Svenska
Gamereactor
recensioner
Hellblade: Senua's Sacrifice

Hellblade: Senua's Sacrifice

Nordisk mytologi blandat med mental ohälsa i en nedåtgående spiral satt i en diffus verklighet. Det låter som en vanlig arbetsdag för Kim...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Ångest och depression. Ljus eller mörker. Verklighet eller dröm. Finns det någon som helst mening med det jag gör? Det är frågor som Senua ställer sig under sin svåra resa mot Helheim. Målet är sinnesfrid, men vägen kantas av fler och tyngre frågeställningar än vad både hon och jag hade räknat med. Mörkret blir mer påtagligt, sinnesstämningen tyngre och greppet om verkligheten svårare att hålla. Hellblade: Senua's Sacrifce bjuder på teman som inte är så vanliga i spelform, åtminstone inte presenterade på det här viset.

Ninja Theory har pratat mycket om att Hellblade: Senua's Sacrifice faktiskt är ett storspel men paketerat i en något blygsammare form, med en halverad prislapp som resultat. Många har varit oroliga för att projektet ska sluta i ett spel med mer yta än substans och sanningen är att det faktiskt är ganska exakt på pricken vad jag känner när sluttexterna rullar förbi på skärmen. Detta känns som ett indiespel med toppgrafik. För enformigheten har i omgångar ätit mig levande, har det känts som.

Hellblade: Senua's Sacrifice
Har du ingen fläskig yacht när du ska resa till Helheim får du ta vad du hittar i naturen, i det här fallet - en stock
Detta är en annons:

Vår protagonist, Senua, har förlorat allt och befinner sig på en mörk väg. Det vet hon, innerst inne, men hon fortsätter ändå. När jag får börja lära känna henne i öppningsscenen sitter hon på en trästock som extraknäcker som kajak. Hon paddlar tyst och försiktigt samtidigt som en röst pratar direkt med mig, som spelare. Jag får ingen direkt presentation av spelets premiss eller handling men får snabbt veta att Senua har haft det svårt, eller snarare har det svårt just nu. Hon är helt enkelt en plågad själ med ordentliga psykiska bekymmer.

Senuas huvud är proppat med viljor och åsikter och mer än ofta av den destruktiva sorten. Jag blir påmind om jag borde vända tillbaka, att jag inte kommer klara uppgiften jag har framför mig och att allt är hopplöst. Men, Senua biter ihop och kliver av sin sporadiskt sammansatta träkajak vid en strandkant. Kontrollen av karaktären lämnas här över till mig, tänker jag, men rösterna i huvudet fortsätter babbla. Jag känner mig ofokuserad och stressad och atmosfären och den intensiva inlevelse jag känner i början - är imponerande sammansatt och stilfullt designad. Det är melankoliskt direkt från starten, Ninja Theory vill att jag ska känna mig vemodig och det är någonting de lyckas med. Jag känner mig nästan lika plågad som Senua.

Hellblade: Senua's Sacrifice
Om du vill lära dig mer om spelvärlden och mytologin överlag kan du aktivera speciella stenar som berättar sagor för dig

Hellblade: Senua's Sacrifice är ett actionäventyr sett ur ett tredjepersonsperspektiv och spelmekaniskt finns här inga direkta innovationer att vänta sig, vilket såklart är helt okej. Rent krasst kan spelet delas upp i två delar; Omgivningsbaserade pussel, slå fiender på truten - repetera. Instoppat i mellan dessa moment finns små fragment av berättelsen och små världsbyggande detaljer. De känslomässiga delarna till varför Senua är på väg att göra det hon ska berättas inte direkt utan ju mer jag spelar desto djupare förståelse får jag men jag når aldrig riktigt den punkten där jag själv blir så involverad som utvecklarna vill att jag ska bli.

Detta är en annons:

Pusseldelarna handlar allt som oftast om att gå fram till en dörr som är låst, på dörren finns det en till tre runor som lyser olycksbådande rött. Min uppgift blir att bege mig ut i spelvärlden, eller snarare närområdet, för att hitta saker i naturen eller konstruktioner som representerar runans utseende. Mycket handlar om perspektiv, genom att hitta ett träd som ser lite suspekt ut och liksom cirkulera runt det kan jag på så sätt lyckas skapa runan jag letar efter och sedan öppna dörren. Det är finurligt till en början även om det inte är särskilt svårt eftersom spelet alltid visar på ett ungefär var jag bör leta. Det är egentligen bara intressant de första gångerna och tyvärr används samma typ av pussel genom hela spelet. 100 gånger, ungefär. Visst blandas det in ett par varianter lite senare, men i grunden handlar det mesta om samma gamla sak, om och om och om igen.

