Det har varit märkliga känslor för mig med Halo Infinite. På flera sätt. 343 Industries har kallat det för en soft reboot, en slags omstart av hela serien utan att för den sakens skull kapa bort det som hänt i storyn hittills. Det är inte helt olikt det sätt som Santa Monica Studio tog sig an 2018 års dundersuccé God of War på, nämligen göra något nytt snarare än bara vidareutveckla det befintliga.
Det gör att det därmed på flera sätt känns som att jag får återupptäcka Halo på nytt, samtidigt som det gameplay-mässigt i grunden mest av allt påminner om Halo 3. Det har lett till att jag för första gången sedan Halo: Combat Evolved spelat igenom ett nytt äventyr med Master Chief parallellt med chefredaktör Petter Hegevall och diskuterat bossar, utvärderat vapen, snackat storyteorier och kommit med tips om hemligheter. Lite som två små pojkar på skolgården, och lika nöjd som jag var över att få återupptäcka Kratos nordligare äventyr, känns det nu underbart att verkligen få se Halo på nytt igen för första gången sedan 2001.
Men resan till släppet har som bekant varit brokig. Tanken var att den här recensionen skulle ha skrivits i november 2020. Så blev det som bekant inte efter att ett alltför ofärdigt spel visats upp i juli 2020, och gjorde att det talades mer om Craig the Brute än Master Chief. Jag hoppas vi en vacker dag kan få höra vad som sades på krismötena efter detta, men resultatet blev i korta drag att Bungie-veteraner kallades in och spelet försenades 13 månader.
Det här med att försena även stora spel tills dess att de lever upp till full potential är något jag normalt tycker Sony är bra på, och efter att ha utforskat det mesta som finns att göra på Zeta Halo, känner jag mig nu evigt tacksam att Microsoft och 343 Industries valde att gå den här vägen. För redan från spelets inledande minuter känner jag att något hänt som verkligen talar till Halo-fantasten i mig. Precis som i Halo: Combat Evolved startar äventyret nämligen ute i rymden, och det är ett berättarmässigt anslag som träffar direkt i solarplexus.
Jag tänkte självklart hålla mig helt från spoilers i denna recension, men låt mig bara säga att Master Chief äntligen beter sig precis som han gjorde i de tidigare spelen samt att röstskådespelaren Steve Downes har inte varit bättre än såhär på 15 år. Vid sin sida har han nya AI:n The Weapon som bidrar till att lätta upp stämningen och påminner om hur Cortana var i de tidigare spelen. Cortana själv då? Jag tänkte som sagt inte leverera några spoilers, utan du får spela och upptäcka allt själv i en story som slingrar sig, överraskar och framför allt levererar episk rymdsåpopera i drivor.
Och den här gången kommer även nybörjare kunna hänga med. En sak Bungie aldrig var särskilt bra på, var att berätta en tydlig story. Redan innan Halo: Combat Evolved ens släppts, var universumbyggandet igång med den första boken och det var inte särskilt lätt att få en bra blick av allt genom att bara spela Halo-spelen. I Halo Infinite har vi äntligen fått ett tydligare berättande som inte kräver förkunskaper utanför spelen för att alla ska kunna tillgodogöra sig storyn. Det i sig bidrar också till reboot-känslan eftersom det går utmärkt att hoppa in här och låta det bli starten på Master Chiefs resa.
Nåväl, att det finns med en sprucken ringvärld i Halo Infinite kallad Zeta Halo, kan knappast klassas som spoiler. Inte heller att du slåss mot fiender kallade The Banished, vilka vi ursprungligen stötte på i Halo Wars 2. Det är en slagsutbrytargrupp ledda av Brutes som inte alls var lyckliga med Covenanternas sönderfall. Brutes hade en mindre roll i tidigare Halo-spel (och debutrerade i novellen Halo: First Strike), men här utgör de huvudfienden, och istället för flummiga profeter får vi nu lika våldsamt förbannade som ludna yeti-liknande varelser.
