Herdling

Det var något speciellt som skedde för 13 år sedan på Playstation 3. Jag gav mig ut på en oförglömlig resa och det var som att en hel del av det som jag trodde mig veta om spel förändrades. Tempot och atmosfären berörde och trots det faktum att jag egentligen bara styrde en karaktär framåt - mot ett slut, så berördes jag något enormt. Jag pratar förstås om Journey. En upplevelse som var helt fantastiskt och åren efter att jag kört det så försökte jag uppleva varenda ett av spel som påminde om Journey det allra minsta. Walking Simulators av olika slag blev "min grej" och två av de allra bästa, liknande, sådana som jag upplevt de senaste åren är Far: Lone Sails och Far: Changing Tides från den schweiziska studion Okomotive.

Spel där resan är, som uttrycket lyder, målet.

Nu är Okomotive tillbaka med en upplevelse som tar många delar från sina tidigare Far-spel men också har sneglat, ganska ordentligt, på just Journey. Men där Far: Lone Sails och Far: Changing Tides var sidoscrollande resor ombord ett fordon är Herdling ett tredimensionellt sådant där du guidar en flock av varelser genom olika landskap. Det finns inte mycket förklaring till varför detta ska göras, egentligen. Jag vaknar upp under en bro, mitt i natten, i en slumrande storstad. Snart möter jag den första varelsen som kallas för en Calicorn och så börjar jag leda den vidare. Det som bjuds på sedan är så minimalistiskt gällande speldesign det egentligen kan bli. En vandring genom storslagna landskap ackompanjerat av fantastiskt musik.

Det är bra att på förhand veta att Herdling inte har något speciellt omfång som ett spel. Det är en upplevelse satt i storslagna miljöer som lyckas spela på känslosträngarna utan att jag stundtals egentligen riktigt visste varför. Karaktären jag kontrollerar styr flocken framåt. Flocken blir med tiden större och större. Spelmekaniskt är det så simpelt det kan tänkas vara men kan i sina stunder kännas lite klumpigt. Tacksamt nog springer inte varelserna bort eller drar åt olika håll men den knapptryckning jag behöver göra för att få flocken att stanna är lite inkonsekvent och de kan ibland bete sig lite dumt. Det gör att det ibland saknas lite av det perfekta flytet som upplevelsen hade mått lite bättre av.

Det låter kanske lite tråkigt när sammanfattningen är att det är en flock som styrs över fält, genom skogar och andra miljöer. Men det är i grunden som vilken sådan här resa som helst bara att jag då har en flock av päls-varelser med mig på den. I varje kapitel finns något litet spelmoment. Ett pussel i omgivningen som förhindrar vår framfart eller ett kort moment där vi ska smyga fram. Jag tycker dock det är synd att utvecklarna inte kikade lite mer på vad de lyckades så bra med att åstadkomma i sina tidigare spel. För själva upplevelsen är i grunden densamma mellan de spelen och detta - en stämningsfull resa. Men i Far-spelen hade du lite kluriga moment där du fick stanna upp och tänka till för att kunna ta ditt fordon vidare. I Herdling dök ett liknande sådant pussel upp ganska tidigt för att sedan inte återkomma alls.

För mig var detta den enskilt största nackdelen. Jag sögs helt med i själva atmosfären med att leda varelserna genom landskapen. Stämningen är verkligen på topp - men jag hade gärna sett lite omväxling och avbrott. Dessa finns endast i små rastplatser där det görs upp en eld för att vila - men även om det är en fin scen så fyller den liksom ingen funktion. Det går att klappa varelserna, smycka dom med små saker som hittas i miljöerna men det finns ingenting spelmekaniskt som bidrar till att göra det särskilt interaktivt eller för att lösa någonting. Det känns som en liten missad möjlighet att inte utnyttja varelsernas storlek för olika pussel som ska kluras ut eller att de trots sin säregna design inte har någon direkt egen personlighet. Det känns lite synd att säga det men det är som att varelserna i sig inte fyller någon direkt funktion och att jag hade kunnat göra resan som en ensam karaktär.

Den korta speltiden på knappt över tre timmar är inget negativt i sig. Det är inte som att det hade behövts fyllas med så mycket mer av miljöer men hade det funnits lite att göra och integrera med i varje sådan - så hade man gjort något mer av innehållet. När någon spak ska dras för att öppna en grind - eller något annat hinder måste flyttas på så hade det liksom varit roligt om utvecklaren gjorde något klurigt av det hela istället för att karaktären bara går fram och att jag sedan trycker på en knapp.

Atmosfären i Herdling är helt klockren. Det visuella samspelar underbart med musiken, skapar en stämning som följer en på ett fantastiskt vis genom hela resan. Den visuella tecknade stilen passar perfekt. Landskapen målas upp med breda vackra penseldrag och att traska med sin flock genom de öppna fälten, leda dem genom ett hav av blommor så att de får extra fart och höra musiken öka i takt och styrka gör resan till allt vad jag önskar mig av en sådan här upplevelse. För - det är i mångt och mycket upplevelse mer än det är ett spel men det är i stora stunder en fantastisk sådan.

Herdling lyckas med att både fascinera och att med små enkla medel gripa tag. Utvecklarna har skapat ett spel som går att köra genom i en sittning. Det lyckas ha ett unikt grundkoncept samtidigt som det är den typen av resa som en hel del inom genren bjudit på tidigare. En bra blandning av att kännas som något eget men hämta inspiration från mycket annat.

Jag kommer att tänka på förrförra årets klättringsspel Jusant som på många vis känns som den mest naturliga jämförelsen. Det lyckades dock aningen bättre genom att ha det enda som Herdling egentligen saknar; att jag där integrerade och hade något att göra rent spelmekaniskt. För lika mycket som jag gillar idén av att något sådant här ska vara avskalat, lika synd är det egentligen att Herdling enbart handlar om att leda flocken framåt. Hade spelet vågat stanna upp, ge mig några pussel eller något att pyssla med så hade detta i kombination med den fantastiska atmosfär det nu bjuder på kunnat bli en helt briljant upplevelse.

Det går alltid att resonera kring det här med att bedöma något för vad det är, snarare än vad man önskar det vore och i slutändan så bjuder de fåtal timmarna ändå på något fascinerande. Men när det hela var över så kändes det lite väl tomt och simpelt. Vilket var lite synd på en såpass vacker resa.