HQ
HQ

Striderna lider av samma brist på variation. Mekaniskt påminner det mer om Bloodborne än exempelvis God of War. Det finns en snabbare attack och en hårdare, en knapp för undanmanöver och en spark för att få en fiende att sänka sin sköld. Allt gott? Nja. Det går utmärkt att knapphamra sig igenom det mesta även om det faktiskt finns kombinationer att lära sig. Skillnaden på spelets första strid mot den sista är egentligen bara antalet fiender som trängs på skärmen samtidigt. Visst introduceras nya fiendetyper genom äventyrets gång men principen blir ändå densamma. Enformigheten är konstant.

Kameran är placerad alldeles för nära Senua och även om mina små vänner i huvudet varnar mig om jag har någon bakom mig och att det faktiskt går att välja fokus på vilken fiende jag vill slåss med genom att använda den högra analogspaken - känns striderna mer som okontrollerade sammandrabbningar än intressanta och nervkittlande bataljer.

Hellblade: Senua's Sacrifice
Tempot i Hellblade: Senua's Sacrifice är relativt lågt men det betyder inte att det saknas explosiva delar

Det som saknas för mig, förutom variation, är djup. I striderna, i karaktärerna och i världen som sådan. Hellblade: Senua's Sacrifice är ultralinjärt, nästan raka motsatsen till alla spel som släpps idag. Någonting som jag verkligen uppskattar. Tyvärr är det som inrutat och instängt att det är omöjligt att gå fel. Det finns nästan ingenting att utforska utan vägen som leder framåt är den du ska gå på för att komma vidare. Hela tiden. Det byggs aldrig någon mystik inom spelvärlden som åtminstone låter mig tro att det finns andra vägar, andra möjligheter eller mer att utforska. Istället känns detta som en polygonvärld uppbyggd för att färdas igenom, något som givetvis bryter illusionen om att Senuas äventyr vore något mer än en ljummen axelryckning.

Jag saknar någon form framsteg, eller åtminstone känslan av det. Senua lär sig knappt någonting nytt under äventyret. Det handlar om samma strider, samma kombinationer och samma pussel. Här är min åsikt lite delad, i ett spel där fokus ska ligga på berättandet är det här normalt någonting jag uppskattar men i Hellblade: Senua's Sacrifice känns det oftast avstängt vilket gör det svårt för mig att verkligen sugas in i världen.

Hellblade: Senua's Sacrifice
"Ge mig svärdet, dumma blåa vägg"

Undermåliga strider och repetitivt upplägg till trots lyckas Ninja Theroey övertyga med en otroligt stämningsfull atmosfär. Hela spelet genomsyras av en mörk ångest och hopplöshet som nästan går att ta på och Senuas bild av verkligheten samt hennes kamp för att göra det hon anser är rätt samtidigt som hon tampas med skuldkänslorna från hennes förflutna - är snyggt sammansatt och det lyckas hålla mig fast under de sju timmar det tar för mig att nå slutet. Det är många obekväma ämnen som avhandlas på ett sätt som saknar motstycke i spelvärlden. Det gör Hellblade: Senua's Sacrifice och helt klart värt en genomspelning även om allt annat känns trist.

Det är även hutlöst snyggt på sina ställen (trots att hela spelet är dränkt i vad som känns som ett tjog olika grafiska filter), Senua själv är ruskigt detaljerad med ansiktsuttryck som verkligen övertygar i de få men välgjorda mellansekvenserna. Det råder inga tvivel om det är ett ambitiöst projekt proppat med höga produktionsvärden men, det är samtidigt ett spel som känns väldigt återhållet av sin egen spelmekanik och bristen på riktiga framsteg. Gillar du genren, temat och kan leva med enformigheten kan det naturligtvis vara värt en genomspelning men jag hade förväntat mig mycket mer av folket bakom Enslaved och DMC.

Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
Hellblade: Senua's Sacrifice
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Atmosfäriskt, detaljerad och fängslande ljudbild, snyggt berättat
-
Blir snabbt enformigt, tråkiga strider, saknar ordentligt djup, buggigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Nero81
    ... 9/10
  • Larakii
    Introduktion Psykisk ohälsa har länge varit ett tabu ämne i spelmediumet, och det är inte konstigt varför. Det är ett komplicerat och känsligt... 8/10

Relaterade texter

Hellblade: Senua's SacrificeScore

Hellblade: Senua's Sacrifice

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Nordisk mytologi blandat med mental ohälsa i en nedåtgående spiral satt i en diffus verklighet. Det låter som en vanlig arbetsdag för Kim...



Loading next content