Hairy Tales

Världen i Hairy Tales ligger pyrt till. En mystiskt förmörkelse sprider sig och och räddningen ligger hos de hippieliknande, skäggiga Hairys och min (oftast bristfälliga) förmåga att lösa pussel. Jag har svurit och myst om vartannat, slirat runt med fingrarna över mobilskärmen, startat om och styrt mina Hairys utför hundratals stup. Det håriga lilla skogsfolket har ungefär samma självbevarelsedrift som filurerna i Lemmings. De springer obekymrat i samma riktning. Ibland får jag in dem i mål. Ännu oftare har jag ihjäl dem.

Det finns 72 banor i spelet, fördelade över tre världar. Varje bana består av ett par hexagonformade landblock som jag kan snurra och förflytta efter eget behag innan jag väljer att skicka iväg min Hairy. Det finns flera olika typer av block. Några har staket och pilar och med dessa kan jag påverka riktningen Hairy springer i. Sedan finns det bland annat block med svampar, med vattenfyllda brunnar, kanoner och träd.

De har alla olika egenskaper. Med brunnarna kan Hairy teleporteras från en plats på banan till en annan. Springer Hairy in i ett träd så gör han en helomvändning och rusar tillbaka. Det mest väsentliga blocket är den med kristallen. För att pressa tillbaka förmörkelsen måste Hairy plocka upp den, annars går det inte att komma i mål.

På varje bana finns det svampar att samla. De är inget krav för att klara banan, men vill stoltsera med 100 procent på varje bana så har du inget val.

Svårighetsgraden stiger snabbt. Väldigt snabbt. Jag hinner bli svettig redan under spelets tutorial. Några banor in i den första världen måste jag börja flytta runt blocken medan Hairy springer omkring. Det gäller att förflytta pilar och staket snabbt för att den arme lilla skogssaten inte ska trilla över en kant och dö.

Nya sorters block läggs också till med jämna intervall, vilket tillför ytterligare strategiska utmaningar. Lyckligtvis har man alltid tre chanser - eller tre Hairys att förbruka, rättare sagt - innan det är helt kört. Att bara starta om banan går också utmärkt och är ingenting man straffas för. Skulle man fastna på en särskilt svår bana så går det också att skippa den - om du nu kan leva med skammen alltså.

En Hairy ser med förfäran hur världen äts upp av ett mystiskt mörker. Hairy tänker: "Urhhhahrhh".
Hairy Tales har en svårighetsgrad som får mig att slita mig i håret, men klär sig samtidigt i ett harmlöst, färgglatt yttre. Designen erinrar om den i en sagobok. Hairys själva har buskiga skägg och spretigt hår och ser ut som något Rob Zombie och en voodooutövande 60-talshippie skulle ha avlat fram bakom ett utedass på en karibisk ö. Musiken är mysig och ger mig vissa Kameo: Elements of Power-vibbar, något som hjälper till att dämpa frustrationen när jag ofrivilligt dödar min sjunde Hairy på samma bana.

Den mildrar tyvärr inte min irritation över hur ofta jag har svårt att få en bra överblick av banan. Det går att zooma närmare, men det hjälper föga när jag inte kan rotera kameran det minsta. Kamerastrulet gör det även svårt att avgöra i exakt vilken riktning Hairy kommer att springa. Det resulterar i en del onödiga dödsfall.

Men har du överseende med spelets kameraproblem och inte räds lite huvudbry är Hairy Tales en prisvärd investering för alla pusselfans därute. Det kräver både en hel del tankeversamhet, liksom ett par flinka fingrar när du snabbt som attan måste flytta runt blocken på några sekunder innan ännu en tapper (men korkad) Hairy trillar över kanten.