Haunted House

I normala fall tycker jag att det är ganska svårt att recensera spel skapade för en yngre målgrupp. Men den här gången var det lite lättare. Hela svärfamiljen har varit på besök i veckan, vilket inkluderar minstingen. Perfekt, att få ett barns reaktioner på ett barnspel kanske kan hjälpa mig, tänkte jag.

Så vi sätter igång Haunted House, en re-make på det lastgamla Atari 2600-spelet med samma namn. Skillnaden på det grafiska är givetvis stor. Istället för avskalat, odetaljerat och pannkaksplatt är det modellerat i 3D, sett snett ovanifrån och atmosfären andas en ganska mysig, Cartoon Network-influerad semi-kuslighet. Läskigt på riktigt blir det så klart aldrig.

Miljöerna man rör sig i är som titeln antyder ett antal hemsökta platser. Man spelar som en av två ynglingar (det går utmärkt att spela två samtidigt), Jacob eller Silvia, på jakt efter sin försvunne farfar. Utspritt i spelvärlden finns utrivna sidor från farfars journal som man kan läsa. Men storyn känns varken särskilt viktig, rolig eller spännande. Det står klart ganska snart. Så jag och min soffkamrat klickar oss snabbt vidare.

Haunted House kan beskrivas som en dungeon crawler för barn. Ett Diablo light för den lille. Målet är att till slut hitta samtliga bitar av en gammal, trasig urna. Miljöerna är uppbyggda som smärre labyrinter där vi springer omkring och letar efter användbara saker i bokhyllor, skåp, skeletthögar och möblemang. Till användbara saker inkluderas bland annat tändstickor, fotogenlampor och mobiltelefoner för att lysa upp de annars dunkla miljöerna, samt nycklar av olika slag för att öppna dörrar. Sporadiskt spakdragande krävs också för att komma vidare. Ungefär så långt sträcker sig själva pussellösandet.

Några regelrätta attacker finns inte. För att ta kål på illvilligt oknytt måste man lura in dem i det varma skenet av en brasa. Spelbarhetens totala fokus ligger egentligen på att rota i möbler och hoppas på att något användbart ligger däri. Det låter kanske inte speciellt kul. Och det är det inte.

Min soffkamrat blir snabbt otålig. Jag hör små, längtande mumlanden där orden "Mini Ninjas" och "Mario" kan urskiljas. Jag förstår honom - Haunted House är otroligt monotont. Repetitiv spelbarhet kan vara beroendeframkallande, om spelbarheten i sig är tillfredsställande eller om belöningen för mödan gör det värt. Här hittar jag varken eller.

Rent ytligt är det inte på något sätt originellt, men det är fortfarande ganska stämningsfullt och mysigt. Det audiovisuella skulle egentligen passerat godkänt med marginal, om det inte vore för att samma ljudeffekter återanvänds så frekvent. Kruppet är inte långt borta när Silvia gallskriker "O-M-G!" för tredje gången på trettio blanka.

Det går att designa kvalitativa barnspel, spel som är genuint roliga och även tilltalar det inre barnet även hos äldre gamers. Det är svårt, endast ett fåtal utvecklare lyckas, men det går. Haunted House lyckas inte.

Spelets stora problem är att man tröttnar på det efter en kvart. Inramningen är det inte mycket fel på, men spelbarheten är på tok för grund. Det lyckas inte fånga intresset, varken hos mig eller minstingen. Och det är egentligen argument nog för att ni ska kolla vidare efter annat.