Just deras rättframa och uttalade mål i kombination med hat och råstyrka, bidrar till att göra dem till formidabla fiender, och de är genomgående underbart gestaltade. Eftersom Banished samlat på sig Covenant-styrkorna, slipper vi även kriga mot de svårdefinierade och småtrista Prometheans, och det betyder att vi återigen får kriga mot Grunt, Elites, Jackals, Brutes och mycket annat. Vissa i klassisk utformning och andra i uppdaterat skick - komplett med ett par helt nya bekantskaper.
Exakt vad Brutes har för mål med Zeta Halo kan vi lämna därhän, men som du säkert redan listat ut handlar det inte om kärlek och kumbaya. Master Chiefs jobb är såklart i huvudsak att se till att de inte når sitt mål. Men den här gången har 343 Industries tänkt större. Det är inte längre samma linjära äventyr som vi är vana vid, utan ett betydligt öppnare äventyr. Jag skulle inte vilja kalla det för "öppen värld" i klassisk betydelse, men du har hela tiden friheten att ta storyn i den takt du vill.
Runt om i världen finns nämligen väldigt mycket mer att göra än att bara gå från en punkt till nästa. Det kan handla om att återerövra så kallade FOB:s (Flight Operations Buildings), förstöra mål som är viktiga för Banished, befria tillfångatagna Marines, besegra bossar och så vidare. Det finns till och med Spartan Cores utspridda i världen, med vilka du kan förbättra Master Chief på olika sätt samt ett slags ljudfiler som bidrar till lite mer bakgrundshistoria för den som vill det.
Det ska sägas utan omsvep att alla dessa inte är toppklass, och det märks att 343 Industries inte är vana utvecklare av rollspel, utan det handlar i flera fall om mer eller mindre snarlika utmaningar. Lyckligtvis är det mesta av skyhög klass dock, och det känns väldigt bra att ju ha fått en rejäl del av ringvärlden till mitt förfogande, där det nu faktiskt finns ett syfte med att utforska för den som vill se mer av Zeta Halo, samtidigt som den som vill i princip uteslutande kan ägna sig åt storyn tack vare färgkodade uppdrag på världskartan.
Master Chiefs änterhake var något jag initialt var skeptisk mot, men efter att ha spenderat snart en hel månad med multiplayer har jag ändrat åsikt. Medan den dock bara är ett tillval i multiplayern, är den dock en viktig del av storyn i Halo Infinite och något du har med dig redan från start. Och jösses vad den tillför mycket. Utöver att den gör att det går snabbare att ta sig framåt och uppåt, så ger den striderna en helt unik karaktär.
Halo har alltid handlat om att gödsla ganska friskt med hett bly (eller olika varianter på laser/plasma) mot ganska stryktåliga fiender, och det gäller även här. Men tack vare änterhaken blir striderna dynamiska på ett sätt som saknar motstycke. Det går exempelvis att svinga sig in och ut ur strider, attackera fiender genom att dra dem till sig, kapa fordon genom att haka fast sig vid dem, rycka åt sig orimligt välbevakade vapen, snabbt glida in i skydd på håll, riva åt sig explosiva energiceller samt ensamt flankera fienden genom att kroka fast sig bakom Banished varpå man dyker upp bakom dem innan de ens hunnit reagera. Det här bidrar till alldeles makalösa strider som känns så mångsidiga att det inte riktigt finns något annat att jämföra med.
Lägg sedan till det faktum att det dessutom finns möjlighet att med ett snabbt knapptryck byta ut änterhaken mot sköldar, bättre radar och dash-förmåga, så inser du nog att du har bättre möjligheter att improvisera och hitta på kreativa sätt att slå ut fienden här än någon annanstans. Det är ingen överdrift att påstå att det mesta annat känns begränsat och lite gammaldags vid en jämförelse, och sättet du kan sy ihop dina manövrer på saknar motstycke. 343 Industries har på så sätt lyckats tillföra oerhört mycket nytt, samtidigt som grundspelbarheten är något fansen kommer att känna igen sig i direkt.
