|
|
| |
|
| |
|
| |
Det här är en av de så kallade HD-upplösningarna och det som brukar kallas full-HD eller true-HD. Det innebär att bilden innehåller 1080 stycken vertikala bildlinjer. Eftersom förhållandet mellan bredd och höjd blir bredden då 1920 bildlinjer. Mer vanligt skulle kanske vara att säga att vi har en upplösning på 1920x1080 pixlar. Bokstaven P efter 1080 betyder att bilden och signalen inte är sammanflätad (interlaced). Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Även detta är en HD-upplösning och innebär att bilden består av 1080 bildlinjer på höjden och 1920 pixlar på bredden, precis som i 1080p. Den stora skillnaden är endast varannan av dessa bildlinjer som finns med i varje bildruta. Varannan gång visas linje 1, 3, 5, osv och varannan gång linje 2, 4, 6, osv. Det gör att 1080i egentligen har halva upplösningen av 1080p och går att visa på en HD-ready skärm med lägre upplösning. Problemet med 1080i är att bilden måste sammanflätas för att se vettig ut. Det gör antingen TVn eller enheten för uppspelning. Det är en process som inte lämpar sig bra för rörliga bilder som spel och actionfilm. Bokstaven I i 1080i står för Interlaced (sammanflätad). Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Lillebror till 1080p och innebär att det finns 720 vertikala bildlinjer och 1280 horisontella pixlar. Även detta är en HD-upplösning och det som, tillsammans med 1080i räknas som den billigare HD-ready-standarden. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Det är Sony som står bakom den andra stora spelaren i matchen om vårt framtida filmbibliotek. Med Blu-Ray – som syftar på den blå-lila laserdioden som används för läsning av skivans information – har man både en tekniskt mer avancerad lösning och även det viktigare stödet från de flesta stora filmbolag. Stödet från filmjättarna är mycket viktigt för en sådan här teknik då ingen vettig människa kommer att köpa en videospelare till vilken det inte finns några bra filmer att köpa eller hyra. En Blu-Ray-skiva kan hantera mer data än motsvarande HD-DVD-skiva och i standardutförande kan man lagra 23 timmar högupplöst film på en enda skiva. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
En analog signal där bildinformationen delats upp i flera, separata delar istället för att skicka allt i samma sladd. Den nu så vanliga RGB-kabeln är en form av komponentanslutning. När vi i vanligt tal pratar om komponentkablar i samband med högupplösta signaler så är det inte RGB-signaler utan Y'PbPr-signaler vi snackar om. En härligt svårbegriplig förkortning som innebär att man istället för att dela upp färgsignalerna i Rött, Grönt och Blått som i RGB delar upp signalerna i färg och ljusstyrka. Något som ger en betydligt högre bildkvalitet än traditionell RGB-signal. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Det här är tekniken som används för att visa bilden på en gammal vanlig TV eller bildskärm. Det fungerar i stort sett så att en elektronstråle sveper över skärmen, ca 50 gånger per sekund. Den styrs av ett starkt magnetfält som genereras inne i TV:n/bildskärmen. Elektronstrålen träffar först ett finmaskigt nät som gör att strålarna för rött, grönt och blått (i en färgskärm) hålls isär. När den tagit sig genom nätmasken så träffar strålen till sist en liten prick på fosforlager som sitter på insidan av skärmytan. När strålen träffar fosforlagret så lyses det upp och eftersom strålen sveper så snabbt över ytan så upplever vi det som en bild. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
I takt med att HDTV började sprida sig och fler enheter klarar av att generera och visa bild- och ljudsignaler av betydligt högre kvalitet än tidigare växte också kraven på kablar och överföringsteknik. Den för tillfället vassaste metoden är HDMI som klarar av att transportera både digitala bild- och ljudsignaler. Förutom att klara av data med högre bandbredd än full HD-bild på 1920x1200 pixlar hanterar HDMI-gränssnittet även åtta okomprimerade ljudkanaler. HDMI är även bakåtkompatibel med DVI-gränssnittet (Digital Visual Interface) som är vanligt på LCD-TV och modernare datorskärmar. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
En av de två tävlande i kampen om världsherravälde över standarden för högupplöst film och digitalt ljud i HD-eran. Det var Toshiba som 2003 ledde arbetet med att skapa ”nästa generations” DVD-standard. Skivorna klarar av att lagra över 30 Gb data och och 5,4 timmar högupplöst film. Skivorna klarar av att leverera 7.1-surroundljud i de vanligaste formaten. HD-DVD ser tyvärr ut att vara lite illa ute i kampen mot Sonys Blu-Ray. En fördel som man dock har är att det är billigare att tillverka HD-DVD-skivor och att de klarar av att hantera vanligt lågupplöst DVD-material på skivans ena sida och högupplöst HD-DVD-material på den andra. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
