Heroes of the Pacific

Andra världskriget var en tid av ondska och massdöd men även en tid för hjältar och hjältemod. Och en rejäl dos patriotism. I alla fall är det känslan man får när man kör igång Heroes of the Pacific. Tårdrypande berättelser varvas med autentiska krigsfilmer, men trots sina tappra försök så griper handlingen aldrig mig an. Känslan är amerikaniserad och därigenom ganska förlöjligad. Men för min egen del så spelar det föga roll - det är flygningen jag är ute efter och det är just den biten som Heroes of the Pacific har sitt starkaste kort. Men flygturen är inte utan luftgropar och turbulens.

Heroes of the Pacific är en ganska standardmässig flygsimulator som ligger närmare X-plane än Microsoft Flight Simulator. Skådeplatsen är Stilla Havet under 1940-talet och huvudpersonen i spelets kampanj är stationerad i Pearl Harbor under japanernas överraskningsanfall. Han mister sin bror i attacken och naturligtvis blir det därigenom personligt, något som ofta tydliggörs i de små mellanspelen som konstant plågar mig mellan uppdragen. Kampanjläget spänner över totalt 26 uppdrag som varierar mellan att eskortera viktiga personer till att bomba japanska baser på småöar eller sno fiendeplan. Men spelets definitiva höjdpunkter är luftstriderna, speciellt när man slåss man mot man med japanska flygäss som verkligen vet vad de gör. Tack vare uppdragens variation så tröttnar jag inte på flygningen även om vissa av dem hade lite väl långa flygperioder utan action.

Själva styrningen av planen stabil och enkel, men vill man ha en mindre arkadmässig upplevelse så finns det möjlighet till det. Med professionell styrning så blir spelet definitivt svårare men det bjuder på en mer genuin upplevelse. Själv valde jag dock arkadstyrningen eftersom genuinitet är överskattat (läs: alldeles för svårt). Annars är spelet i sig ganska utmanande utan att krångla till det med styrningen. På de svåraste nivåerna känner jag mig som en duvunge i ett hav av hökar. Japanernas vändningar och virvlande gör mig yr och osäker på vad som är upp och ner. Den sedvanliga "stall"-varningen och oundvikliga kraschen gör mig dock varse om vilket som var vad.

Men jag ger mig snabbt på det igen och när jag befinner mig i stridens hetluft, uppe bland molnen med ilskna japaner svärmande omkring, mig så är det lätt att tycka om spelet. Jag skulle nog kunna påstå att det kan tilltala även dem som i vanliga fall inte skulle ge sig i kast med flygsimulatorer. För historieintresserade så bjuder Heroes of the Pacific även på historiska korrekta slag som man kan låsa upp och delta i. En trevlig och uppskattad detalj även om just Andra världskrigets utveckling i Stilla Havet inte tillhör mina områden av expertis.

Men förutom den usla handlingen som jag nämnde tidigare så har även Heroes of the Pacific en del brister i det grafiska och dessa brister gör att spelet ofta inte känns så äkta som det borde. När jag lågt flyger över baser så saknar jag myllret av militärer som springer för sina liv. Istället är baserna öde. Jag hade velat ha mer av det gamla Wings of Fury med springande soldater att prickskjuta på eller bomba livet ur. Men när jag väl kommit upp i luften igen så är det bortglömt och jag påminns bara om hur kul det kan vara att engageras i luftstrider på liv och död. Det är inget som annars inte inträffar så ofta i min vardag.

Men Heroes of the Pacific är inget IL-2 Sturmovik eller Ace Combat och trots sina försök på autenticitet så känns det ibland ganska krystat. Men IR Gurus arkadflygare är ändå väldigt underhållande i sina bästa stunder. Stort utbud av flygplan, som alla är uppgraderingsbara, ökar mångfalden i ett redan brett spel. Med en mindre krystad handling och ett par avskedade röstskådisar så hade spelet kunnat bli ett snäpp bättre.