En stor snackis efter den misslyckade gameplay-demonstrationen i juli förra året, var hur platt Halo Infinite kändes grafiskt. 343 Industries hade ju plöjt ner massor av resurser i en helt ny spelmotor kallad Slipspace Engine, och den blev direkt ifrågasatt. Så hur är det nu med den saken, levererar den? Svaret är lyckligtvis ja. För den som går och zoomar in på detaljer, kan det måhända finnas spel som ser bättre ut, men för den som njuter av den helt enorma och superdetaljerade sikten (draw distance) äventyret bjuder på, står det snabbt klart att det är något alldeles extra.
Här kan du sätta sniper-skott på avstånd som tidigare inte varit möjliga och svinga dig upp på de högsta bergen för att hitta hemligheter långt, långt borta med hjälp av ett bra kikasikte. Dessutom flyter det hela tiden på bra trots att det ofta hettar till rejält, och jag har inte stött på en enda bugg trots att jag ännu inte har den första patchen, något som tragiskt nog inte är vanligt längre trots att det borde vara självklart. Sammantaget är det polerat på ett sätt som närmaste konkurrenterna denna höst helt enkelt inte kan tävla mot.
När vi snackar om grafiken vill jag dock lyfta fram spelets design mer än något annat. Ringvärlden är nämligen full av vegetation, berg, uppenbart artificiella konstruktioner, enorma byggnader, utomjordiska strukturer och spår av krig. Det gör Zeta Halo till en säregen plats att utforska, och den mystiska känslan av att hitta ett gammalt rymdskeppsvrak, få veta vad som hänt det tack vare en ljudfil, varpå jag upptäcker en upp-och-nedvänd Warthog som jag tippar och kör iväg i solnedgången - är en svårslagen känsla.
Och då har jag inte kommit till ljudet ännu. För det är faktiskt helt sanslöst bra. Där både Call of Duty: Vanguard och Battlefield 2042 känns småfjösigt, dundrar Halo Infinite på som om det inte fanns någon morgondag. Varenda avfyrad kula är en upplevelse för dig som har ett bra ljudsystem eller vettiga lurar. Även musiken håller toppklass (med episka bidrag från Ori and the Will of the Wispis-kompositören Gareth Coker), men detta är ett område där jag tycker originalen var bättre. Martin O'Donnell var helt enkelt ett geni som skapade tidernas kanske bästa spel-soundtrack och det är givetvis en otacksam uppgift att försöka leva upp till.
Om jag ska försöka snabbt summera Halo Infinite, så har det som sagt varit en märklig upplevelse på ett bra sätt. Jag har fått spela ett äventyr med Master Chief som känts så nytt och fräscht att jag inte känt detsamma på 15 år. Om du läst min redaktionsprofil vet du att Halo är min favoritspelserie, men även om jag varit kritisk mot 343 Industres tidigare delar, så har de här lyckats träffa mitt i prick. Visst kommer den som verkligen vill göra allt uppleva att en del sidouppdrag är för repetitiva, och det är synd att co-op kommer först till sommaren.
Men ändå, det som väntar här är inget mindre än ett mästerverk och en utmärkt färdriktning för utvecklarna att bygga vidare på. Ringvärlden har inte varit såhär rolig att utforska sedan i Halo: Combat Evolved, Master Chief själv har inte gett mig samma gåshud sedan han kastade sig ut i rymden med bomben efter den första banan i Halo 2, spelbarheten har inte varit såhär bra sedan i Halo 3 och narrativet är det bästa sedan Halo: Reach. Har du inte spelat Halo förr är det med Infinite du ska påbörja din resa, och är du ett fan sedan tidigare väntar dig ett kärleksbrev av sällan skådat slag.
Vår recension av Halo Infinite Multiplayer hittar du här.