En standard för TV-bild med betydligt högre upplösning än traditionella TV-apparater. Uppnås främst med LCD-, plasmaskärmar eller videoprojektorer. För att en produkt ska få kallas HD-klar måste den klara av att visa en upplösning på 1280x720 pixlar. Full HD-upplösning är dock högre - 1920x1080 pixlar. Vanlig svensk TV motsvarar en upplösning på 768x576 pixlar. HDTV sänds alltid i bredbildsformat. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
När bildsignalerna inte delas upp i sina grundkomponenter utan då allt körs i en och samma kabel kallas det komposit, som betyder sammansatt. Det här en enkel teknik som också ger dålig bildkvalitet. Ni som bytt PS2:ans orginalkabel (komposit) mot en RGB-kabel vet vad jag talar om. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Mångsidig teknik som används i allt från digitalklockor till avancerade och högupplösta bildskärmar. I en LCD-skärm uppdateras bilden ett visst antal gånger per sekund, men istället för att en katodstråle sveper över bildskärmen, som i en ”vanlig” TV så är det i en LCD-skärm små rutor – pixlar - som täcks av flytande kristall. När ström ansluts till kristallen täcker den sin lilla ruta och den pixeln blir svart. När alla små kristaller är "på" är alltså bilden helt svart. För att visa färger så är varje pixel indelad i tre underpixlar som representerar grön, blått och rött. Varje pixel kan sedan justeras så att den visar en viss färg vilket tillsammans ger miljoner färgkombinationer. En av nackdelarna med LCD-skärmarna är att de fungerar bäst i den upplösning skärmen är tillverkad för. Försöker man visa för låg eller för hög upplösning på en datorskärm av LCD-typ så kommer bilden att se risig ut. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
En plasmaskärm består av många pyttesmå glasceller fyllda med gaserna xenon och neon. När elektricitet ansluts till cellen så övergår gasen till plasma och avger ett ljus med hjälp av ett fosforlager på insidan av glascellen. En modern plasmaskärm har överlägsen responstid och kontrast jämfört med motsvarande LCD-TV. Nackdelen är att de lämpar sig bäst i större skärmar och är mycket kostsamma att tillverka om de ska stödja den fulla HD-upplösningen på 1920x1080 pixlar. Äldre plasmaskärmar har även en tendens att bränna in en permanent bild om man visar statiska bilder på den allt för länge. Det problemet är mer eller mindre borta på moderna skärmar och ska inte uppstå vid normal användning. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Här ritas hela TV-bilden om 25 gånger per sekund – uppifrån och ned. Till skillnad från den sammanflätade bilden där halva bilden ritas om 50 gånger i sekunden. Den progressiva metoden att visa en TV-bild används på traditionella datorskärmar och är också den som främst används vid visning av högupplösta TV-sändningar. Denna teknik lämpar sig bäst för material med mycket rörelse så som sportutsändingar, TV-spel och film. En bildskärm som har möjlighet att visa HD-signalen 1080p har alltså 1080 stycken bildlinjer på höjden till skillnad från en billigare HD-klar skärm som bara klarar av att visa 720 linjer. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Tiden det tar för en liten kristallruta i en LCD-skärm att gå från ett tillstånd till ett annat. Alltså från öppen till stängd och vice versa kallas responstid. När tillverkarna mäter tiden så är det inte från vitt till svart utan från grått till grått - G2G. En snabbare responstid gör att bildskärmen är mindre benägen att ge de suddiga spökeffekter som speciellt äldre LCD-skärmar kan dras med och som är mycket irriterande vid till exempel spelande. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
RGB är benämningen på de grundfärger som en bildskärm eller TV klarar av att visa. Det är också benämningen på ett sätt att dela upp bildsignalen i en separat signal för varje färgkanal. Ett annat sätt att göra detta är via komponentkablar. Motsatsen till en RGB-uppdelad bildsignal är kompositsignalen. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
Hederliga gamla VGA – både en upplösning och ett gränssnitt för analoga bildsignaler, främst mellan dator och bildskärm. När vi pratar om VGA nu förtiden är det främst gränssnittet vi talar om. VGA-upplösningen var det länge sedan någon blev upphetsad av. Som bärare av högupplösta signaler har den också sina begränsningar. Den hanterar endast analoga bildsignaler och är inte alls en lika mångsidig teknik som HDMI. Tillbaka »
|
| |
|
| |
|
| |
En standard för nätverkskommunikation över trådlös anslutning. Används både vanliga datornätverk och till spelkonsoler. De flesta moderna spelenheter har idag stöd för trådlös nätverksanslutning, främst för koppling mot Internet. Tillbaka »
|
