Halo: Campaign Evolved

Min historia med Halo började redan innan spelet ens hade släppts i Euorpa. Jag hade en polare som skulle åka till New York 2001 och jag bad honom köpa med sig Xbox och Dead or Alive 3. Det kunde han tänka sig göra, men bara om han också fick köpa med sig Halo: Combat Evolved och provspela. Sure, jag var visserligen helt ointresserad, men accepterade.

Dead or Alive 3 spelades visserligen flitigt och var ett förstklassigt beat 'em up, men det var naturligtvis Master Chiefs äventyr som visade sig vara det större spelet av de båda. Hur nyfikna folk var på det märkte jag när vänner, internetbekanta och till och med lokalpressen hörde av sig för att få kolla in den mytomspunna och helt nya (samt i Europa ej släppta) Xbox samt dess killer-app Halo: Combat Evolved.

Även om Halo: Campaign Evolved inte är den första remaken av spelet, är det den överlägset mest påkostade, och den kommer i en tid då Master Chief känns lite skadeskjuten, precis som hela Xbox-satsningen. När 343 Industries nu blivit Halo Studios, grafikmotorn ska bytas mot Unreal Engine 5 och både spelserien samt Xbox behöver lite health packs passar det såklart utmärkt att återvända till äventyret som startade allt, nämligen Halo: Combat Evolved.

I det här paketet ingår det första äventyret i ganska kraftigt modifierat skick, men även en ny prequel-kampanj. Något som däremot inte ingår är multiplayer. Originalet erbjöd action på delad skärm och stödde även LAN-spelande, något som alltså saknas helt här.

För min egen del velade jag lite över vad jag skulle testa först, innan jag bestämde mig för att det trots allt är originalspelet som lockar mest. Sagt och gjort återvände jag till Pillar of Autumn, som precis lockat med sig Covenanterna och hittat en märklig ringvärld mitt ute i ingenstans. För den som kan sin Halo är det spännande att se vad mycket som förändrats och händelseförloppet där skeppet till slut kraschar mot ringens yta har aldrig varit så dramatiskt som nu.

Bungies gravallvarliga berättande har snabbats på, och det känns även som att mycket sker med glimten i ögat, inte minst tack vare Sergeant Major Avery Johnson (spelad av Keston John, som alltså tar över efter David Scully). Jag är lite osäker på vad jag tycker om detta, men kanske är det nödvändigt för att ha ett berättande som matchar alla färgglada monster, inte minst de comic relief-osande Grunts.

Hur det än är med den saken är det fortfarande gåshudsframkallande för mig att kliva ur på ringvärlden och se den grönskande paradisvärlden, bara för att mötas av scoutande Covenanter på jakt efter överlevande. Precis som i originalet finns stöd för co-op för två personer på delad skärm, men även möjlighet att spela fyra tillsammans online. Storyn kommer bäst till sin rätt när man spelar ensam, men är man fler blir det naturligtvis roligare att strida sig fram, och framför allt köra Warthogs med riktiga människor bakom kulsprutan.

Halo Studios har dessutom behållit flera finesser från senare delar i serien såsom möjlighet att sprinta och sikta med L-triggern, vilka ärligt talat känns väldigt naturliga. Jag slås av att det känns som att spela Halo som jag minns att det var, inte som det faktiskt var. Blundar jag så var det ungefär såhär imponerande grafiken kändes och dess nyskapande och genomarbetade gameplay var. Jag är alltså tacksam över att finesserna finns, men för den som vill ska det dock även gå att stänga av det mesta med olika skulls - och det går även att remixa var fiender, vapen och annat ska dyka upp, vilket känns som ett trevligt grepp. Vissa delar av banorna har också gjorts om, ibland rejält (inte minst The Library), något som spontant bara är till det bättre, även om jag på vissa ställen misstänker att saker förstorats för att kunna inhysa fyra personer i co-op, något originalet som bekant aldrig hade stöd för och som gör att de känns lite upplåsta när jag spelar ensam.

Kort sagt så känns det Halo på rätt sätt, och att återigen få höra Martin O'Donnells och Michael Salvatoris kompositioner påminner mig väldigt tydligt om varför jag blev så förälskad i detta universum till at börja med. Halo: Combat Evolved var verkligen genomgående ett mästerverk, och den känslan har överlevt i denna nyversion.

Det kanske enskilt viktigaste i en remake är dock det grafiska. Det är ju så vi visuellt ser att något hänt sedan sist. Jag har varvat mitt spelande med lite Halo Infinite för att på så sätt få se hur stor skillnad det blivit sedan dess, och med bytet till Unreal Engine 5. Och... det råder ingen tvekan om att detta är milsvitt mycket tjusigare. Vissa bitar är direkt chockerande läckra, och framför allt spelets senare delar med The Flood imponerar rejält. Det verkar kort sagt som att bytet av grafikmotor var helt rätt väg att gå.

Den nya minikampanjen som medföljer spelet heter Operation: Meteorite, och består av tre banor. Storyn följer Master Chief och Sergeant Johnson på ett uppdrag innan huvudkampanjen, ovanför den just förstörda planeten Promise. Det gör att det är ett ganska ödesmättat uppdrag, vilket dock som sagt har lite mer lättsamt snack än originalspelen bjöd på. Det bjuds dock på hektisk action och flera riktigt fräna möten, inte minst med Brutes som vi annars stötte på först senare i serien, innan allt kulminerar i en riktigt läcker final, som jag dock inte tänkte spoila för er.

Att Halo Studios är kapabla att leverera något som känns så mycket klassisk Halo lovar väldigt gott inför framtiden. Utöver det uppenbara faktumet att multiplayer saknas, vilket är något som hade kunnat ge spelet väldigt mycket längre hållbarhet och låtit oss åter skapa ljuv Blood Gulch-krigföring på delad skärm, samt att tonfallet som sagt känns lite mer lättsamt och actionpastisch snarare än Bungies stramt hållna universum, så är det här Halo som det ska kännas.

Fienderna är ikoniska, vapnen känns genomgående bra, fordonen i detta spel är fortfarande bättre än i princip allt annat i genren, grafiken är suverän och äventyret samt all variation är toppklass. Att få uppleva The Silent Cartographer på det sätt jag minns banan som genom rosafärgade retroglasögon gjorde mig nästan tårögd. Kort sagt, det här är ett spel som är lätt att rekommendera till Halo-fansen, men även till er som ännu inte hunnit uppleva Master Chiefs första och fortfarande kanske finaste stund.