förmånerna kan ge och spelstilarna som låses upp genom genomtänkt konstruktion av den specifika byggnaden finns det verkligen mycket frihet att experimentera, det finns det verkligen. Det finns tillräckligt med fiendetyper med unika attackmönster för att hålla dig på tårna hela tiden, och även om Supergiants verkligt avancerade stridsmodell nästan alltid är rättvis, finns det nu några fall där det hela blir lite för mycket visuellt brus utan någon mening eller sammanhang. En utmaning i synnerhet, där Chronos skickar tillbaka dig till Asphodel från den första Hades, och där du måste stanna i en cirkel tills den är fullt utvecklad, verkar vara utformad mer för spektakulära effekter än för en faktisk mekanisk, strukturell utmaning, en fälla som även några av de annars sublima bosstriderna faller i.

Med det sagt är balansen perfekt, även om Hades II är bevisligen svårare än det första spelet i ett antal viktiga parametrar, eftersom man sällan känner att det är orättvist, och om den specifika kombinationen av boons och andra uppgraderingar inte räcker för att ta dig hela vägen, kan du alltid bara dö och börja om utan några konsekvenser.

Det är faktiskt väldigt, väldigt svårt att hitta något att klaga på, från den mekaniska spelkontrollen, fiendedesign och röstskådespeleri till estetik, byggnadsalternativ och balansering - det är tydligt att Supergiant känner till detta universum, denna designram, denna premiss så väl, och att Hades II handlar om att förfina designfilosofin så att den balanserar på en knivsegg. Till detta kommer kanske det enda centrala klagomålet som kan riktas mot Hades II som en färdig produkt. Det bekanta, det igenkännbara, kan vara en styrka i de flesta avseenden, men ibland kan det också vara överväldigande hur många strukturella och mekaniska element som känns direkt identiska. Detta är naturligtvis subjektivt, men även om jag upprepade gånger imponerades av spelets bredd och precision, fanns det inte ett enda ögonblick där jag direkt överraskades av en helt ny, spännande och annorlunda idé. Detta är utan tvekan en upprepningsbaserad uppföljare.

Men Hades II förtjänar beröm, även i en tid när vi talar om Clair Obscur: Expedition 33 och, i synnerhet, Hollow Knight Silksong som säkra kort i diskussionerna om årets spel runt om i världen om några månader. En längre tid i Early Access kan ha tagit lite av vinden ur Supergiants segel, men det har gjort det möjligt för studion att ytterligare finslipa det som redan var en pärla i maj 2024, en iterativ pärla som den må vara.

Hades II är ett genidrag, där endast några små balansproblem missar målet i vad som annars är ett knivskarpt mästerverk.